Dessi på restaurang. Vårlig dag

Goda vännerna hälsar på tillsammans med barn och barnbarn som är på sportlovsbesök. Vi har bestämt oss för att äta lunch på en av byns restauranger, den med de vackra handmålade fönstren.

Och med restaurangägarna som pussar på kinden och lagar så god hemlagad provencalsk mat.

Dessi får följa med på sitt första krogbesök. En av de stora fördelarna här i Frankrike är att man är generös med vart man får ta med sina hundar och märkligt nog är det OK på restaurangerna.

Hon klarar det jättefint. Det här är hennes lilla "reseväska" och i den sitter hon snällt hela måltiden. Sover en stund, bökar runt ett tag, kikar upp och ser vad som händer inne i köket. Inte ett pip eller utbrytningsförsök! "Mais comme elle est sage" - så snäll hon är - säger restaurangmadamen. Fortsätt att träna henne så här så kommer det aldrig att vara några problem att ta med henne ut.

Sen förser hon oss med goda förrätter, kräftstjärts- eller småbläckfisksallad till förrätt, torsk med god provencalsk röra och sen ostbricka. Här är det inte bara någon enstaka ostbit och ett salladsblad utan, som synes, ett antal goda saker från lokala producenter. Och mera bröd och sallad till det och så förstås Badoit-vatten och ett gott glas rosé.

Sen går vi hem till oss igen och dricker kaffe och äter pärontårta på altanen. Och Dessi busar och leker med barnen, det är säkert 18 grader, solen skiner från klarblå himmel, påskiljorna slår ut en och en per minut och rabatten är alldeles gul. Nere i byn slår kyrkklockan, vi är omgivna av de vackra bergen, det är lugnt och stilla och rogivande. Vi säger alla: Åhh, vad detta är underbart.

Vi är så tacksamma för detta, för byn vi bor i, för vårt fina hus med de underbara omgivningarna, för vännerna i närheten, för vår lilla valp och allt annat kring det goda livet härnere. Vi har det såååå bra!

Anfaderlekar

Allra först måste ni bara gå in på Christinas blogg: http://stribergsstation.blogspot.com/. Scrolla ner till gårdagens "Nattateckning" och få dagens första och roligaste skratt!!

Jag säger inte mer, gör det bara. Inspirationen kommer från den bloggdiskussion som utgått från att Christina tyckt sig se en Mumintrollsförfader i Dessi. Gå lite längre ner i hennes inlägg så ser ni själva "Anfadern" också ur Tove Janssons Trollvinter.

Hjälp så kul det där har varit, inte minst tycker alla som kommenterat det också. Så här roligt är det i bloggvärlden, vem kunde ha anat det?

Men så är Dessi faktiskt också en riktig liten glädjespridare. Vi är helt (be)tagna i och av denna lilla hund som här leker och busar med Linnea som är på besök. Vad är sötare än småflickor och småvalpar som far runt och jagar varandra och bara har såååå roligt.

Efter en stund blir Dessi trött och nästansomnar i Linneas mammas famn. Klicka och kolla hur ena ögat sover och det andra är på väg! Lika trygg i väninnefamnen som i våra, det är underbart med en så lugn och fin hund!

Vår i trädgården

NU har de slagit ut, nästan alla påskliljorna. Och krokusen fortsätter att blomma.

Snart, snart får vi se vilka färger det är på hyacinterna. Det känns lite konstigt med en julblomma så här i rabatten men annars väldigt hemtamt med de "svenska" blommorna som här får vara ifred för rådjur, det är underbart!

Vi har också en jättevacker liten ruin längts bort på tomten. Det har varit en liten "cabanon", en liten stuga av sten med två små rum.

Man undrar vad den har använts till? Hela vårt område var tidigare skog säger Martine, min byfrissa, som lekte här som barn. Det här var "hennes" hus, det är konstigt att det ligger på vår tomt nu.

Men här är fullt med rester av gamla murar och det växer vilda olivträd lite varstans. Så nog har det varit lite bebodda trakter här ändå.

Vägen till vårt områden heter Turcos-vägen och det sägs bero på att vid det stora slag som utkämpades här i byn den 17 augusti 1944 (för att så småningom befria hamnstaden Toulon)bestod soldaterna i första hand av de kolonialiserade nordafrikaner som kallades Turcos.

Ibland tänker jag på det när jag går runt här. På de många soldater som smög här och förde guerillakrig mot tyskarna. Och säkert stupade i massor. Vi bor på historisk mark, inte bara i nutid utan också mycket långt bak i tiden. Det känns bra att det växer vackra blommor här nu i vår trädgård i Provence.

Mera bus

Dessi blir instängd bakom galler på altanen medan husse blåser löv och ekollon på tomten. Det går inte att jobba där och samtidigt ha koll på att det inte slinker ner för många ekollon eller andra konstigheter.

Matten är lite halvhankig och sitter därför i solstolen och läser Bodil Malmstens betraktelser över sitt liv i Frankrike.

Det är urtrist tycker Dessi. Lyft UPP MIG, tycker hon och eftersom hon är lättare än två liter mjölk får hon vila sig i mitt knä en stund och gemensamt betraktar vi hussen som stökar i vårsolen. Det är 17 grader i skuggan och i solen känns det som högsommar. Pust, det blir nästan för varmt.

Omärkligt försvinner Dessi in i huset. Jag börjar leta och vad hittar jag: i sin korg. Med en av mina tofflor. Klicka på bilderna så ser ni Anfaderuttrycken.

Pappersrulle och Anfadersvans

Jag tror att bilderna talar för sig själva. Den illrosa pipmojjen ratas till fördel för toalettpappersrulle.

Och visst är det en anfadersvans?

Dessi som Anfader

Dessi har utsetts av Christina på Stribergs Station som en Mumintrollsliknande Anfader. Jag kan bara hålla med. I allt - både utseende och beteende. Haha, så kul.

I några försök att hålla henne sysselsatt med egna saker inköpte hussen igår dessa gräsliga och pipande leksaker.

Mycket roligt - en stund. Sen är det trevligare att gnaska sönder en toalettpappersrulle.

Och titta - hänger inte min rosentavla upp och ner också? Hur gick DET till kan man undra även om Dessispåren ger en hint.

Dragleksaken hamnar i trappan med åtföljande snubbelrisk. Jag har trampat på den med naken hålfot en gång och skrek högt. Det gäller att se sig för överallt. "Stilla möbleras det om" som det står i texten om Anfadern i kakelugnen. Man fattar inte hur det går till, vi tycker vi har järnkoll på henne? Vill hon också göra det hemtrevligare för sig?

På begäran: Dessi

Varsågod, här kommer några bilder på familjens bebis. Som nu bott hos oss i två och en halv vecka. Och det har hänt massor. Från att ha stått framför trappan och gnällt pilar hon nu behändigt upp och NER, det som var så läskigt.

Hon lystrar till sitt namn, leker roliga apportlekar (fågelhundsbakgrunden), har börjat fatta att kissa och bajsa gör man ute, då får man beröm och godis.

I morse varken pöl eller hög, det artar sig och går fortare än vi räknat med. Så är hussen nu konsekvent också och hon får gå ut efter varje måltid och sovstund och sent på kvällen också. Bäst går det när vi går alla tre, då är hon glad, nöjd och pigg - alla är tillsammans!

Hon har bra aptit, inklusive dammråttor, löv och tidningspapper. Papperservietter är speciellt goda. Hon har avverkat sin första antibiotikakur mot kennelhostan men hostar till då och då. Kanske av något hon satt i halsen, sjuk är hon då rakt inte. Men ögonen får torkas varje dag, vi får väl se senare om tårkanalerna är igensatta eller icke-existerande. Det är inte mycket besvär och hon låter sig snällt torkas av. Borsta och kamma måste man också och det är mindre skönt men hon står ut.

Hon har börjat kaxa sig och skäller om någon är vid dörren eller utanför tomten. Ibland ser hon syner i altanfönstren och skäller på spöken. Jag gillar inte skällande hundar så man får ta i på skarpen där.

En gång har vi lämnat henne ensam. Dvs nästan. Husse åkte och handlade och jag rensade ogräs i trädgården. Hon fick då vara ensam i sin korg med vatten och leksaker i sängkammaren. Vilket YL som utbröt.

Jag var inne i huset ett par gånger och lyssnade på detta "gråtande" som fransmännen säger och som stegrades till ynkskall och till sist riktigt ylande. Jag förhärdade mig, det hade gått tio minuter. Sen började hon krafsa på dörren och såna repor gillar jag inte heller så det var bara att gå upp och visa att hon inte hade blivit övergiven för gott.

Hon vill bra gärna vara med oss båda två tillsammans, flocken ska vara hel. Går hussen ut börjar ylande och jag får ropa att jag är kvar. Då kommer hon genast och allt är bra igen.

Jag läser på i min Caniche-bok, den som handlar just om pudlar. Och inser att jag behöver hitta en sån där inrättning som Lelle R hos Kesu varit hos och blivit av med hela pälsen. Men här ska det klippas lite lagom var sjätte vecka (vi får väl se hur det blir med det) så det är bara att inse att pälsen inte sköter sig helt själv, de blir för lurviga helt enkelt.

Och hon artar sig och blir förhoppningsvis som det står i boken: pudlar är sociala, glada, tillgivna och trogna mot sin familj som den älskar över allt annat. Vill vara till lags, är intelligentare än genomsnittshunden och är därför mycket lättlärd.

Här är hon i hussens famn. Han gillar att gå omkring med henne på armen och det är ömsesidigt. Ibland får jag säga till honom: hon KAN gå själv!

Jag såg en bild på en likadan dvärgpudel och den hade rosett i luggen. Kan det vara något?

Bildgåtesvar

Här kommer några bilder på ett annat föremål som hör ihop med svaret.

Föremålet jag undrade över är indianskt, precis som Libby gissade. Precis som det här andra vackra indianska föremålet som brukade hänga i min ateljé för beskydd och kreativa tankar.

Oj, så många som gissade och hamnade precis lika långt som jag själv! Jag har alltså inte ett exakt svar på vad mitt föremål är eller har använts till. Det är i sten och är 16 cm långt, troligen en kniv/dolk som de flesta tyckt sig se eller möjligen en spjutspets. Det här är förhistorien:

Min mans syster är sedan många år bosatt i USA. Under ett par år bodde hon och hennes dåvarande man i den lilla staden Durango i Colorado. Den ligger nära en mycket speciell nationalpark som heter Meza Verde (http://www.nps.gov/meve). Det finns också information på Wikipedia om den här platsen.

Det är en urgammal plats med sk. "cliff dwellings", klippgrottor i stora klungor där Anasazi-folket bodde långt före Kristus. Anasazi betyder "Ancient people", det gamla folket, och den indianstam som senare kom att bo där var Navajo i första hand. I sekler låg detta oupptäckt och jag tror att det upptäcktes så sent som 1800-talet. Bl.a var en finlandssvensk, Gustaf E. A Nordenskiöld där 1891 och påbörjade utgrävningar och tog med sig cirka 600 föremål hem till Sverige. De förvaras nu på museum i Finland.

För nästan tjugo år sedan besökte vi Durango. Och åkte på en heldagsutflykt till denna fantastiska nationalpark som bara måste ses, det låter sig liksom inte beskrivas. Det här var dessutom kända jaktmarker för min svägerska och svåger, de var båda jägare och sköt mycket hjort (som riktiga "deerhunters") och annat villebråd och vistades alltså mycket i de här gamla indianterritoriet.

Jag har alltid haft mycket känsla för indianer, deras kultur, konst och historia så för mig var det väldigt speciellt att vara där. Jag köpte också lite vackra fetischer och annat indianskt konsthantverk i en museibutik i parken.
Vid middagen som var just hjortstek berättade jag ännu mera om mitt indianintresse för min svåger. Han reste sig då från bordet, försvann en stund och kom tillbaka med föremålet ni gissat på.

Han gav det till mig och sa: "Jag hittade den här kniven för flera år sedan under en jakt. Den låg bara där på marken. Jag har alltid tyckt att detta var mycket speciellt eftersom jag vet att detta är gammal indianmark. Och jag har också ofta tänkt att jag skulle ta den till Mesa Verde och be dem göra en bedömning av vad det kan vara och närifrån."

Han berättade sedan att han inte var den enda som hittat den här typen av "stenåldersföremål", då och då upptäcktes de i markerna som han gjort. Han var själv övertygad om att detta var en kniv men vi pratade också om möjligheten att det kunde vara en spjutspets. Att den var viktig för honom var uppenbart. Därför kändes det nästan överväldigande för mig när han tryckte den i min hand och sa att han ville att jag skulle ta hand om den. Han, som amerikan, hade förstått och gripits av att jag, från en annan kontinent, hade sådan känsla för the "Native Americans" och därför ville han ge den till mig.

Att stenen bearbetats av människohand och huggits till för att få sin spetsiga och skarpa form är otvetydigt. Och att det är gjort för mycket, mycket längesen känns också väldigt tydligt.

Igår hittade jag min indiankniv av sten av en slump när jag packade upp en kartong. Jag blev jätteglad - jag har till och från undrat vart den tagit vägen. Nu ligger den väl synlig igen och påminner mig om en ung indianpojke som för många månar sedan hackat och slagit flisor ur ett stycke sten för att kunna delta i jakt. Kanske var det hans första dolk?

Och tack för att ni gissade. Ett helt korrekt svar finns alltså inte!

Återfunna saker - och en bildgåta

När man flyttar och städar bort stora mängder prylar vet man ibland inte om vissa saker åkte med av bara farten.

Idag har varit en fantastisk vårdag igen med 16 grader och sol och stilla ljus över bergen. Men mannens goda hjärta har inte varit riktigt i rytmiskt balans, vilket händer då och då och får det bli lugna dagar.

Jag börjar därför plocka i några ouppackade mindre kartonger. Och titta - här trillar min vackra fönsterkristall ut, den som var till sån glädje för katterna när den kastade sina regnbågsfärgade solkatter på väggarna i skärgårdshuset. Snart får den dansa i Provencesolen också.

Den sista bilden får bli en bildgåta. Jag har haft den i min ägo sedan 1989 men föremålet är betydligt äldre än så. Varifrån kommer det och vad kan det vara?

Dessi hittade en liten gul boll på vår lilla minipromenad. Alldeles övergiven låg den i ett dike. Så den har vi tagit hem och hon har spelat fotboll med bravur på altandäcket. Hon har varit hos oss i 14 dagar nu, hon springtrippar ner till kiss-ängen, nosar runt och varje gång händer det saker som man får beröm för.

Och lika säkert vet hon exakt var hon bor. Idag tog vi en tur i området och kom hem från ett annat håll. Hon ledde oss säkert fram till hemmadörren. Vad dom kan!!

Trädgårdseftermiddag

Det här är väl fint - jag är så glad att jag har ett träd i vår trädgård där murgrönan klättrar uppför stammen. Det är ganska vanligt här har jag sett - det växer vilt såhär och är så himla vackert. Symbiotiskt.

VÅR häck, som verkligen inte är en syrenhäck, den numera berömda Oxygen Ass, heter något helt annat som jag inte har en aning om. Mer än att den är snabbväxande och på hösten och vintern skjuter den här sortens röda skott. Fint det också. Vi har också en okänd Ass!

Oliverna har svartnat och det är enligt olivmannen i det speciella kooperativet i byn inte alls försent att ta hand om dem. De ska plockas, pickas på med gaffel, läggas på fat och saltas på och vändas en gång om dagen i två veckor. Och till sist häller man på lite olivolja och så: färdiga svarta oliver!!

Vår by är speciellt känd för sina oliver och jag har nu den speciella byoljan i kylskåpet. Den är god, men det här är som med vin, det gäller att smaka av och lära sig.

Eftermiddagen varvades med lite PO Enquist och En Annan Värld. Jo, så är det. Märkligt att läsa om detta i den här miljön!

Och Dessi? Jo, hon trivs och frodas. Gillar inte när matte och husse stökar i trädgården och hon får se på oss bakom galler. Det blir ett gny och ett gnäll. Börjat voffa och skälla också vid konstiga ljud också. Bra eller dåligt? Använder lika ofta utetoaletten som den inne och det är ett framsteg på bara fjorton dagar tycker vi.

Mitt på dagen idag tyckte hon att det var dags för mat och drog iväg med båda matskålarna som står på ett stycke tyg i köket. Ut i hallen åkte båda skålarna, mot förrådet där maten förvaras. Husse fattade vad det handlade om. Nog har vi fått en smart liten tjej i huset!

Trädgårdsmästarfråga

En slottsträdgårdsmästare frågar mig om vi har någon vår i södra Frankrike. Jovars, det får man väl ändå tillstå. Idag börjar påskliljorna slå ut. Och lavendeln doftar särskilt underbart när man fått bort ogräset runtikring

De från Sverige medförda Flammentanzrosorna har klarat vintern galant och nu börjar de skjuta skott också.

Och hyacinterna växer till sig. Klockan är snart halv sju på kvällen, det är fortfarande ljust även om skymningen sakta närmar sig. En vårfågel kvittrar utanför fönstret som fortfarande är öppet utan att det är kallt.

Vi har haft en trädgårdsdag i sol och plus femton grader och kan inte klaga alls!