Mandelblom och yttre oro

Det här är lycka. Att ha ett alldeles eget mandelträd längst ner i trädgården som nu lite försynt sätter igång att blomma. Det är knappt så man märker det förrän man kommer alldeles nära.

Vi har också fått några pyttesmå påskliljor och den vackra kamelian på terrassen har släppt sin första blomma men lovar gott med många sprängfyllda nya knoppar. Det är vår i luften i Provence även om vi fortfarande har kyliga nätter och morgnar. Och ömsom sol, ömsom regn. Men mer och mer går det att vistas ute och lapa sol en stund. Just detta är en av de absolut största fördelarna med att bo så här i södra Europa - vi får väldigt mycket av det livgivande ljuset - också in i huset och det märks på alla sätt att det är bra för kropp och själ.

Inte minst är det en bra motvikt när det gäller att hålla ifrån sig det som händer i den yttre världen. Attackerna i Köpenhamn påverkar förstås - det är ju bara ett par veckor sedan vi på så nära håll upplevde detsamma fast i större skala i Paris. Att bli varse att antisemitism och islamofobi sticker ut sina fula trynen igen är bara helt fruktansvärt och när det dessutom sker i Sverige som med frågor om Israels skuld till ökat "judehat" som någon uttryckte det blir man ju bara fullkomligt mörkrädd. Historielösheten är häpnadsväckande där den borde vara som bäst.

Att franska judar idag lämnar landet i ökad takt och att många känner sig så osäkra att de avser att göra det är ju som att se gamla dokumentärfilmer från mellankrigstiden. Tack och lov står här politiker och andra makthavare enade och säger med en och samma röst och mycket tydligt: INGEN, varken jude eller muslim, ska behöva känna sig rädd att bo här i sitt land. Frankrike har rum och plats för alla som tillhör landet sen kanske många generationer.

Däremot, som replik på en kommentar på annan blogg och med annat innehåll har man intagit en betydligt tuffare attityd mot de rumänska romer som sedan många år utnyttjat EUs fria rörlighet och kommit hit i stora skaror. Av olika skäl - också eftersom man bara får stanna i tre månader - försöker man sig inte ens på att integrera sig i landet. Barnen går inte i skola, man lär sig inte språket, man anpassar sig inte till de områden de olika städerna och kommunerna anvisar utan ställer helt fräckt upp sina husvagnar och andra fordon på parkeringar nära stadsskärnor och ockuperar dem helt, kopplar upp sig olagligt på elledningar, kapar privata internetkonton och söker inte ens arbeten. Det säger sig självt att kriminaliteten också ökar i områdena närmast de här illegala "bosättningarna" och här har man nu satt i system att sedan ett par år föra tillbaka dem till sina ursprungsländer. För detta har man fått kritik förstås men det har åtminstone fört det med sig att man inte på samma sätt som i Sverige har invaderats av romska tiggare i varje liten stad och by. Antagligen vet man att det inte längre lönar sig här.

Att den här olyckliga gruppen däremot då söker sig just till Sverige har vi förstått är ett verkligt problem. Sveriges flyktingpolitik är ju sedan länge omdiskuterad och det är ju ett faktum att man sedan lång tid tillbaka misslyckats med att integrera dem som av olika skäl söker sig till landet. Att man tar emot för många är ju också ett ovedersägligt faktum - och kan man inte ens härbärgera de romska tiggarna som tvingas till ovärdiga och förnedrande liv utanför lokala ICA i vinterkylan är det ju ett stort nederlag för ett modernt europeiskt land. Handfallet verkar bara vara förnamnet och man undrar hur det här kommer att sluta?

Frågorna är många och hopar sig och käre mannen och jag har många saker vi pratar om vid lunch och middag som är våra gemensamhetsstunder. Vi varvar också information från svenska och franska medier (men kommer aldrig mer att titta på Mello och den skånska kvinna som renderade mig obehagliga personliga nätpåhopp dessutom då jag uttryckte min personliga åsikt om hennes kvalifikationer som "underhållare"). Det är oroliga tider vi lever i och jag är fortfarande omskakad efter att i går kväll sett senaste Uppdrag Granskning på SvtPlay om den unge svenske göteborgaren som nu är tillbaka för förnyad krigstjänst i Syrien. Gud bevare oss får man verkligen önska sig.

Så tillbaka till mandelblommens tid och dags för en stunds lek för Dessi i den grönskande trädgården med sina vårfåglar. Och ett glas rosé på terrassen för oss!

Franska tv-program - lite om morgon-tv

                     Bruden på bilden har inte med morgon-tv att göra utan förekommer i ett speciellt eftermiddagsprogram

Som jag skrivit förut har vi ofta vår franska tv på. Inte hela dagarna förstås men istället för radio som många svenskar låter stå på i bakgrunden kan vi låta tv:n vara på en stund under dagtid. På kvällarna tittar vi alltid - under vinterperioden vill säga. Under den varma årstiden blir det mera sällan, då sitter vi ute i trädgården på kvällarna så länge det bara går!!

I början hade vi ett enormt utbud eftersom vi då också hade CanalSat. Det har vi plockat bort nu, det stora kanalutbud som finns här räcker gott och väl. Och för det mesta tittar vi på de statliga kanalerna, 1,2,3,4 och 5. Vi har olika specialkanaler för musik och sport men använder oss mest av en tysk-fransk väldigt bra kulturkanal som heter Arte. Vi har också BBC och Discovery om vi vill se engelska nyheter och program. Det finns också väldigt amerikaniserade kommersiella kanaler men man hittar så småningom det utbud som känns bäst och håller sig till det.

Tv är, i rätt dosering, ett fantastiskt sätt att lära känna ett land, en kultur och ett språk. Allt finns ju där. Det börjar på morgonen med franska Godmorgon Frankrike som här heter Télématin. Programledare är en välkänd man, William som i en supermodern studio presenterar de olika inslagen. Han har sina ständiga medarbetare som är specialiserade inom olika områden och mellan nyheterna och vädret varje hel- och halvtimme samtalar han med sina kolleger om musik, historia, mat, mode, ny teknik, böcker, filmer, teater, trender - ja allt som ingår i den här typen av program. Man har ofta en speciell gäst, många gånger en politiker, som då intervjuas av en politisk reporter.Man sitter inte i några myssoffor med tända ljus och fruktskålar utan sitter vid vita bord i "spacig" miljö. Tonen är alltid glad och lättsam, man skojar friskt med varandra och kameramännen gör ibland åkningar så att deltagarna hamnar i bild med lustiga grimaser eller upp- och ner. Det franska skämtlynnet slår klart igenom även om det är ett superproffsigt hanterat. Ett program man blir på bra humör av helt enkelt.

Vill man fortsätta att titta på tv på förmiddagen kan man välja ett program som heter Les Maternelles - något svåröversatt - men programidén är att ta upp och diskutera allt som har med barn att göra. Allt från graviditet till förlossning, amning och spädbarnsutveckling men också allt som täcker in lite större barn och deras utveckling. Här sitter två programledare, också de med sina specialiserade kolleger och några inbjudna föräldrar och diskuterar dagens tema. Det kan vara allt från tumsugning till potträning eller hur det är att få tvillingar. Ofta finns både barnläkare och barnpsykolog med i studion och ena delen är inredd så att barnen fått en lekhörna. Där leker de tyst och stillsamt eller sitter och ritar eller bygger Lego medan mamma är i andra delen av studion. Har hon en bebis i famnen vilket ofta förekommer och om den börjar gny och gnälla, kommer en snäll studiofarbror och bär vant ut den lille.

De första åren tittade jag nästan dagligen på det här programmet. Jag lärde mig MASSOR om det franska samhället på det här sättet. Hur man tänker kring sina barn (och sina gamla med för den delen) säger ju ofantligt mycket om själva landet, dess kultur och värderingar. Att sen detta med att få och leva med  barn är allmängiltigt för oss alla gör ju att det är lätt att förstå. Under den här tiden hade jag själv en liten halvfransk barnbarnspojke så det var extra intressant att följa med och se de faktiskt ganska stora skillnader som föreligger i synen på barnen och deras roll i samhälllet. Programmet följs sedan av ett kortare program som heter Allo Rufo där en av Frankrikes mest kända psykiater tar emot tittarfrågor och ger fantastiska svar till oroade föräldrar. Frankrike har ju en helt annan tradition kring psykologer och psykiatriker än vad man har i Sverige och det är intressant att höra hur olika resonemangen går här. Till skillnad från i Sverige där unga föräldrar idag mest verkar lyssna på varandra och ge varandra råd finns här fortfarande kvar ett intresse  och en respekt för den lite äldre generationens erfarenhet och kunskap.

Vill man kan förmiddagen sedan avslutas med ett lättsamt program som heter "C'est au programme" och som leds av en mycket känd kvinnlig programledare, Sophie Davant. En mycket vacker, blond och slank fransyska, alltid otroligt välvårdad och med supersnygga kläder och skyhöga klackar. Mer om hennes program (för hon har ett på eftermiddagarna också) kommer i nästa inlägg.

Titta på TV

Vi är nu inne på vårt åttonde år som bosatta i södra Franrike. Under den tiden har det hänt en del med möjligheterna att kunna se, inte bara fransk tv utan också på olika sätt det svenska tv-utbudet. Det ska sägas att det är ganska magert - ibland för oss oförklarliga rättighetsförklaringar gör att många program inte kan ses utomlands. Ofta förefaller det oss märkligt då det är helt svenskproducerade program men kanske att själva programidén är upphovsrättskyddad.

SvtPlay hade tidigare ett bredare utbud för oss i utlandet men har dragit ner betydligt. Tv4Play likaså och där är det betalning som gäller och väldigt dålig sändningskvalitet. I början kunde vi bara se svenska program på datorskärmen och sen så småningom på lilla Ipadskärmen. Men sen ett tag tillbaka har vi skaffat AppleTV som gör att vi också ser de svenska programmen direkt på vår stora tv-skärm. Där har vi också Netflix som är ett bra alternativ när de franska kvällsprogrammen  blir för avancerade eller mest består av dubbade amerikanska serier.

Det vi brukar titta på av svensk tv är På Spåret, Veckans Brott, Vetenskapens Värld, gamla dokumentärer och t.ex gamla Här är ditt liv som ger kul återblickar till det då helsvenska livet. Vi kan följa hjärtebarn och äventyrliga svenska familjer på upptäcktsfärder i världen och vi kan också, har vi nu upptäckt se det som för oss är nästan helt okänt, det som nu kallas för "Mello". För att hålla oss någorlunda ajour med vad som händer i Sverige har vi nu två lördagar i rad slagit på det programmet. Och mycket snabbt slagit över till fransk lördags-tv igen. Som tydligen en ganska stor del av svenska folket också gör även om det verkar som om majoriteten ändå tycker att det här är något att engagera sig i.

Jag vet inte hur det kunnat bli så. Innan vi flyttade från Sverige hade man ett par deltävlingar i Melodifestivalen och en vinnare utsågs ganska snabbt och sen satt man förstås där när den internationella festivalen gick av stapeln. Inte minst för att Sverige sin litenhet till trots ju fick flera vinnare under åren. Här i Frankrike ser vi enbart den stora finalen, något annat räknas liksom inte.

Detta Mello är definitivt inte något för oss. Att det är det för andra, det får man ju förstå och respektera förstås. Själva kan vi inte låta bli att förundra oss över att ett så otroligt undermåligt program kan få sändas, uppenbarligen i evighetstider, lördag efter lördag. Är programmet representativt för den svenska folksjälen så som den ser ut idag? Vi har i så fall själva kommit väldigt långt ifrån den och det känns också märkligt då vi tycker att vi i övrigt ändå känner oss som svenskar i själen. Kanske är vi bortskämda med de fantastiska professionella franska underhållningsprogrammen som alltid håller mycket hög kvalitet oavsett om det är tävlingar eller enbart musikunderhållning. En figur som den pinsamma skånska Filippa B skulle aldrig få förekomma i fransk tv - det finns helt enkelt inte någon motsvarighet till en sån person här. Här har man stå-upp-komiker som kan vara mycket vassa, imitatörer som ogenerat häcklar franska politiker och företeelser och om det ska vara riktigt "töntigt" är det snubblande clowner som gäller. Men de agerar ändå skickligt i sin genre, sen kan man gilla det eller inte. Filippa är bara plump, pinsam och helt gräslig att se och lyssna på. Och på viken nivå ligger svensk humor när man tycker att Hörby kommuns hemsida, stavad utan prickar är så roligt att hela hemsidan kraschar??

Riktigt lågvattenmärke tycker vi. Och byter kanal. Andra tycker tydligen att hon är rolig och det är ju ok för dem. Men att diskussionen om henne inte är entydig, det framgår tydligt och helt ensamma om att vrida oss av svensk pinsamhetsskam i våra soffhörn är vi uppenbarligen inte. Dumt nog gav jag mig in i en diskussion om detta men kände ganska snart att jag faktiskt inte har min tid och mitt engagemang till den här sortens frågor. Andra kvalitetsprogram känns angelägnare och åtföljande diskussioner kring dem likaså.

Framöver hade jag tänkt berätta lite om hur vår franska tv-vardag ser ut och vilka program vi tittar på. För trots att vi har möjlighet att se viss svensk tv så är det ändå i första hand de franska programmen vi ser på. Skälen är flera och jag ska återkomma till dem. Det absolut största är att det är en utmärkt genväg till det franska språket och genom att lyssna på olika tv-program dagligen upprätthåller man också det man lärt sig. Och man lär sig nytt inom ett antal olika områden. Flera av de franska programmen bygger på samma idéer som man kan se i Sverige, t.ex Bonde söker Fru och motsvarande koncept. Fångarna på Fortet är ju ursprungligen franskt och där tävlas det betydligt tuffare än i den svenska varianten. Här finns fortfarande också en typ av Robinson-program som kallass Koh Lanta med verkliga prövningar och tuffa utslagningstävlingar.

Man har otroligt många lekprogram och tävlingar som i hög grad bygger på allmänbildning (vilket lär vara en medveten satsning) och under senare delen av eftermiddagen leks det och tävlas i varenda kanal fram till åttatiden då det är sammanhängade nyhetsssändningar fram till klockan nio på kvällen. Först då börjar de riktiga kvällsprogrammen - fransmännen antas väl ha ätit färdigt och fått barnen i säng ungefär vid den tiden.

Om de många roliga och annorlunda programmen ska jag berätta i nästa inlägg. Tills vidare - och som en påminnelse om det mera allvarligare som händer i livet än en Filippa - skickar jag med en bild på den historiska marschen i Paris efter terrorattentaten för bara lite drygt en månad sedan. Måtte inte detsamma behövas i Köpenhamn!