Nygift?

Nej, inte riktigt. Men det känns nästan ändå så för det blänker och skiner från mina vigselringar som det inte gjort sedan äktenskapet ingicks 1988.

Om man som jag är en person som inte håller på med för många kvällsritualer, däribland avplockande av klockor och ringar får man acceptera att efter ett par år - med rökstopp och åtföljande viktuppgång desssutom - sitter ringarna så fast  att man kan befara att det blir svårigheter av få av dem i nödfall.

Under den franska sjukhusvistelsen i somras och efterföljande undersökning under narkos blev jag ombedd att ta av ringarna. Det gick bara inte och hotet fanns att de skulle klippas upp. Av sjukhuspersonalen. Jag blev uppmanad att åtgärda saken.

Nu är allt fixat. En underbar fransk guldsmed i vår närliggande större ort sågade sig igenom de svenska ringarna, klippte upp dem och lovade att de skulle bli som nya, bara storleken större. Idag har jag hämtat dem - själva namninskriptionen skadades vid itusågningen (som inte var så kul, han var bra nära att såga mig i handflatan vid flera tillfällen) och det sirliga ingraverade makenamnet är nu ersatt av ett franskt typsnitt, betydligt modernare och tuffare. Datum för för förlovning och giftermål finns däremot kvar på det "svenska" sättet. Nästan symboliskt blev det, som en markering av vårt gamla svenska och nya franska liv.

Åh, vad det blev roligt med de här glänsande och glittrande nya ringarna. Dels för att de går att ta av och på, dels för att de påminner om det vi ofta säger när vi pratar om relationers  med- och motgångar. I vårt fall är det som vi alltid sagt: "Immer, Ever et Toujours". För den som eventuellt trodde något annat!

Benno med innehåll

Visst är det intressant med andras bokhyllor? Eller innehållet i dem rättare sagt. När jag är hemma hos vänner eller bekanta brukar jag alltid kika bland böckerna, det säger så mycket om människorna som bor i hemmet. En mäklare jag talade med sa samma sak. Och vad han sa om de helt bokhyllelösa bostadsinnehavarna ska jag inte upprepa här. Men det var en livsklok iakttagelse.

När jag var i Sverige nyss och beundrade nyaste lilla barnbarnsflickan gick hennes pappa och jagen sen kväll  igenom hans bokhyllor. Till min glädje har han också många - alla mina tre barn har "ärvt" intresset för litteratur och läsning, tänk så glad man kan bli för sånt! Han har snott många av mina böcker vilket han förnekar, fyrti-plus-sonen tills vi öppnar dem och ser att det är mitt namn på försättsbladet! Men vad gör det, det är en glädje att han har dem. Och vilken intressant diskussion vi hade om de olika böckerna, vad de betytt för honom och också för mig. Det är verkligen en generationsgränsöverskridande upplevelse att höra vad Kerouac's On the Road har inneburit för honom eller vad han tycker om Räddaren i Nöden eller Lundells Jack. (Här fanns dom, mina gamla böcker, dom som jag letat efter men väl omhändertagna av nästa generation).

Den som är nyfiken på delar av mitt bokinnehav får klicka på bilderna och gå på virtuell rundtur. Här är en salig blandning av gamla favoritförfattare, en del andliga och existensiella böcker och så lite nytt och blandat i de pocketperfekta Bennohyllorna, små, nätta och lätta att placera. Det blev så himla BRA i sovrummet och det blev så vänligt och ombonat med alla de här "vännerna" som författarna känns som. Är det någon som minns och läser Gerda Antti förresten? Eller Per Gunnar Evander - åh en sådan författare som jag älskade. Kerstin Ekman är ju fortfarande aktiv men de andra undrar jag hur det står till med?

Jag ska fotografera bokhyllorna i mitt arbetsrum också så ni får se dem - det är där jag har alla mina konstböcker - de underbart vackra inspirationskällorna, de som jag nästan dagligen bläddrar i. Allt från Lautrec till Carl Larson, Zorn, Magritte och Frida Kahlo. Bland många andra.

Vad det är för figurer i ena hyllan? En vacker träkoltrast, förvillande lik en äkta får ett eget utrymme i Benno. En gåva av en kär vän som påminnelse om en djup vänskap. Den påminner också om det jag nästan saknar mest från Sverige - den paradisiska sången.

Och så lite mera indianskt. En "powerfjäder" gjord av riktig amerikansk indian. För lite energi och styrka de dagar man känner att det fungerar. Det är inte alltid, men ibland så!

Dikt och Tanke

Antagligen har jag tänkt: har de hängt med så här länge så får de följa med en stund till. Säkert har jag generationskamrater som precis som jag minns de här böckerna, Dikt och Tanke från gymnasietiden. Helt underbara att bläddra i nu faktiskt - jag är glad att jag behållit dem.

Här, i Klippans gymnasieskola som firade 50-årsjubileum för några år sedan gick jag på latinlinjen och var en flitig elev. Första fransklektionerna var här också och på den muntliga delen "muntan" av studentexamen - som var en ordentlig och allvarsam tillställning på den tiden - fick jag redogöra för existensialismen inför en sträng censor från Lund. Han blev dock road av att jag började berätta om det café i Paris där Sartre och de andra tänkargubbarna brukade sitta över och förhöret gick snart över till en glad berättelse om den vackra staden istället. Ibland har man tur!

Från Lolita till Selma

Lägger man alla sina böcker i en enda röra för senare ut-eller insortering blir det lite av en livsgenomgång. En del böcker är från ungdomstiden, andra är arvegods, några är från skoltiden och något är nytt helt och hållet.

Franska mat- och pudelböcker hör definitivt ihop med det nya livet, Selma Lagerlöf, Francoise Sagan och Maugham är ungdoms- och skoltid. Nu känns de urbota gamla och jag undrar varför just de här fick följa med till Frankrike och inte andra?

Om att flytta böcker

I vårblåsten som gör utelivet omöjligt får man ta sig an projekt som länge väntat. Innan vi flyttade hit för drygt tre år sedan rensade jag ut i princip hela hemmets boksamling. Vi åkte med böcker till biblioteket och antikvariatet, delade ut till vänner och bekanta, lämnade till sjukhem, välgörenhetsorganisationer och  loppisar. Alla blev glada, inte blev det många kronor för allt det här men det gjorde mindre.

Kartong på kartong fylldes, riktigt stora flyttkartonger alltså och jag förhärdade mig och sa adjö till dessa vänner som följt mig sedan dagen jag flyttade hemifrån i tonåren. Idag ångrar jag förstås att jag släppte taget om en del - Bland Tomtar och Troll med inklistrade fina "originalbilder" av John Bauer, flera av dem från min mammas barndom på 1930-talet. Solägget och alla andra Elsa Beskow från 1940-talet. Alla barnens böcker från Pippi till mina egna Sherry Ames och senare tonårsböcker. Jag tror barn- och tonårsböckerna (som mina nu vuxna barn då inte ville ha) rymdes i säkert tio kartonger.

Min rygg gick sönder av det här och är inte bra än. Det tar på ryggrad och muskler att stå nerböjd och plocka med och lyfta extremt tunga bokkartonger. När vi kom till Provence hade jag med mig ett noga genomgånget urval av gammalt och nytt. Vissa böcker gick bara inte att göra sig av med även om de aldrig blir lästa mer av mig.

Från att ha haft långa rader av bokhyllor blev det två och en halv Billy i sovrummet. Förstås har jag inte klarat att hålla mig från nyinköp under de här franska åren. Det har varit många Bokusbeställningar från Sverige och genom vårt lilla boksällskap har det också fyllts på med nya och spännande böcker.

Dags att rensa ut igen och fylla på i nyinköpta hyllor. Tack och lov för IKEAS Benno, egentligen avsedd för dvd och cd men perfekt för pocketböcker också. Här är den dammiga början av projektet, gammalt och nytt ligger i en röra på sängen och värre blir det!

Gammalt och nyfunnet

Ute blåser starka vindar och trots att solen skiner är det inte uteväder. Jag  bestämmer mig istället för att ta ett tag med nyinköpta bok och dvd-hyllor och börja sortera bland böcker och andra pryttlar. Mycket har bara legat i skåp och lådor sedan vi flyttade hit och det har nu gått tre och ett halvt år sen dess så det är dags att ägna sig åt lite Feng Shui och rensa i rörorna!

Och titta vad jag hittade. Mycket har jag slängt genom åren men de här små pytteindianerna, inte mer än någon centimeter höga, har fått följa med vart vi än flyttat. Jag blir glad när jag ser dem - det är jag själv som har gjort dem när jag har varit någonstans i nio-tioårssåldern. Min mormor fick dem först som present och blev både glad och imponerad av sitt kreativa barnbarn och tog noga reda på dem - efter hennes död hittade jag dem fint bevarade i en liten ask med silkepapper. Trots det har de förfarits en del förstås. Pappa Indian till vänster har haft fina fjädrar i sin huvudbonad, mamma Indian i mitten har haft en likadan stor fjäder som Lilla Indian till höger.

Hur de är gjorda? Av dåtidens skolkritor. Ansikten, händer och fötter är utkarvade med liten kniv. Och så målade och med ditklistrade pappersfjäderskrudar. Och så lackade - det är väl därför de hållit sig så väl. Jag minns ännu känslan när jag dels kommit på själva idén att göra små figurer av kritor, dels hur pilligt det var att få till alla detaljerna. Snart är de antika - vi pratar tillverkning på 1950-talet!

Nu får de komma fram och sätta sig i den lilla träroddbåten som också en sån där sak som följt med genom åren. Den är inköpt för många herrans år sen i Västervik vid ett segelbåtsbesök där. Riktigt fint hantverk är det med öskar och små åror. Alla besökande småbarn har alltid varit mycket förtjusta i att få "ro" med den här lilla båten.

På understa bilden finns ett föremål, också det med stark indiananknytning. Det är en "stenålderskniv" i sten, upphittad av dåvarande amerikanske svågern i närheten av ett känt indianområde, Mesa Verde i Colorado. Det kan man googla på och läsa mera om - helt fantastiska indianboningar i stora grottor i vilt klippområde.

Han hittade den här kniven strax intill vid en hjortjakt och när han, vid vårt besök hos honom och makens "amerikasyster" förstod att jag har varit en liten "Hiawatha" sen barnsben så gav han mig så snällt det här fina föremålet. Och vi är alla övertygade om att någon, för mycket mycket länge sedan ägnat väldig tid och omsorg åt att få till den vassa eggen. Ett magiskt föremål som nu också fick komma fram ur flyttgömmorna.