Läsvärt

Att vi lever i de sociala mediernas och superteknikens tid är ju uppenbart. Och att det går fortare och fortare och sprider sig ner i åldrarna är lika lätt att se. Det kan sannerligen inte vara lätt att vara förälder idag och försöka ha någorlunda koll på hur barnen både utnyttjar och påverkas av internet och smarta telefoner. I synnerhet som de lär sig teknikerna fortare än man själv som vuxen hinner hänga med.

Läs här om den här amerikanska mamman som efter moget övervägande köpte en Iphone till sin trettonåring. Med den följde ett antal förpliktelser, råd och förmaningar. Hon la ut dem på sin blogg och den kraschade av alla besök!

Det jag gillar mest med råden hon ger sin son är att han uppmuntras att dels vara artig och hänsynsfull när det gäller olika situationer där han hanterar sin telefon. Han uppmanas att alltid svara eftersom det är en telefon och inte trycka bort samtal om det står mamma eller pappa. Han måste också tänka sig för när det gäller vad han skriver och inte skriva sånt han inte skulle kunna säga till personen öga mot öga eller om föräldrarna var närvarande i rummet. Respekt är viktigt, både för sig själv och för andra och det är viktigt att inte ge sig in i smärtsamma samtal som kan göra andra illa utan i första hand tänka på att vara en god vän.

Det jag tror att de flesta, unga men framförallt vuxna, idag skulle ha svårt att klara är rådet att: "lämna din telefon hemma ibland och känn dig trygg i det beslutet. Den lever inte och är inte en förlängning av dig själv. Lär dig att leva utan den. Var större och mera kraftfull än rädslan att missa något".

Den kloka mamman uppmanar däremot sonen att inte slentrianmässigt ladda ner samma musik som kompisarna utan utnyttja det faktum att han har tillgång till musik på ett sätt som ingen generation före honom haft. Vidga dina horisonter säger hon och tycker att han också ska träna sin hjärna med spel som utmanar den.

Men samtidigt tycker hon att det är viktigt att han också lever i den verkliga verkligheten och inte lever genom att ta "ziljoner bilder och videos", utan tar en promenad, talar med en främling och funderar själv utan att alltid googla.

Ja, läs själva de 18 råden han fick, den unge Gregory. Och han skrev på det här papperet hans mamma gav honom trots  att de också innehåller ett antal restriktioner.

En intressant slutsats kommer en psykolog som specialiserat sig på teknikmissbruk fram till: den unga generationen och den äldre har helt olika inställning till smarta telefoner. De unga ser dem som en väg att bli sociala medan vi börjat se det tvärtom - de gör oss mindre sociala. Han är inte övertygad om att det går att överbrygga denna generationsskillnad och vem kan veta det?

Trots de skillnaderna tycker jag att många vuxna också kan ta till sig av de här råden och våga leva utan sina telefoner klistrade vid örat eller panikartat fumla efter dem i handväskan eller kavajfickan så fort det ringer. Jag har alltid tyckt och tycker fortfarande att det är extremt oartigt med folk som i samvaro med andra låter sina telefoner vara på och som svarar och sen börjar prata mitt i en konversation med andra. Möjligen går de undan i ett hörn men samtalet brukar höras ändå och hur kommer det sig att ett samtal på mobilen från någon alltid tycks gå före de människor man kanske äter lunch med eller träffar i andra levande sammanhang?

Lika illa är de som sitter och kollar sms eller ännu värre, skriver såna eller surfar runt medan man försöker umgås med varandra. Det är verkligen att skicka budskapet att andra inte är viktiga och man är farligt nära ett missbruk när man inte klarar sig utan sin "nalle" på det sättet.

Samtidigt är den nya tekniken helt underbar. Nu sitter jag här i min sydfranska by och spelar Wordfeud på min Ipad som jag älskar med mina svenska vänner och kan chatta i realtid om jag har lust. Vilken närhetskänsla det ger, det är helt fantastiskt! Men oroande beroendeframkallande så man får se upp!




Mammans råd fick bloggen att krascha - DN.SE

Att ta sig tid

När jag läser på bloggarna, lyssnar på vännerna, märker att nästan alla i min familj är uppslukade av sitt, ser på snabba, korta sms och mailsvar "i all hast", tittar på tv och på annat sätt registrerar min omvärld så kan jag önska att alla kunde ta till sig det som står här på första sidan på min almanacka för det här nya året.

Vi har trots allt en massa förväntningar och förhoppningar så här inför ett årsskifte. Men det är precis som karusellen sätter igång igen så fort helgerna är över. Fort, fort ska julen ut - nu är det vardag igen och efter en första kort gå-tillbaka-till-jobbet-ångest så börjar hjulen snurra igen och fortare och fortare verkar det gå.

Jag såg tv-programmet om "filmen som inte skulle ha spelats in" men som ändå blev färdig. Och jag kände mig djupt berörd av två kvinnor som stod inför sin pensionering och summerade ett färdigt yrkesliv. Som visade sig vara hela deras liv - utan jobb, ingen identitet. Förbrukade tyckte de sig vara båda två, deras "gener betydde ingenting längre". Hur de nu skulle tackla sin nya tillvaro utan yrkesidentitet var bekymmersamt. Inte hade de haft tid att "komma hem till sig själva varje dag" tidigare och den uppgiften verkade vara mera oöverstiglig än någonsin deras tidigare rektors- och landstingsdirektörsuppgifter.

Man kan ju bli gråtfärdig för mindre. Här slarvar människor bort sina liv i tron att de "gör en samhällsinsats" och när de sen konstaterar att de kommer att leva en bra stund till så finns inte en tanke på hur man på bästa sätt ska hantera denna senare del av livet. Sorgligt är det också att konstatera att en del kvinnor så totalt gått på myten om att karriär är vad livet går ut på.

Jag minns inte vad poeten hette, han som skrev något i stil med: Alla dessa dagar som kom och gick, var det livet? Jo, så är det ju. Så därför - se till att komma hem till dig själv. Varje dag.

Drömmar om Frankrike. Myt och verklighet. Del 1. Hantverkare och servicefolk

Det  här är Monsieur T och hans kompanjon. Båda är typiska franska hantverkare, möjligen med undantaget att Monsieur T är en ovanligt kreativ sådan och att han också, förutom att vara murare, snickare och allfixare också har el-behörighet och klarar de flesta rörmokarjobb och också förstås installerar kyl, frys och diskmaskin. Och har ett eminent nätverk av andra specialister att ta till om det  behövs.

Han är en hårt arbetande man, ständigt upptagen med jobb på olika ställen och med kvällar och nätter fyllda med administration kring det egna lilla företaget. Arbetsdagarna börjar ofta före kl. åtta på morgnarna och kan pågå en bra bit in på kvällen.

De här två männen ordnade under ett par veckor i början av vårt franska liv så att det hus vi köpt (nästan nytt och i superkondition med noll renoveringsbehov precis som vi ville ha det) fick en bättre planlösning och nya ombyggda utrymmen i kök, hall och garage. Det öppnades upp, garaget gjordes om till miniverkstad och tvättstuga med inbyggda förråd, vi fick ytterkläds- och skoförvaring bakom skjutdörrar av glas i den tidigare lilla trånga hallen. Och genom att ta bort en dörr och en halv vägg till köket fick vi ett fint valv med "bardisk" och ljuset strömmade plötsligt fritt i hela nedervåningen.

Det gjordes också specialfixade trappräcken och på förslag från M. T blev det ett antal andra kreativa lösningar som vi aldrig ens tänkt på själva och som verkligen underlättat vår vardag.

Monsieur T och hans medarbetare är inte de enda som hjälpt oss med olika saker sedan vi flyttade hit för nästan fem år sedan. Vi har också låtit installerat ett ganska omfattande luftkonditioneringssystem med sval/varm luft i varje rum. Tre män arbetade hårt i 37-gradig hetta med detta och slutade inte förrän allt var klart långt in på kvällen. När vi senare fick problem, som vi själva orsakat, tog det ett par timmar till den ansvarige var här och ordnade till det hela igen. Vi har med hjälp, av också tre superduktiga killar,  byggt upp en helt ny trädgård av det som bara var en djungel av ris, sly och sten. Och vänliga män har kommit och hjälpt oss med akuta rörmokarproblem, en annan tog vid efter det och såg till att vårt vattensystem uppgraderades och rinnande toaletter fixades till.

Vi har fått hjälp att måla om alla våra dörrar och fönsterluckor och vi har kontinuerlig trädgårdshjälp med sådant som är tungt och besvärligt . Vi har hjälp med städning vilket är fullkomligt underbart för oss båda och vi har också kontinuerligt återkommande servicetekniker som kommer hit och gör översyn på makens andningsapparat.

Förutom allt detta har vi en fantastisk brevbärare som ringer på dörren och överlämnar paket som forna tiders lantbrevbärare gjorde, det kommer folk och levererar internetbeställningar, vill vi ha pizza till dörren kommer någon från byn och levererar dem.

Vi utnyttjar förstås också annan service i det franska samhället: Martine, vår frissa, Madame D, vår doktor, Monsieur L, vår sjukgymnast, Monsieur D, vår tandläkare. Och ett stort antal andra specialister inom sjukvården förstås när så har behövts och så förstås de lokala restaurangerna med sin personal och alla andra som arbetar med att ge service till andra. Bagaren och slaktaren, caféinnehavarna, mäklaren och olivkooperativet. I vår samfällighetsförening finns personer som har ansvar för olika servicefunktioner för de boende - alltid beredda att ställa upp. Till och med lokalpolisen, posten, banken och borgmästeriet fungerar oklanderligt och är alltid tillgängliga. Distriktssköterskan kommer hem på tidigt morgonen för att ta prover om man är fastande. "Så att man ska slippa vara hungrig för länge innan frukosten".

Med detta sagt borde det framgå att vårt franska vardagsliv flyter på mycket bra och enkelt. Överlag möts vi av en artighet, en serviceanda och en vilja att hjälpa och ordna på bästa sätt för oss som vi nu nästan tar för given men i början var rätt överväldigande för oss som svenskar.

Här är ingen väntetid (posten vid helger undantagen), folk kommer när de lovat och man arbetar hårt och intensivt. Här tas inga fikapauser (begreppet existerar inte) - däremot en något längre lunch med medhavd mat. Att sluta klockan fem eller, som i hantverkarsverige, ännu tidigare, faller ingen in. Här håller man på tills ett projekt eller delprojekt är färdigt för dagen. Vilket lika gärna kan innebära sju på kvällen. Undantaget är de hemmamammor som hjälper oss med städningen - de måste hämta sina barn efter skolan kl. halv fem men det är sådan integrerad del av samhällssystemet att ingen tycker att det är konstigt.

I Frankrike tar man inte av sig skorna när man kliver in hos någon om man inte har ovanligt leriga och smutsiga skor. Vi tycker detta är fullkomligt underbart - man slipper de högar av skor i en trång hall som visar att "här bor det svenskar" som en fransman sa. Det man gör istället är att städa efter sig och efter utfört arbete. Varje hantverkare i vårt hus har begärt hink och trasa eller dammsugare och när allt är klart är alla spår av jobbet försvunna. Trädgårdsarbetarna tar med sig säckvis av avfall och städerskan tar varje vecka alltid helt självklart med sig den stora svarta soppåsen och slänger i sopcontainern på väg hem.

Man är också mycket mån om att berätta vad man gjort och varje arbete följs av en efterföljande inspektion där man tillfrågas om man är nöjd med det utförda jobbet. Ofta, om det är i förening med ett större projekt prickar man också av det mot de mycket utförliga offerter man får. Tidpunkt och beskrivning av nästa fas i arbetet gås sedan igenom och man behöver inte ens fundera på om det kommer att utföras i tid eller så som det sagts.

Skulle det uppstå förhinder (sjukdom eller utebliven leverans från någon underleverantör t.ex) får man alltid information om detta och med ett artigt beklagande.

Kanske har vi bara haft tur? När man läser på andra bloggar om olika typer av franska upplevelser av hantverkare eller servicepersonal kan man lätt få den uppfattningen. Många har erfarenhet av snorkiga och oengagerade servitörer, av att bli oartigt behandlad eller inte få tjänster och service utfört i tid eller på fel sätt. Det kan vara personal inom vården, på flygplatser, på restauranger. Eller när man beställt olika typer av husrenoveringstjänster vilket är vanligt här. Många svenskar köper renoveringsobjekt och hamnar i situationer där förväntningarna uppenbarligen inte infrias.

Det är klart att det i det här landet också finns sura personer, klantiga hantverkare och lurendrejare precis som överallt. Det finns folk som utnyttjar att man är turist eller invandrare som vi själva är och tar för mycket betalt, vill ha svarta pengar eller skörtar upp en.

Många är de berättelser vi läser om just detta. I sann Peter Mayle-anda eller  varför inte för den delen Bodil Malmsten som ju också hade en förmåga att beklaga sig över "onda män" och märkliga upplevelser som hon satte på pränt och fick många gamla och nyblivna frankofil-läsare genom. Underhållande ett tag men inte sen.

Det är möjligt att det är roligt att beskriva det franska folket på det här sättet och raljera kring både språk- och kulturskillnader. Vem har inte en bild på näthinnan av "fransoserna" med baguette under armen, basker på skulten bakom en pastis på baren? Och per definition utgår man ifrån att om sagde fransos bor i södra delen av landet är det en lat och oengagerad typ. Bortsett från när det handlar om att strejka eller hälla koskit framför borgmästarporten.

Ingenting av detta har vi sett eller upplevt i vårt välordnade södra hörn av Europa. Så igen: har vi bara haft tur? Nej, det tror vi inte. Största skälet till att det fungerar så bra för oss är att vi behärskar språket. Om detta har jag tjatat tidigare och det borde vara en självklarhet för alla som väljer att byta land, helt eller delvis. Att lära sig språket är högsta prioritet, inte att reta sig på att så få fransmän inte talar engelska. Att sen på olika sätt försöka lära sig kulturen, dvs sätta sig in i landets historia, dess kulturformer och traditioner är minst lika viktigt.

Om detta kommer nästa inlägg att handla. Och jag säger som en mig kär bloggvän brukar: den som orkat läsa ända hit är värd en guldmedalj!

Nu börjar 2013 för Monsieur, Madame och lilla Mademoiselle

Här kommer en hälsning från bloggmadamen och hennes kära make och så lilla Dessi. Som knappt syns i husses famn. Som synes mår vi bra och har överlevt alla helger på allra bästa sätt.

Nu är allt firande över också i Frankrike och i morgon börjar barnen skolan och livet återgår till det vanliga. Här firar man inte trettonhelg som vi men man äter en speciell kaka av smördeg, Galette de Roi, en kungakaka. I den ligger en liten porslinsfigur inbakad och får man den är det som med vår svenska mandel i gröten. Man blir inte gift dock, men får en pappersguldkrona på huvudet och blir kung för en dag. Inte dumt det heller.

Vi har fortfarande kvar vårt julpynt inklusive adventsstjärnor och gran. Den är så liten och tar inte mycket plats men skänker mysig effekt på kvällarna och här är det inte så noga när man tar bort sina julsaker.
Dagtid har vi sedan länge strålande sol och blå himmel. Just idag kommer temperaturen säker att gå upp mot 20-strecket - igår satt vi ute en god stund efter lunch i 18 grader i skuggan. Vårfåglarna sjunger, vissa blommor växer och slår ut och ekarna som alldeles nyss fällt de sista löven kommer snart att börja knoppas igen.

Vi njuter av vårt solljus och konstaterar att det stämmer det som sagts om Provence: 300 hundra soldagar om året lär det vara!

Jag har också blivit "inlurad" i att börja spela Wordfeud. Jösses, det är både himla svårt och också beroendeframkallande. Jag är helt novis på detta men om någon vill spela med mig går det bra att söka på "Muscatelle"!