Mandelblom och yttre oro

Det här är lycka. Att ha ett alldeles eget mandelträd längst ner i trädgården som nu lite försynt sätter igång att blomma. Det är knappt så man märker det förrän man kommer alldeles nära.

Vi har också fått några pyttesmå påskliljor och den vackra kamelian på terrassen har släppt sin första blomma men lovar gott med många sprängfyllda nya knoppar. Det är vår i luften i Provence även om vi fortfarande har kyliga nätter och morgnar. Och ömsom sol, ömsom regn. Men mer och mer går det att vistas ute och lapa sol en stund. Just detta är en av de absolut största fördelarna med att bo så här i södra Europa - vi får väldigt mycket av det livgivande ljuset - också in i huset och det märks på alla sätt att det är bra för kropp och själ.

Inte minst är det en bra motvikt när det gäller att hålla ifrån sig det som händer i den yttre världen. Attackerna i Köpenhamn påverkar förstås - det är ju bara ett par veckor sedan vi på så nära håll upplevde detsamma fast i större skala i Paris. Att bli varse att antisemitism och islamofobi sticker ut sina fula trynen igen är bara helt fruktansvärt och när det dessutom sker i Sverige som med frågor om Israels skuld till ökat "judehat" som någon uttryckte det blir man ju bara fullkomligt mörkrädd. Historielösheten är häpnadsväckande där den borde vara som bäst.

Att franska judar idag lämnar landet i ökad takt och att många känner sig så osäkra att de avser att göra det är ju som att se gamla dokumentärfilmer från mellankrigstiden. Tack och lov står här politiker och andra makthavare enade och säger med en och samma röst och mycket tydligt: INGEN, varken jude eller muslim, ska behöva känna sig rädd att bo här i sitt land. Frankrike har rum och plats för alla som tillhör landet sen kanske många generationer.

Däremot, som replik på en kommentar på annan blogg och med annat innehåll har man intagit en betydligt tuffare attityd mot de rumänska romer som sedan många år utnyttjat EUs fria rörlighet och kommit hit i stora skaror. Av olika skäl - också eftersom man bara får stanna i tre månader - försöker man sig inte ens på att integrera sig i landet. Barnen går inte i skola, man lär sig inte språket, man anpassar sig inte till de områden de olika städerna och kommunerna anvisar utan ställer helt fräckt upp sina husvagnar och andra fordon på parkeringar nära stadsskärnor och ockuperar dem helt, kopplar upp sig olagligt på elledningar, kapar privata internetkonton och söker inte ens arbeten. Det säger sig självt att kriminaliteten också ökar i områdena närmast de här illegala "bosättningarna" och här har man nu satt i system att sedan ett par år föra tillbaka dem till sina ursprungsländer. För detta har man fått kritik förstås men det har åtminstone fört det med sig att man inte på samma sätt som i Sverige har invaderats av romska tiggare i varje liten stad och by. Antagligen vet man att det inte längre lönar sig här.

Att den här olyckliga gruppen däremot då söker sig just till Sverige har vi förstått är ett verkligt problem. Sveriges flyktingpolitik är ju sedan länge omdiskuterad och det är ju ett faktum att man sedan lång tid tillbaka misslyckats med att integrera dem som av olika skäl söker sig till landet. Att man tar emot för många är ju också ett ovedersägligt faktum - och kan man inte ens härbärgera de romska tiggarna som tvingas till ovärdiga och förnedrande liv utanför lokala ICA i vinterkylan är det ju ett stort nederlag för ett modernt europeiskt land. Handfallet verkar bara vara förnamnet och man undrar hur det här kommer att sluta?

Frågorna är många och hopar sig och käre mannen och jag har många saker vi pratar om vid lunch och middag som är våra gemensamhetsstunder. Vi varvar också information från svenska och franska medier (men kommer aldrig mer att titta på Mello och den skånska kvinna som renderade mig obehagliga personliga nätpåhopp dessutom då jag uttryckte min personliga åsikt om hennes kvalifikationer som "underhållare"). Det är oroliga tider vi lever i och jag är fortfarande omskakad efter att i går kväll sett senaste Uppdrag Granskning på SvtPlay om den unge svenske göteborgaren som nu är tillbaka för förnyad krigstjänst i Syrien. Gud bevare oss får man verkligen önska sig.

Så tillbaka till mandelblommens tid och dags för en stunds lek för Dessi i den grönskande trädgården med sina vårfåglar. Och ett glas rosé på terrassen för oss!