Fransk och svensk sjukvård. Igen

 

I mina andra inlägg om den franska sjukvården och de privata jämförelser som görs med den svenska så kommer förstås kommentarer om hur bra den svenska vården också fungerar. Och det är klart att den gör - de regionala skillnaderna är stora och många upplever och ger exempel på hur bra det fungerat för dem.

Själva har vi förstås också varierande erfarenheter av den svenska sjukvården - vi har ju bott i Sverige sedan barnsben och har kunnat följa utvecklingen från dåtidens familjeläkare som kom hem på sjukbesök till storstockholms överbelastade akutmottagningar för både oss själva, barnen och föräldrarna.

Men man kan faktiskt inte blunda för att det sedan länge och i tilltagande takt är en diskussion i Sverige som går ut på att det finns ett allvarligt systemfel i hur vården nu är organiserad. Ett mycket bra - och skrämmande exempel skickade mig en bloggvän. En hustru skriver i tidningen Dagens Samhälle om hur hennes svårt cancersjuke man valsar runt i vården och vilka konsekvenser detta får. Det är en mycket tankeväckande och välskriven artikel. Googla och hitta den med rubriken:"Vem i vårdapparaten tar ansvar för min mans cancer?"

Fler än hon påpekar hur man som patient inte upplever kontinuitet i vårdkontakterna och att man till slut blir "sin journal" som ändå blir så tjock att ingen orkar läsa. Skrämmande undersökningar visar också att svenska läkare i princip tillbringar 18% !!! per dag i kontakt med sina patienter - exakt vad de gör med resten av tiden kan man ju verkligen undra över!!

--------------------------------------------------------------

Bilden överst föreställer väntrummet hos min mans franske kardiolog. Det är som alla franska väntrum oändligt sterilt, tråkigt och halvmuggigt. En konstgjord blomma, franska veckotidningar, svettkladdiga plastsoffor, en halvt fungerande brummande air condition.

Nu gör detta inte så mycket för man tillbringar minimalt med tid här. Detsamma gäller övriga franska vårdinrättningar - viss väntetid kan uppstå, tas man in akut kan man, efter att ha fått en första snabb genomgång, få vänta och hos husläkaren kan det ibland vara upp till en halvtimmes väntetid. Dit går man däremot när man vill - det är drop-in-service och man väntar tills det blir ens tur. Och tiden hos doktorn är så stressfri den kan vara - man får den tid som behövs helt enkelt.

Hos "le médécin traitant", behandlande läkare eller husläkaren finns inte reception, laboratorier, eller sekreterare. De tre distriktssköterskorna har ett rum för sina produkter och vistas aldrig där utan alltid ute bland sina patienter. Behöver man ta ett blodprov på fastande mage kommer de hem till en kl. åtta på morgonen "så att man inte ska behöva vara hungrig så länge" och vill vi som är 60+ få vår årliga vaccinationsspruta hemma så ordnas det också.

På den lilla läkarmottagningen arbetar två läkare i skift. Den ena på morgonen och då är den andra ute på patientbesök. De har varsitt rum men gör bara rutinundersökningar där. Behöver man spola öronen hänvisas man till öronspecialisten.

Man håller mottagningen öppen till klockan sex på kvällen och har öppet också på lördagar. Vår by har ca 2.500 invånare - lägg till det att man då har två läkare, tre distriktssköterskor, en kiropraktor/sjukgymnast och en tandläkare som tar hand om byns alla patienter. Hur många patienter har en vanlig svensk vårdcentralsläkare? Som dessutom byts ut kontinuerligt. Våra två doktorer (som dessutom känner alla eftersom man kan gå till den ene om den andre inte är där) sköter också sitt eget administrativa arbete men är inte belastad av journalhantering eller annat tidsödande pappersarbete. Recepten och/eller remisserna skrivs fortfarande ut för hand och med dem i handen hämtar man ut sina läkemedel på något av de otaliga apotek som finns överallt.

Och tar sedan själv kontakt med eventuella specialister för att boka tid. I vår närmaste större centralort, en kvart från vår by har vi: stort laboratorium dit man också går utan tidsbokning och får vänta max fem minuter. Svaren hämtar man själv nästa dag och går tillbaka till doktorn med. Det finns också en stor röntgenklinik som gör avancerade undersökningar inklusive sköter mammografi till vilken man kallas vartannat år. Vartannat år uppmanas man också att skicka in prov för att undersöka att man inte har tarmcancer - detta är ett led i förebyggande fransk hälsovård och är helt gratis.

I vår centralort finns sedan specialistläkare för allt: barnläkare, ögonspecialist (som här sköter glasögonundersökning och skriver recept till optikern - han får inte själv göra några undersökningar), kardiologmottagning med tre hjärtläkare, öron-näs-och halsläkare, allergiläkare, invärtesmedicinare, specialister för ryggar, reumatism, lungor - ja allt. En del av specialisterna kan man behöva ringa en månad i förväg för att få tid för årlig uppföljning. Har man en remiss eller något har hänt akut får man i regel en tid dagen därpå eller möjligen med några dagars väntetid.

I vår närmaste större stad finns sedan nästa nivå på sjukvårdsskalan. Här ligger flera andra specialistmottagningar med endokrinologer, pneumologer, psykiater etc. Här finns också både fristående laboratorier men också sjukhusanknutna undersökningslaboratorier med den allra senaste tekniken när det gäller röntgen, scanner och ultraljud. För en undersökning är väntetiden maximalt några dagar. I akutfallen sker de omgående.  I området finns ett par privatsjukhus och minst tre, varav ett helt nybyggt, sjukhus med kapacitet för hela närområdet.

Ytterligare 10 minuters bilfärd och man har tillgång till den större staden Toulons specialistläkarutbud, flera sjukhus och framförallt det stora nybyggda militärsjukhuset som dessutom är undervisningssjukhus. Det är dit man tagit min man för hans hjärtinfarkt och misstänkta stroke. Man sorteras av läkare och ambulanspersonal till vissa sjukhus redan i ambulansen.

Har man legat inlagd på sjukhus kan man sedan välja om man vill ha sin uppföljning gjord på sjukhuset och då har man en och samma läkare som har specialistansvaret. Det är ofta opererande läkare eller avdelningsansvarig läkare som har mottagning vissa dagar för "sina patienter". Här finns alltså en kontinuitet upp på specialistnivå. Väljer man att sköta sin uppföljning utanför sjukhuset har man sin egen specialist som heller inte flyttar runt utan har sin mottagning och sina patienter sedan många år. De flesta av dem är privatpraktiserande men det spelar i praktiken ingen roll eftersom franska försäkringskassan ersätter majoriteten av det man betalar vare sig vården är privat eller inte.

Eftervården och rehabiliteringen är en självklarhet här. Det finns många rehabiliteringshem och institutioner som enbart sysslar med detta. Och rehabiliteringstiden är l å n g. Har man problem med ryggen får man kanske 40 sjukgymnasttimmar och räcker inte det så får man fler. Efter operationer av t.ex knä- eller axelleder blir man antingen inlagd på rehabiliteringshem i flera veckor eller hämtad och lämnad av ambulans varje dag och körd till noggrann eftervård med sjukgymnast, bassängbad och under uppsikt utförda övningar. Man skickas inte hem med ett papper med några övningar att utföra i hemmet - det är sjukgymnasternas ansvar och det är de som ser till att allt görs rätt.

Flera av de svenskar vi lärt känna här i sydfrankrike vittnar enstämmigt om den otroliga vård man får i jämförelse med Sverige. Här är det inte tal om att skicka hem patienter för tidigt, man undersöks å det grundligaste och vid minsta frågetecken eller avvikande provsvar remitteras man vidare eller skickas till specialistklinik. Läkarkolleger konfererar sinsemellan och det känns verkligen att man tar ansvar för sina patienter på ett personligt plan. Man körs genom avancerade scanners - dyrbara undersökningar - och man får hellre stanna kvar på sjukhus för observation en dag eller två istället för att skickas hem.

Det är inget fel på själva vården i Sverige även om vi i familjen har haft "otur" och fått felaktiga behandlingar ett par gånger nu under senare år. Stress, märklig handläggning och bristande uppföljning plus det märkliga faktum att hela vårdsverige stänger under sommarperioden har vi själva haft som förklaring.

Men något är fel - väntetiderna är för långa, patientkontakterna för få, läkarbytena för många, fördelningen mellan olika "kroppsdelar" ger märkliga och patientovänliga turer. Som man kan läsa i den rekommenderade artikeln.

Vi flyttade verkligen inte till Frankrike för sjukvårdens skull. Men när vi nu av olika skäl kommer i kontakt med den kan vi inte annat än bara vara supernöjda och extremt glada att vi får den vård vi får. I tid, proffsigt, vänligt och framförallt engagerat.

Som en sista kommentar kan de av bloggvännerna som också läser bloggen Wang Khanai där norrländske Guy Jonsson efter en stroke i Thailand nu är tillbaka i sitt norrländska Arvidsjaur. Han sitter där han sitter och kommer ingevart i ett sommarstängt sjukvårdssverige. Viktiga uppföljande undersökningar som arbets-EKG och ultraljudsundersökning av halsådrorna får han inte ens en tid för. Synundersökning har han väntat på i ett par veckor.

Min man, med exakt samma symptom som Guy, togs in akut med ambulans, undersöktes direkt och remitterades vidare för kompletterande undersökningar. Inom en vecka har allt detta gjorts och läkemedel och annat justerats för att ge klartecken inför vår årliga Sverigeresa i husbil. Självklart tar man hänsyn till VÅR planering och anstränger sig att ge vård och råd i tid så att vi inte ska bli försenade!!

Fransk och svensk sjukvård. Ur ett eget perspektiv

 

När vi flyttade till Frankrike sa vi oss att vi faktiskt inte skulle falla i många utlandssvenskars fälla och börja "tala illa" om det gamla hemlandet. För den delen inte heller raljera över det nya, härma uttal, kalla fransmännen för "fransoser", ha synpunkter på deras bristande kunskaper i engelska, låtsas kunna språket och själv uttala och stava allting fel och bortitok eller ha förutfattade och snabba uppfattningar över kulturskillnader som det tar åratal att lyhört lära sig behärska.

Vår ambition var att försöka se oss själva ur ett invandrarperspektiv (om än ett priviligierat sådant) och sakta men säkert försöka anpassa oss till de nya livsvillkoren. Livet ville dock annorlunda när det gällde en så viktig del som sjukvård. Maken hamnade ganska snart på stort, modernt och professionellt sjukhus för hjärtinfarkt och med motsvarande typ av operativt ingrepp som strax innan skett i Sverige.

Omhändertagande, bemötande och uppföljning saknar all jämförelse med det vi upplevde i Sverige. Här kom, efter samtal till franska SOS, två ambulanser hem med läkare, sjuksköterskor och ambulansmän. Lokala municipalpolisen fanns med och visade vägen och öppnade portkoder. Inom tio minuter fanns sju personer i vårt sovrum, maken var uppkopplad på alla sätt inklusive EKG och man var i direktkontakt med sjukhuset, skickade över dokumentation och förhörde sig med specialist. Här såg man, till skillnad från i Sverige att också en "tyst infarkt" - en sådan som mannen hade i Sverige och fick vänta i sammantaget två veckor för åtgärd - ger utslag och måste behandlas snabbt. Inte alla får de typiska hjärtinfarktsymptomen med stark smärta och andra klassiska upplevelser. Maken tillhör dem som får diffusare och lättare besvär men infarkten, med sin fortsatta utbredning om inget görs är där trots allt.

Inom några timmar på sjukhuset har man konstaterat, via blodprov bland annat att det är en infarkt och efter snabb insättning av blodförtunnande läkemedel utförs kranskärlsoperationen direkt och tre nya stent sätts in. Detta sker rutinmässigt på kvällen, här jobbar man inte på kontorstid.

Uppföljningen, som sker på sjukhuset, känns nästan som om mannen är en prematur bebis och befinner sig på neonatalavdelning. Enskilt rum, ideliga kontroller och provtagningar, (se bilderna) besök tillåts en och en i taget för att inte störa. Och det är inte tal om utskrivning förrän alla värden är under kontroll och med uppföljningstider för EKG, arbets-diton, ultraljud, provtagningar inför de nya läkemedelsförskrivningarna. Detta sker först på sjukhuset och senare hos den privata kardiologen (som har varit chef för hela kardiologmottagningen på detta stora sjukhus tidigare) i centralorten några km från vår by.

Här är uppföljningen inte överlämnad till husläkaren. Den sker sedan flera år numera halvårsvis hos kardiologen (en sådan kontakt som vi fick betala privat för i Sverige) och husläkaren kan möjligen få ta blodtrycket och se till att läkemedlen fylls på enligt gällande lista. Några dosförändringar eller annat gällande denna hjärtpatient ligger inte inom ramen för hennes ansvar eller kompetensområde. Hon kan möjligen remittera eller be oss kontakta specialisten om hon har en fråga, det är allt.

Ingenting av detta kostar någonting. Har man en sjukdom som cancer, hjärt-kärlproblem och/eller diabetes är all sjukvård inklusive läkemedel helt gratis. Tillgängligheten är ögonblicklig och en av de stora fördelarna är också det "Carte Vitale" som är en typ av "landstingskort" men med just vital information inbakad vilket gör att varje sjukvårdsinstitution och apotek får fram viktiga data så fort man besöker dem.

Det viktigaste - dvs journaler och provtagningsresultat inklusive röntgen och ultraljudsbilder får man däremot med sig hem och det är ens eget ansvar inför varje sjukhus eller specialistläkarbesök att själv ta med detta. Också vid ambulansbesöken efterfrågas de här dokumenten som tas med och sedan lämnas tillbaka. Inga administrativa överbyggnader alltså. Inga bortslarvade remisser. Däremot receptionister som tar emot samtal och bokar tider. För det mesta FÖRESLÅR de ett antal tider och undrar om det passar eller om det är "för sent eller för tidigt". Är det akut går de ifrån och förhör sig med doktorn själv om vad han tycker och trycker ofta in en tid nästa morgon.

Nu är det inte enbart kring hjärtan vi fått en icke förväntad erfarenhet av den franska sjukvården. Vi har hamnat i ett antal väntrum av andra skäl, både uppföljande och akuta sådana. Inte så allvarligt, mera sådant som händer i våra tidiga pensionsår. De nyblivna svenska vännerna härnere hamnar i motsvarande lägen och vi har alla anledning att jämföra hur vi blir omhändertagna och behandlade här jämfört med hur det såg ut när vi lämnade "det gamla landet". Och så som vi uppfattar att våra vänner och familjemedlemmar fortfarande har det i Sverige.

Till alla dem som arbetar i den svenska vården och förstås gör ett fantastiskt arbete under de betingelser som råder vill jag säga: Kära "Turtlan" som ett exempel. Fortsätt att vara stolt över de insatser som görs på ditt sjukhus och över den kompetens och stand-by-verksamhet som finns och som du beskriver. Hoppas också att det inte är för slitsamt - så har det ju alltid varit i vården och inte lär det vara bättre nu, så mycket förstår vi ju. De här personliga betraktelserna har ingenting att göra med era personliga insatser. De speglar däremot två diametralt motsatta sätt att se på och ge vård och som patient med erfarenhet av båda systemen är det bara att känna sig priviligierad över att bo just här. Nu och med de åldersrelaterade hälsobekymmer som uppträder.

Så säger vi alla här och det kan knappast vara en slump. Flera exempel från den franska (och svenska vården) följer så småningom, dels egna men också uppsnappat från vännernas upplevelser. Det är numera inte så att man åker till Sverige för att låta behandla sig - här stannar man kvar i Frankrike för att man vet att man får vård, professionell sådan i rimlig tid, med samma personal, med avancerad uppföljning hos ett stort antal specialister om det behövs och till ingen kostnad alls.

Hur länge Frankrike ska ha råd att hålla sig med denna sjukvårdsstandard är däremot en annan fråga. Vi kan inte svara på den och röstar heller inte här så vi tar tacksamt emot det som bjuds så länge det finns. Och vi känner att Sverige skulle ha ett och annat att lära kring hur man har ett rationellt och fungerande sjukvårdssystem med mycket kvar av gammalt omsorgstänkande men med högtekonologisk spjutspetsteknologi, tillgänglig för alla, när det behövs.

Fransk sjukvård.

 

Nej, lugn, alla kära vänner och i familjen. Det är inte sjukhusdags igen. Tvärtom är allt normaliserat för käre maken och vi håller på med diverse reseförberedelser inför Sverigeresan som vi ändå nu ser fram mot kommer att bli av.

Bilden är en illustration av hur det såg ut för snart fyra år sen på det stora militärsjukhuset i Toulon där han då vårdades för hjärtinfarkt. Här ligger han, på enskilt rum och kontinuerligt övervakad av både apparatur, sköterskor och läkare efter det man kallar ballongsprängning, dvs en kranskärlsoperation där man identifierar igensatta kärl i hjärtat, rensar upp dem och samtidigt sätter in ett litet nät som ska hålla kärlet öppet för cirkulation framöver. Fantastisk teknik som finns över hela världen så det är på inget sätt unikt för Frankrike.

Det som är den stora skillnaden, iallafall i vårt fall, var hur totalt annorlunda han blev behandlad två år tidigare i Sverige. Han gick då hos privatläkare på Sophiahemmet för sitt förmaksflimmer och detta utvecklades mer och mer och till slut blev symptomen på begynnande infarkt ganska uttalade. Trots detta remitterades han inte akut till Danderyds Sjukhus dit vi då hörde utan en skriven remiss (som dessutom försvann på vägen och försenade det hela) skickades. För just en kranskärlsröntgen för att se om det fanns några förträngningar.

När jag ringde till denna mottagning fick jag till min bestörtning veta att min man inte skulle kunna få denna röntgen gjord förrän om ca två veckor. Eller pratade man till och med om tre veckor - jag minns inte. Detta var så oerhört för mig eftersom jag då levde med en man som inte kunde gå uppför en liten backe efter att ha hämtat posten 100 meter från vårt dåvarande skärgårdshus utan att tappa andan. Hade något hänt hade det dessutom varit ambulanshelikopter som gällt, vi bodde relativt ensligt.

Efter envist tjat och bönande och beende fick han till slut en tid ett par dagar senare. När man också hittat remissen!! Röntgades han då? Nej. Varför? För att det hela tiden kom in nya patienter som hade väntat längre i kön. Den opererande läkaren (det fanns ju flera som avlöste varandra) stod visserligen hela dagarna och utförde den här typen av operation men på stora, fina Danderyd fanns bara en sådan sal, utrustat för kranskärlsoperationer. Hur många patienter man hann behandla per dag minns jag inte men både jag och min man förvånades över att det enbart skedde på "kontorstid".

Så som vi minns det fick han vara kvar på sjukhuset ett par dagar innan det äntligen blev hans tur och man vid denna röntgen upptäckte flera förträngningar som man behandlade med dessa stent. Den medicinska behandlingen var det inget fel på när den väl sattes in men under den här tiden hade han ju när som helst kunnat få en ordentlig infarkt - en sån som också kan ge obotliga skador på hjärtat. Själva den medicinska uppföljningen bestod av ETT enda läkarbesök, mera hade man "inte råd med" utan patienterna överlämnas sedan till primärvården, dvs husläkaren.

Här fick man också gå i en "hjärtskola" - en ambitiös satsning men som verkligen inte gav särskilt mycket. En apotekare höll föredrag om hjärtmediciner, en sköterska berättade om hjärtfunktioner och gav stränga råd om kost, motion och inget vin i lutheransk anda. En dietist, sponsrad av Becel, krävde att hustrun, som matlagare i hemmet skulle delta i en redovisning av matvanorna i hemmet. Jag fann nåd inför hennes ögon när jag berättade om olivoljan och tomaterna och det franskinspirerade köket.

Vår andra upplevelse av samma sak var två år senare här i Frankrike. Om det ska jag berätta i nästa inlägg.