Trattisar från Striberg och franskt ankbröst

Det här inlägget är helt och hållet tillägnat Christina Alvner på Stribergs Station. Dels för att hon var så underbart gullig och skickade oss massor av torkade trattkantareller i höstas, dels för att jag vet att hon, precis som vi älskar stekt ankbröst.

Igår åt vi vardagslyxmiddag à la Striberg. Lite inspirerade kring kryddning och stektider av recept, lätt tillgängliga i köket genom den enkelt bärbara iPaden, min absoluta tekniska favorit i huset.

Trattisarna ligger i sitt vattenbad, ankbröstet som mer än väl räcker till två skärs upp på "svålsidan"och steks i sitt eget fett på ytan och eftersteks i ugn. Och svampsåsen får en liten extra skjuts med  portvin, buljongskvätt och fransk grädde.

Gott rött vin från lokala vingården, några tända ljus och den här snabbtillagade måltiden bildar en riktig mmmm- middag med svenska och franska smaker! Och på lördag ska vi tillsammans med andra svenskar åka några mil norröver och bese fransk gåslevertillverkning - det blir fett värre!

Vårtecken i trädgården

Timjanbuskarna står i blom, primulorna sticker upp ur jorden efter att vi haft vår säsong med snödroppar, krokus, pärlhyacinter, vanliga hyacinter, påsk- och pingstliljor. Vi har flyttat UT våra sommarmöbler när vi också här gick över till sommartid och Dessi leker i sin "pudelträdgård". Och som sagt, vi har 24.6 grader i skuggan!

Provencalska vårtecken

Nu går det fort. För varje dag grönskar det och knoppar och blad slår ut på det som är kvar av vår vinterskadade trädgård. Här är det våra svenska Flammentanzrosor som är i full gång, tätt följda av kaprifol på andra sidan pergolan.

Vi har undrat över hur köldknäppen i vintras påverkat vårt vackra blåregn som verkat heldött. Nu ser vi till vår glädje att det lever och vi kikar flera gånger om dagen för att se vad som händer och det grönskar överallt. Det lär ska blomma på bar kvist, kanske får vi vara med om det. Våra flerhundraåriga ekar har nyss tappat alla sina löv känns det som - många säckar blev det - och nu knoppas det i dem också.

I våra talgbollar flockas det som mest ser ut som talgoxeungar. Kanske är det också det - laddar dom inför de sista milen till Sverige?

Sol, 24,6 grader i skuggan, långsamma måltider på terrassen och apéro i solnedgången. Dessi jagar katt i vår lilla trädgård, vi pratar Sverigesemester i sommar med husbilen och äter stekt ankbröst med trattkantarellsås. Utomhus till middagen också. För min del räcker både sol och värme så här - det behöver inte bli varmare annat än i pool och hav!

Ma tante fantastique!

Det finns många anledningar till att vi flyttade till Frankrike. En av dem som tillsammans med sin man i hög grad bidrog till detta beslut är min fantastiska faster B. Här sitter hon i vår franska soffa med vår franska pudel där ögonblicklig kärlek uppstod dem emellan.

Inte så konstigt, själv hade hon för många år också en svart pudel, Tufs, en något större än Dessi men lika smart och charmig. Min fantastiska faster, för det är hon, bodde tillsammans med min farbror under många, många år härnere i södra Frankrike halva året. Sommarperioden på den egna ön i den blekingska skärgården. Och de uppmuntrade oss under lång tid och i omgångar att göra som de själva gjort. Så mycket av inspirationen och att våga ta ett så stort steg har de tillsammans stått för.

Sedan några år är min farbror inte längre i livet. Han fick en fantastisk vård härnere men också i Sverige. Min faster B fick länge vara vid hans sjuksäng och klara det mesta själv under de sista åren. Alltid med ett leende, alltid glad, pigg som en pelikan och väjde aldrig för några svårigheter.

Idag har hon flyttat tillbaka till Sverige. Och skötte förstås hela flytten själv, monterade ner IKEA-garderober, packade och ordnade med all administration. Och så hann hon med att hälsa på oss också.

Tillbaka i Blekinge har hon med samma kraft och energi lärt känna nya människor och är med i intressanta och spännande sammanhang. Gör utflykter och ser till att renovering och upprustning sker på skärgårdsön dit hon själv tar sig med egen motorbåt.

Nyligen blev hon ombedd att hålla ett föredrag om sitt spännande och innehållsrika liv som bland annat innefattade några år som barn i dåvarande Persien där hennes pappa, min farfar pionjärflygaren hjälpte schahen att bygga upp det persiska flygvapnet.

Hon skickade mig en mailkopia (för det är klart att hon, 83 år gammal, sedan länge haft dator, surfar och mailar och har egen faceboksida) av sitt föredrag och berättade sen lite om vad hon håller på med just nu.

Så här avslutar hon sitt mail till mig:

"Som du ser har jag fortfarande ett innehållsrikt liv och det positiva är att jag vaknar varje morgon och tycker det är så roligt. Jag är försökskanin när det gäller att hitta ett vaccin mot bältros för äldre människor och nyligen skulle jag fylla i en hälsodeklaration. "Kan ni gå en kilometer? Kan ni gå en trappa? Kan ni bära hem era matkassar? Har ni mer ont idag än för sju dagar sedan?" O.s.v Det slutade med att man från en ruta på sidan skulle dra en linje till någonstans på en skala 1-100 som visade hur man mådde. Jag tänkte, att jag kan ju inte sätta den på 100 för då tror de väl inte att man är klok, så jag satte den på 95. Ja, det låter som jag skryter men det är faktiskt så här.


Ja, finns det något mer att säga? Än att det är helt underbart att läsa något så närvarande och livsbejakande. Själv känner jag mig ibland som om jag mest skulle svarat nej på frågorna men hon är min inspiration, "ma tante fantastique" - hon den glada som fortfarande skuttar som en liten stenget på sina skärgårdsklippor.