I sista numret av veckomagasinet L'Express är det också en flersidig artikel om Eva Gabrielssons bok om hennes och Stiegs liv, vad den nu heter på svenska. Här är den översatt till "Stieg et moi", Stieg och jag. Jag har inte läst artikeln i sin helhet men den handlar förstås om hennes bok, livet med Stieg, arvstriden och ett eventuellt fjärde manuskript.
På första bilden ser man paret på 1980-talet, på den andra hur böckerna ser ut i Frankrike och sist ett citat: "Vår högsta önskan var att äntligen kunna få äga vår egen stuga på en ö".
Jag har förstås, som alla andra läst böckerna och sett filmerna. Bra, spännande men obehagliga. Men inte är det litteratur som kommer att gå till världshistorien, det tror jag inte. Inte heller filmerna. Intressanta samtidsuttryck kommer de att förbli, det tror jag. Inte minst genom den märkliga kvinnofiguren Lisbeth Salander.
Och det är klart att hela historien med författarens för tidiga död och en arvsstrid om miljonerna som böckerna inbringat är en story i sig själv. Men personligen har jag inte mycket till övers för folk som går så här hårt in i arvsstrider även om det på ett plan kanske går att förstå. Men utan att veta tror jag inte att Eva Gabrielssons bok kommer att generera lika mycket pengar som f.d sambons gjorde. Det skulle också förvåna mig ytterligt om den översattes till franska!
