Symbolik

Vid det franska presidentskiftet för lite drygt en vecka sedan var det som vanligt mycket ceremoniellt. Flaggor, musik, folkmassor, soldater i gamla uniformer, inbjudna gäster i vackra palatslokaler. Alla kom de och gick på den röda mattan in i Elyséepalatset där Nicolas Sarkozy så småningom tog emot nyvalde presidenten Francois Hollande.

Han kom i sin bil som kördes ända fram till kanten av den röda mattan. Under själva installationsprocedurerna kördes hans bil diskret bort och istället backades Sarkozys bil in på innergården och ställdes med fronten riktad ut från palatset. Det såg verkligen symboliskt ut. In och Ut.

Så småningom kom de båda herrarna ut på trappan med sina respektive damer, Carla och den vackra och likaledes representativa Valérie. Det skakades hand och kindkysstes och så stannade Hollande med kvinna kvar på trappan medan Sarkozy tog sin småbarnsmamma Carla i handen och hastade med raska steg och några vinkningar över röda mattan och in i sin Citroën. Snabbt iväg och ut från scenen.

Vad han ska göra framöver är höljt i dunkel. Nu är det fokus på Hollande. Den arme karlen fick efter installationen och en stoisk stund i hällregn vid Okände Soldatens grav direkt flyga till Tyskland (och byta plan eftersom blixten slog ner i det första) för middag med Angela Merkel. Sedan direkt över till USA och Obama och Camp Davidmöte. Och så Bryssel och G8 och nu Kabuloch förtida tillbakadragande av franska soldater. Och framträdanden och politiska utspel direkt. Inte ser det ut att gå så bra med Merkel heller, de är allt på kollisionskurs där den ena förordar åtstramning och den andre en tillväxt (la croissance) som ingen egentligen förstår hur man ska trolla fram.

Jag frågar min gamle vän, fransmannen som sedan länge bor i Sverige men förstås följer vad som händer vad han tror. Ja, säger han, socialisterna är ju inte precis kända för att kunna räkna särskilt bra. Det lovas alltid mycket som man sen inte kan uppfylla. Om Sarkozy sa han: det kommer inte att dröja länge förrän man saknar honom och inser vad han gjort. Han har varit extremt aktiv och åstadkommit oerhört mycket under rådande omständigheter och han förstår internationell politik. Han har varit lite som "TinTin" - överallt.

När vi pratade om svenska mediers märkliga rapportering om denne president fnös han på samma sätt som jag åt det återkommande tjafset om "blingblingpresidenten", något man inte alls talat om på länge härnere. Okunnigt och oinsatt och väldigt oengagerat tycker han att bilden av Frankrike ges i Sverige. Jag håller med - det man läser om Frankrike och fransk politik stämmer inte alls med den bild man får på plats. Man saknar sin Knut Ståhlberg ofta!

I hatten - dopdagen till ära

Jag lägger ytterst sällan in några bilder på mig själv på min blogg och är sparsam med bilder på familj och vänner också. Men idag gör jag ett undantag och det beror på den lilla prinsessan Estelle och hennes dop i dag.
SvtPlay är vänliga och sänder vissa händelser live också till oss i utlandet och därför har jag kunnat följa den vackra ceremonien som alla andra intresserade (kvinnor mest förstås).

Och fällt en tår till musiken och Tryggare kan ingen vara och de andra psalmerna. Det hade jag gjort om jag bott i Sverige också men just idag kändes det fint att få vara med från det "andra hemlandet" och känna sig riktigt svensk i den stockholmska försommaren. Det var roligt att se de olika delarna av dopceremonien också eftersom vi i familjen själva kommer att ha två dop i sommar. Ett för lilla L i Sverige i juli och ett här i Provence i augusti  för den ännu inte födde, den som väntas om några veckor.

Om jag ska ha hatt då? Nej det tror jag inte. Men jag gillar hatt och har alltid gjort. Och tycker det var lika roligt den här gången att kika på alla hattar i kyrkan som när Victoria gifte sig. För att inte tala om hur kul det är med alla kreationer på de stora utländska bröllopen där man verkligen tar i.

Här är jag i hatten på min dotters bröllop i vackra Täby gamla kyrka för några år sen.

Svensk världsartist i fransk tv

I förra inlägget skrev jag om hur bortskämda vi varit genom åren med att "ha tillgång" till Barbara Hendricks, Blidöbo mellan sina många internationella framträdanden. Senast lyssnade vi nästan "privat" till henne på lilla Blidö Bio.

Nu ser jag henne igen. Den här gången i ett av Frankrikes stora underhållningsprogram "Champs Elysées" med Michel Drücker som programledare. Han är Frankrikes motsvarighet till vad Hyland en gång var i Sverige.Eller vem man nu ska jämföra med - det är liksom inte Oldsberg det handlar om och jag vet inte om Sverige har haft någon motsvarighet till den här fransmannen. Möjligen Lasse Holmqvist.

Michel Drücker leder också söndagsprogrammet "Vivement Dimanche", ett slags fransk motsvarighet till "Här är ditt liv" och där uppträder alla de franska storstjärnorna och kändisarna i ett flera timmar långt program på söndageftermiddagarna. Börjar man titta har eftermiddagen gått, så intressant är det ofta. Det är Charles Aznavour, Johnny Halliday (god vän till Drücker), min ungdoms vackra franska filmstjärnemän, nu lite fårade och en blandning av unga och gamla men fantastiskt vackra kvinnliga artister och deras familjer och vänner som samtalar och uppträder. Roligt är det också, det skojas och skrattas friskt och skämten är många.

"Champs Elysées" är däremot ett glamourprogram, de uppträdande artisterna, alla i världsklass, glider upp för Champs Elysées i tjusiga pastellfärgade veteranbilar i mint condition och kliver ur på röda mattan och in i scenlokalerna. Michel D. som är en särdeles sympatisk man känner dem alla och hans lugna och professionella sätt att fråga och prata med artisterna gör att man tycker att man känner dem sedan länge. Och Michel själv, ikonstämpel till trots, är så genomtrevligt franskt artig och charmerande att programmet är sevärt bara för den skull.

Och är det något fransmännen kan så är det show. Det glittrar och sprakar och takterna från Moulin Rouges tid sitter i. Här finns också program som "Le plus grande Cabaret du monde", Världens Största Cabaret med en annan välkänd programledare, Patrick Sébastien, en fransk charmör, också han i sina bästa år som avslutar sin shower med barbröstade damer i stringtrosor och tinglande scenkläder som får alla att gunga i sambatakt och klappa  händerna. "Comment ca va - comme ci, comme ci, comme ca", sjunger maken och jag unisont tillsammans med honom och hans gäster framför tv:n - det finns en genuin glädje i fransmännens sätt att roa sig som verkligen smittar genom tv-rutan.

Och så är det nu också när Barbara sjunger. Hon gör ett perfekt nummer förstås och det blir tyst och sen ovationer. Och så pratar hon och hennes gitarrist med Michel om ditt och datt och Barbara svarar och berättar och pratar på närapå perfekt franska!! Jag har hört henne sjunga på franska och tyckte då att det amerikanska ursprunget slog igenom. Jag tar tillbaka det. Hon är, för att ha engelska som modersmål, ovanligt språkbegåvad - det gäller också när hon talar svenska.

Och vi ler mot varandra, maken och jag och säger: "Vår Barbara". Och minns med glädje just de här (och många andra förstås) stunderna under våra skärgårdsår. Där och då förstod vi nog inte hur stor hon är!

Hemlig gäst

På den här scenen uppträder om en stund en världsartist. Fast vi som bott på Yxlan/Blidö i många år har vant oss vid att hon, för det är en hon - ibland har valt bort de stora internationella scenerna för att istället ge speciella konserter enbart för oss, ögrannarna.

Oftast har det skett i Blidö kyrka men ibland, som här förförra sommaren i den lilla oansenliga lokalen Blidö Bio. Strax kommer Barbara Hendricks att förtrolla oss med sin fantastiska sång - allt från opera till gospel under en kväll. Fotografering undanbads för blixtarnas skull så det här blev vad jag tog av arrangemanget. Men vi applåderade och gav stående ovationer och hon sjöng extra för oss, sådär så att håren reser sig på armarna.

Barbaras man är i teaterbranschen och hade ljussatt lokalen - tänk så suggestivt det blev med rök, ljus och några pelargoner i kruka. Klicka på bilden och titta!

Den här gången berättar Barbara att hon faktiskt valt bort ett stort engagemang i Japan för att istället stanna hemma och ge denna specialkonsert för sina Blidöbor. Hon bor där nämligen, på ön, med sin svenska familj, sedan många år. Man förstår att hon har en speciell känsla för skärgården, ön och dess invånare - reser man och uppträder som hon gör måste det vara en lisa att få komma hem till denna härliga miljö och både få känna sig och vara mer eller mindre inkognito.

Varför jag skriver om Barbara Hendricks just nu? Förklaringen kommer in nästa inlägg!