Sen vi kom tillbaka till Frankrike har nyheterna toppats av ett fruktansvärt och svårbegripligt fenomen. Det är detta som diskuteras i debattprogrammet Cdans l'air, en typ av debattprogram som vi inte längre har i Sverige.
Här sitter alla deltagande experter runt ett bord och samtalet leds av programledaren och diskussionerna som förs varvas med reportage och seriösa inlägg. Ingen talar i mun på varandra, man lyssnar och kommenterar och svarar utifrån sitt expertområde.
Vad pratar man då om: jo, det som står i rubriken, Suicide au travail. Självmord på arbetet. Det visar sig att på franska motsvarigheten till Telia, France Telecom, har det under senare tid inträffat över trettio (!!) självmord som dessutom utförts på arbetsplatsen.
Förtvivlade anställda har på olika sätt tagit livet av sig, många genom att kasta sig ut genom fönstret. Situationen är så allvarlig att ministrar kräver svar på varför detta sker och regeringen är djupt oroad över det hela.
Under programmets gång kommer det fram information som man inte tror hör till ett modernt och civiliserat land. France Telecom har ett stort sparbeting och ska precis som alla gamla omoderna organisationskolosser trimmas och slimmas. Televerkstekniker och andra som arbetat hela sitt liv i företaget kallas in till sina chefer och får veta att deras arbetsinsatser inte längre duger, de tvingas acceptera mål och ekonomiska förutsättningar som de inte har en chans att uppfylla. De får veta att deras tjänst kommer att dras in men att de är fria att söka nya tjänster 60 mil bort. De sätts på undantag, får ingå i temporära projektgrupper där de är ensamma och utlämnade och med stora osäkerhetsmoment kring framtiden.
Människorna i programmet är yrkesläkare, psykiatriker, arbetsrättsfolk och facklig företrädare. Man försöker sig på olika förklaringar: förr i Frankrike, säger man, hade man ett starkt och inflytelserikt fack. Man visste också vem som satt i ledningen, vilka som var "les patrons" och man kunde rikta sin frustration mot någon/något verkligt, utanför sig själv. Idag är organisationsstrukturen lös, facket kan inte organisera motstånd, arbetare och tjänstemän har skrämts till oengagerad lydnad och alla hukar och sitter still i båten. Och vänder sin känsla inåt istället.
Många blir så bottenlöst förtvivlade, dels av den inhumana och kränkande behandlingen, också av rädsla för att förlora jobbet och därmed kanske tvingas gå från hus och hem i krisens Frankrike att de alltså helt tappar fotfästet och gör slut på sina liv. Unga människor, gamla trotjänare, familjeförsörjare, en ung flicka på 29 år!!
Och den kvinnliga yrkesläkaren förklarar för första gången det jag undrat över sen vi flyttade hit: "Förr kom folk och klagade över arbetsmiljön, det var för tungt, för mycket ljud, för långa arbetstider.
Idag kommer mina patienter till mig i ett tillstånd som jag aldrig sett förut. De är uppgivna, deprimerade, slutkörda, säger att de har kommit till vägs ände och inte längre klarar att arbeta.
De visar också kroppsliga besvär; hjärtproblem, yrsel, högt blodtryck, ångest, värk i kroppen. Det här är relativt nytt, det har ökat under den senaste tioårsperioden, förr fanns det inte". Hon är riktigt uppbragt, den franska läkaren över hur arbetslivet förändrats och människor pressas in i så svåra situationer att de inte längre kan arbeta och till och med tar sina liv.
Och jag sitter där framför tv:n och tänker: Jaha. Utbrändheten har kommit till Frankrike. Begreppet existerar inte, jag har inte hört ett ord om att folk går i väggen eller är just utbrända. Man är trött, man har arbetat för mycket, man måste vila och ta det lugnt då och då, det har jag hört. Men ingenting om det som vi i Sverige levt med under så lång tid att det idag är helt OK att prata om - att man är utbränd och långtidssjukskriven. I början var det just inte så opportunt att berätta vad man fått för diagnos, den var lika "konstig" som fibromyalgi, en ytterligare diffus och svårbedömd sjuka.
Frankrike är i många stycken ett gammalmodigt land med starka hierarkier och en ledarskapsstil som ligger långt ifrån det bussiga Sveriges. Här kan man fortfarande peka med hela handen och kräva lydnad av sina anställda på ett sätt som inte sker i consensus-Sverige. Under min dotters tid som advokat i Paris hörde jag de mest vansinniga historier om just det tyranniska chefsskapet som man beskriver också existerar här på France Telecom.
Det är också vad man kommer fram till i tv-debatten. Ledningen för France Telecom har ett och annat att fundera över och man lär nog få ompröva sina nedskärningsmetoder framöver.
