Hos sjukgymnasten

Vår sjukgymnast, le kinésitherapeut, Monsieur L har flyttat. Från de inre smala gränderna i byn till den lilla "gallerian" där också doktorn, bagaren och slaktaren håller till.

Han har fått lite större lokaler men de ekar fortfarande eftersom allt inte är färdiginstallerat än. Hit går jag för att få behandling för min ömma rygg, den som tog stryk i samband med vår flyttning hit. Man ska i n t e kånka på tunga bokkartonger, det har jag lärt mig nu att det kommer ont efter. Monsieur L har patienter i ett hela dagarna. Hans schema är späckat från morgon till kväll och vi är ofta tre patienter samtidigt.

Han manövrerar oss skickligt genom att vissa får göra egna övningar, andra får sina ultraljud eller massagepass. "J'arrive" - jag kommer, är hans stående tillrop. Han är skicklig, lugn och har humor. Han berättar frikostigt om sitt eget liv, om hur han och hustrun renoverar sitt eget hus, hur han cyklar som den värsta Tour de France-cyklist i bergen runtomkring. Och att han har sex sprätthöns som lägger lika många ägg varje dag. Förra gången jag var där gav han mig en kartong med busfärska "bio"-ägg. Bara så där!! "Ät och njut", sa han leende.

På hans anslagstavla sitter ett antal vykort. Ett av dem är från Sverige. Från oss när vi var på Blidö i somras. Han är mycket intresserad av de nordiska länderna och jag får berätta hur livet är där. Det är en stund av välbefinnande, hans massage gör gott och det är samtidigt en bra fransklektion för mig, alldeles på köpet. Om en stund är det dags för det sista besöket - det kommer att bli lite tomt!

Mammas "franska" farmor

Den som läste det föregående inlägget om de märkliga franska liljorna på ett gammalt före detta släktsommarställe utanför Linköping såg då också att en förklaring kan ha varit att min mammas farmor var lärarinna och undervisade bland annat i franska. Jag vet inte så mycket om henne och ska nu fråga min mamma medan tid är.

Min morfars mamma kom från en mycket musikalisk familj med spelande och sjungande föräldrar och systrar. Familjen hette Düring och var ganska känd. Det finns till och med inspelningar på särskilda rullar bevarade från konserter. Den här unga kvinnan är Hedvig, min mammas farmor. Se så vacker hon är i sin brudklänning från 1800-talets slut. Det blev ett lyckligt äktenskap, tänk så roligt det är att veta det!

Så fort de faller i glömska, de som gått före oss. Jag blir nyfiken och vill veta mera. Hur levde de egentligen? Jag har bilder från stora lägenheter, inredda i förra sekelskiftets högborgerliga stil - det ser ut som i en Strindbergpjäs. Fyra söner fick hon och hon dog när den yngste, min morfar var bara tre år gammal. Hennes man var egenföretagare och starkt engagerad i alla delar av den samhällsbyggnad som förebådade och ingick i industrialismen vid förra sekelskiftet. Han var inte mycket hemma och deltog inte i det dagliga familjelivet, så mycket förstår man. Men att hon var en älskad hustru och att det var ömsesidigt, det framgår också av efterlämnade brev.

Hur var somrarna därute på Drabbisdal, vill jag ju veta, med kaffe och punsch under de stora ekarna och kägel- och tennisspel som underhållning? Talade hon franska med någon kanske? Hade jag hört det hade jag gått fram och sagt "Bonjour Mamie" - goddag "gammelfarmor" som det så mycket tristare heter på svenska. Här i Frankrike är man det gulliga "mamie" från det man blir mormor eller farmor.

Tänk, jag tror att om hon ser ner på mig från sin himmel tycker hon nog det är roligt med både barnbarnsbarn - jag - och barnbarnsbarnbarnbarn - min lille halvfranske barnbarnspojke - där både språk och tilhörighet till hennes franska 1800-talsliljor nu finns .

Slump...?

Sommaren innan vi slutgiltigt bestämmer oss för att flytta till Frankrike reser vi från Stockholms skärgård för att träffa min mamma, pigg, 80+, uppvuxen i Linköping. Vi ska lämna min mormors vackra kläder från flera decennier till Linköpings muséum bland annat.

Vi passar också på att göra en utflykt till ställen och hus som varit i familjens ägo i och runt Linköping. Det här huset heter Drabbisdal och ligger strax utanför Linköping, nära Vreta Kloster. Det byggdes och innehades av min mammas farfar, en då, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet i Linköping känd affärsman som hette Axel Karlson. Detta var familjens sommarställe och här fanns bland annat en kägelbana som senare skänktes till "Gamla Linköping" där den finns än i dag.

När jag för första gången nu går runt på detta Drabbisdal som varit i scouternas och någon hembygdsförenings ägo under många år sedan vår familj ägde stället noterade jag ett par saker. Den franska liljan finns målad på dörrarna till detta artonhundratalshus i Östergötland. Märkligt - här bor jag nu i Frankrike och ser dem ofta.

Och, när jag nu ser bilderna av de mäktiga ekarna på den här tomten ser de faktiskt exakt likadan ut som mina egna hundraåriga ekar i vår trädgård i Provence. Min mormor hette Eklöf - och jag har många gånger tänkt sedan vi flyttade hit att är det något vi har mycket av så är det just det. Hela gräsmattan fylls av eklöv när mistralen skakar de stora, svarta grenarna.

Slump, synkronicitet eller vad? Min mamma berättar nu att hennes farmor var lärarinna i franska, kanske var det därför hon ville pryda dörrarna med denna symbol. Jag, hennes barnbarnsbarn tycker att det känns bra när jag nu bor här i det franska landet.

IKEA i Toulon

Bloggerkrångel med uteblivna bilder från IKEA i Toulon i förra inlägget så här kommer dom. Notera hushållsost, lax och Dajm. Och det blågula överallt.

IKEA igen. "Fler som Kamprad"!

Det här är några bilder från IKEA i Toulon i södra Frankrike, Frankrikes viktigaste örlogshamn, inte så långt ifrån Marseille. Här finns förstås också IKEA, nu utbyggt och moderniserat. Matvarubutiken IKEA Food är underbart för oss svenskar som då och känner för Kalles kaviar, sill, snaps, glögg, pepparkakar eller kräftor - allt efter säsong.

Det är väl känt att de flesta utlandssvenskar älskar sitt IKEA, både för varumärkets skull och att man blir associerad med något svenskt och mycket bra, men också just för att vi får ett litet stycke Sverige nära oss. Just ganska nära oss har också Ingvar Kamprad en mindre vingård och han ses då och då cykla runt i den lilla närliggande byn och vara just så anonym och folklig som han framställs.

"Känner ni Kamprad" frågade lastbilschauffören som för ett år sedan körde hem och levererade hyllor från IKEA till oss och förstod att vi var svenskar. Jag blev något paff över frågan men det visade sig att se, det gjorde den här mannen. Han var från samma ort och hade flera gånger varit i samspråk med Ingvar.

Jag har nu uppmärksammat att mannen bakom IKEA återigen är utsatt för misstänkliggörande i Sverige. Är det inte för nazistiska anstrykningar i ungdomen eller eventuella alkoholproblem och/eller dominant ledarskap så ska det förstås nu vara något annat. Jag har i efterhand sett programmet Uppdrag Granskning på SvtPlay och också läst inlägg och kommentarer kring programmet.

Jag försöker hålla i mig och inte bli kritisk utlandssvensk. Men gudars så trött jag blir på detta eviga Jante-perspektiv som Sverige och svenskarna håller sig med. Här jagar man både mannen och siffrorna och på det kända buffliga sättet som programmet använder så får man varje inslag och varje intervjuad person att framstå som om det var höjden av kriminalitet och brottslighet det gällde. Upp med kameran i nosen på oförberedda personer och så pang på med inkvisitoriska frågor. Urdålig stil och journalistik tycker jag. Som verkligen tycker att man ha ska granskande journalister och att medias roll är att undersöka och ta fram fakta vi vanliga medborgare inte kan. Men utgångspunkten är alltid misstänkliggörande och så var det i det här fallet också.

Vad var nu huvudfrågan? "Vem äger IKEA?". Personligen vill jag säga: "who cares??" Jag tror inte ett ögonblick att Kamprad eller koncernen ägnar sig åt avancerad skattesmitning eller smiter ifrån sitt ansvar. Goda rådgivare har man säkert men att ägna sig åt till på gränsen kriminell verksamhet, det tror jag inte man gör.

Mitt i tröttheten över de misssunsamma och näst intill skadeglada kommentarerna om ännu en svensk hjälte med glorian på sned läser jag gårdagens Svenska Dagblad på nätet. På debattsidan Brännpunkt skriver ekonomiprofessorn Hans Sjögren:

"Vi behöver fler som Kamprad, inte färre". Och han fortsätter: " Kritiken över Ingvar Kamprad och hans imperiebygge vittnar om okunnighet och upprepar ett gammalt förakt för entreprenörer. Kritiken bör istället vändas mot den svenska modell som tvingat framgångsrika familjeföretagare att gå i exil för att säkra arvet".

Han tar också upp familjen Rausing med sitt Tetrapak som också tidigt insåg att företaget skulle missgynnas om det låg kvar i Sverige. "Sverige måste anpassa sin spelregler till att nya familjedynastier växer fram i Sverige kring banbrytande innovationer, sprungna ur avacerad forskning och utveckling."

Han visar också att Kamprad varit en banbrytare och katalysator för en ny syn på industriell logik i sin bransch och understryker att det inte är Sveriges förtjänst att att företaget vuxit som det gjort. Redan tidigt lades produktionen i Polen till exempel.

Det är en intressant artikel. Läs den och ställ den i relation till det förakt och insinuanta misstänkliggörande man i tv-programmet visar en av Sveriges mest välkända nu levande entreprenörer och just imperiebyggare. Men sånt sticker fortfarande delar av det svenska folket i ögonen. Eller?

J'adore IKEA..

Så sa hon, den trevliga unga kvinna som igår ringde på hos oss för att få våra uppgifter kring den obligatoriska folkbokräkning som nu genomförs i Frankrike. Här är det inte som i det kontrollerade Sverige där alla uppgifter är kända utan man går runt och ringer på hos var och en. Och så får man fylla i en blankett med alla adress- och personuppgifter, om man söker arbete, om man är ägare till huset, hur stort det är, hur många bilar man har och om det finns parkeringsplats. Vilken utbildning man har och vad man arbetar/arbetat med efterfrågas också.

Det här ställs sen samman ort för ort och är underlag för invånarnas behov av service i olika former. Nu är målet att vi i vår lilla by ska komma upp i 2.500 invånare (vi är nu ca 2.300). Gör vi det har vi nått normen för att man ska kunna öppna ett apotek och en bankomat. Allt annat finns men det här är önskemålen som gäller nu.

Den unga kvinnan bor i byn sedan tio år tillsammans med sin man och barn och stortrivs. Mannen är född i byn och har bott här i över 30 år och de tycker att livet här är precis perfekt. Det gör ju vi också så det är roligt att konstatera att också det unga folket mår bra och fortsätter att flytta hit. Alldeles ny och fin skola finns det nu också.

"Jag älskar IKEA", sa hon så fort hon hörde att vi var svenskar. "Allt med IKEA, design, möblerna, priserna, maten - tillgängligheten". Som vanligt förknippas vi svenskar med vårt lands mest kända varumärke - IKEA. Jag vill inte säga till henne att det just nu i Sverige återigen pågår ett utbrett misstänkliggörande mot företagets skapare. Om hon som fransyska hörde hur man i Sverige hanterar Kamprad tror jag inte hon skulle förstå vad vi sysslar med. Här är man van vid riktiga skandaler och riktig korrumption och utredningar högt upp på presidentnivå.