lördag 19 september 2009

Äntligen Provence!


Efter nästan hundra mils körning från Luxembourg närmar vi oss äntligen Provence.

Nu dyker de upp, skyltarna som visar att vi kör på franska A8, motorvägen som via Aix-en Provence så småningom via slingriga mindre vägar tar oss hem till vår sydfranska by.

Det höga berget St. Victoire syns genom bilrutan och så småningom landar vi i våra egna närmaste omgivningar. Kurvtagningen sitter i sedan före Sverigeresan och nu är det bara några kilometer kvar till vi är hemma. Ute är det 35 grader men vi har sakta vant oss under resans gång. Dessi ligger i sin korg på golvet i framsätet och väntar snällt in denna sista dagsetapp också.

Posted by Picasa

Fritt fall i Luxembourg


På väg ut ur staden Luxembourg i landet Luxembourg fastnar vi mitt i centrala staden där det ett enormt tivoli är uppsatt.

Över halva stan hörs galna tjut. Egentligen skulle jag mixtrat med första bilden och lagt som bildgåta men eftersom mina bloggläsare knäcker mina försök till gåtor på direkten så säger jag som det är. Ett urläbbigt Fritt Fall som i omgångar drog upp och släppte ner sina skrikande passagerare.

Bakom trädet döljer sig en annan fruktansvärd variant: en slags jätteslänggunga som också mitt i eländet vänder upp och ner på vagnen man sitter i. Vansinneskriken trängde in bilen trots stängda rutor och air condition på. Brrrr.....

Posted by Picasa

Snabbvisit i Luxembourg


I pyttelandet Luxembourg bor lilla barnbarnspojken G med sin mamma, min dotter och sin franska pappa.

Just den här dagen fyller han exakt sex månader och det är sedan en tid aktuellt med övergång till välling och barnmat.

I Luxembourg finns inte välling. Bara tyska barnmatsburkar och torrgröt. Som i Frankrike ammas inte barnen på det svenska viset även om man försöker uppmuntra till det. Det är flaska med modersmjölksersättning som gäller och sen går man över till gröt. Den svenska vällingtraditionen finns alltså inte.

Vi har därför packat bilen full med svenska barnmatsprodukter: välling, nappflaskor med stort vällinghål och barnmatsburkar från fyra till sex månader.

Den lille pysen kommer inte att svälta. Han ammas fortfarande helt och har precis börjat få smaka på puré. Här får han prova på en god grönsaksvariant som efter ett par skedar glatt slinker ner.

Man blir på omåttligt gott humör av mormorsbesöket och mätt och glad fyrar han av sina härliga leenden till oss alla.

Posted by Picasa

Från vår hemresa till byn


Vi har nu varit hemma i vår by en vecka. Vägen dit från Skåne var lång som vanligt även om trafiken på tyska autobahn flöt på fint eftersom de flesta semesterfirarna återvänt hem.

Trodde vi. Tills vi kom till södra Tyskland och sökte hotellrum. Fullt överallt. Till sist hittade vi ett trevligt sådant i en liten ort precis vid Moselkanten. Längs med gatan låg hotell, vinbutiker och restauranger och tvärs över gatan rann Moselfloden.

Genom vindlande vägar for vi med det goda vita vinet i odlingar längs med sluttningarna. Från vår balkongutsikt såg vi ett ensamt fönster lysa i den månfulla natten.

Posted by Picasa

torsdag 17 september 2009

Bildgåta

Kanske är det för lätt som vanligt. Men den som är road kan försöka gissa vad det här kan vara för något?

Vackert är det iallafall!
Posted by Picasa

onsdag 16 september 2009

Franska självmord


Sen vi kom tillbaka till Frankrike har nyheterna toppats av ett fruktansvärt och svårbegripligt fenomen. Det är detta som diskuteras i debattprogrammet Cdans l'air, en typ av debattprogram som vi inte längre har i Sverige.

Här sitter alla deltagande experter runt ett bord och samtalet leds av programledaren och diskussionerna som förs varvas med reportage och seriösa inlägg. Ingen talar i mun på varandra, man lyssnar och kommenterar och svarar utifrån sitt expertområde.

Vad pratar man då om: jo, det som står i rubriken, Suicide au travail. Självmord på arbetet. Det visar sig att på franska motsvarigheten till Telia, France Telecom, har det under senare tid inträffat över trettio (!!) självmord som dessutom utförts på arbetsplatsen.

Förtvivlade anställda har på olika sätt tagit livet av sig, många genom att kasta sig ut genom fönstret. Situationen är så allvarlig att ministrar kräver svar på varför detta sker och regeringen är djupt oroad över det hela.

Under programmets gång kommer det fram information som man inte tror hör till ett modernt och civiliserat land. France Telecom har ett stort sparbeting och ska precis som alla gamla omoderna organisationskolosser trimmas och slimmas. Televerkstekniker och andra som arbetat hela sitt liv i företaget kallas in till sina chefer och får veta att deras arbetsinsatser inte längre duger, de tvingas acceptera mål och ekonomiska förutsättningar som de inte har en chans att uppfylla. De får veta att deras tjänst kommer att dras in men att de är fria att söka nya tjänster 60 mil bort. De sätts på undantag, får ingå i temporära projektgrupper där de är ensamma och utlämnade och med stora osäkerhetsmoment kring framtiden.

Människorna i programmet är yrkesläkare, psykiatriker, arbetsrättsfolk och facklig företrädare. Man försöker sig på olika förklaringar: förr i Frankrike, säger man, hade man ett starkt och inflytelserikt fack. Man visste också vem som satt i ledningen, vilka som var "les patrons" och man kunde rikta sin frustration mot någon/något verkligt, utanför sig själv. Idag är organisationsstrukturen lös, facket kan inte organisera motstånd, arbetare och tjänstemän har skrämts till oengagerad lydnad och alla hukar och sitter still i båten. Och vänder sin känsla inåt istället.

Många blir så bottenlöst förtvivlade, dels av den inhumana och kränkande behandlingen, också av rädsla för att förlora jobbet och därmed kanske tvingas gå från hus och hem i krisens Frankrike att de alltså helt tappar fotfästet och gör slut på sina liv. Unga människor, gamla trotjänare, familjeförsörjare, en ung flicka på 29 år!!

Och den kvinnliga yrkesläkaren förklarar för första gången det jag undrat över sen vi flyttade hit: "Förr kom folk och klagade över arbetsmiljön, det var för tungt, för mycket ljud, för långa arbetstider.

Idag kommer mina patienter till mig i ett tillstånd som jag aldrig sett förut. De är uppgivna, deprimerade, slutkörda, säger att de har kommit till vägs ände och inte längre klarar att arbeta.

De visar också kroppsliga besvär; hjärtproblem, yrsel, högt blodtryck, ångest, värk i kroppen. Det här är relativt nytt, det har ökat under den senaste tioårsperioden, förr fanns det inte". Hon är riktigt uppbragt, den franska läkaren över hur arbetslivet förändrats och människor pressas in i så svåra situationer att de inte längre kan arbeta och till och med tar sina liv.

Och jag sitter där framför tv:n och tänker: Jaha. Utbrändheten har kommit till Frankrike. Begreppet existerar inte, jag har inte hört ett ord om att folk går i väggen eller är just utbrända. Man är trött, man har arbetat för mycket, man måste vila och ta det lugnt då och då, det har jag hört. Men ingenting om det som vi i Sverige levt med under så lång tid att det idag är helt OK att prata om - att man är utbränd och långtidssjukskriven. I början var det just inte så opportunt att berätta vad man fått för diagnos, den var lika "konstig" som fibromyalgi, en ytterligare diffus och svårbedömd sjuka.

Frankrike är i många stycken ett gammalmodigt land med starka hierarkier och en ledarskapsstil som ligger långt ifrån det bussiga Sveriges. Här kan man fortfarande peka med hela handen och kräva lydnad av sina anställda på ett sätt som inte sker i consensus-Sverige. Under min dotters tid som advokat i Paris hörde jag de mest vansinniga historier om just det tyranniska chefsskapet som man beskriver också existerar här på France Telecom.

Det är också vad man kommer fram till i tv-debatten. Ledningen för France Telecom har ett och annat att fundera över och man lär nog få ompröva sina nedskärningsmetoder framöver.

Posted by Picasa

Dessi är hemma igen


Så här avslappnat frivolt parkerar sig Dessi i sin korg vid tv-soffan.

Det märks att hon mår bra av att vara i sin hemmiljö igen. Hon kände direkt igen sig när vi kom i närheten av vårt hus och är mycket nöjd med att få snufsa runt i trädgården.

Och leka med alla leksakerna och sno mattens tofflor som vanligt. Så det är klart man trött framåt kvällen och lägger sig på rygg och somnar med huvudet utanför korgen!
Posted by Picasa

tisdag 15 september 2009

Lilla snigel akta dig...


Det är något med småflickor och sniglar. Lilla barnbarns-S hittar flera stycken och jag, hennes pappa och farbror får déjà-vu-upplevelser.

Min yngsta flicka, deras syster och Lilla S:s faster var EXAKT likadan i samma ålder. Det samlades sniglar överallt på tomten och byggdes små stenstaket för att hålla dem ihopsamlade.

Vilket naturligtvis alltid misslyckades. Varje morgon visade slemspåren att rymlingarna lyckats. Så det var bara att samla ihop dem igen.

Lilla S. är lika fascinerad hon. In och ut petas snigeln och visst: sett med barnaögon är det ju en fascinerande varelse som kan krypa ihop och dra in antenner och försvinna in i skalet. Sånt man önskar man själv kunde då och då!
Posted by Picasa

Fiskafänge


Stunderna mellan uppackning och administration av all post och annat som hopats sig efter åtta veckor i Sverige ägnar jag åt min digra Sverigebildbank och försöker redigera och lägga in lite av bilderna på bloggen.

Det känns stressigt att inte hinna svara på alla rara kommentarer men det kommer, jag lovar. Just nu känns det mera angeläget att få berätta lite om mötena på skärgårdsön under vår Sverigevistelse. Och här är det äldste sonen med barnbarnet lilla S. fyra år som kommit på besök till ön.

Hennes pappa är en otrolig gäddfiskare. Ända sen han själv var nästan lika gammal har han fiskat. Och under alla seglingsåren i skärgården smet han upp vid fyrasnåret och kom hem med den ena gäddan efter den andra. Jag var fena (sic!) på tillagning av gädda i foliepaket på grill på skärgårdsklippa och när han nu på första kastet i viken får upp denna 1,5 kilos gädda så får de gamla kunskaperna tas till nåder igen.

Inte på tjugo år har det fångats någon gädda i denna vassvik berättar uthyrningsväninnan. Men sonen C, han kan. Och pedagogiskt visar han sin lilla flicka de läbbiga rovfisktänderna och både hon och Dessi får vara med när den tas av daga med ett snabbt slag på huvudet med ett vedträ, sedan "halshuggs" och sen tas ur med inälvor och allt. Dessi är intresserad av rommen men vågar sig inte på det hela. Lilla S är väldigt nyfiken och säger när gäddan far till himlen med hjälp av pappas vedträ: "Nu gick den sönder!"

Vi äter den till middag, fullproppad med smör, dill, gräslök, timjan och annat som vi hittar i kryddlandet. Mums!

Posted by Picasa

söndag 13 september 2009

Kattungen Sture igen


Finns det något sötare än kattungar i åttaveckorsåldern?

Nordvästskånska kattungen Sture har lekt med Dessi och busar runt i köket full av upptåg.

Och tänker ut nya hyss från den skyddande sopborstställningen.

Vi tackar för oss, kramar adjö till alla och sätter oss i bilen med Dessi för att äntligen börja köra söderöver. Hem till Byn!

Posted by Picasa

Dessi och kattungar
























Den coola kattungen Sture har en bror. Också han försöker kaxa sig mot Dessi.

Hon viker snällt undan men kan inte låta bli att delta i kattungarnas brottningslekar.

Det hela är helt underbart att se, vi dricker vårt te under tystnad och fniss åt det här härliga samspelet mellan hund och katt.

Åh, vilken saknad jag känner efter våra skärgårdskatter, de som bor kvar på ön. Jag minns hur mammakatten Cayenne fick sina fyra ungar och exakt hur underbart det var med just så här små kissemissar.

Om det inte vore för att vi om en timme ska börja köra mot Danmark/Tyskland, hade man ju gärna smugglat med sig en, kanske Sture?


Posted by Picasa