lördag 5 juni 2010

Indianer och cowboys

Över fyrtio år gamla svart-vita negativ har plockats fram. Konverterats till bilder och lagts på dvd för framtiden. Det blev ett antal foton, tagna under en tioårsperiod då barnen var små.

Det blir en resa bak i tiden att gå igenom allt det här. Små nyfödda bebisar, trinda småbarn och busiga småpojkar ramlar fram, både på datorskärmen och i minnet.

Här smyger Storebror Indianen på mamma och Lillebror vill inte vara sämre och skrynklar ihop sig till ett farlig ansikte. Men visst är han sötast som Cowboy? Han, som just om en månad fyller fyrtio år!!


 

 

 

 
Posted by Picasa

onsdag 2 juni 2010

Alla älskar Dessi

Vid vår Mors Dagslunch i söndags var förstås Dessi också med. Det är hon alltid - hon har sin lilla väska som hon sitter eller ligger i medan vi äter. Här i Frankrike får man ju ha med sig hundar på restaurang, ja överallt faktiskt, och hon tycker om att vara med oss, vad vi än gör.

Lite i smyg får hon sen komma upp i husses knä för att få se vad som händer i bordshöjd.

Och genast vill alla granndamerna ta henne i sitt knä och gulla och klappa. Och Dessi sitter så rart och stilla och låter sig smekas och duttas med. Liten och söt med sina pepparkornsögon som hon är är hon den mest fantastiskt sociala dörröppnare för oss också. Alla vill veta hur gammal hon är, om hon blir större och vad hon heter.

Det är fantastiskt roligt med denna lilla underbara hund, så älskad av alla!


 

 

 

 
Posted by Picasa

tisdag 1 juni 2010

Bilder

Här är bilderna till förra inlägget. Departementsvägen D2 vid Signes

 

 
Posted by Picasa

En Motståndshistoria. Om världskrigens Provence

På franska Mors Dag på vingården träffar jag en äldre dam. Vi börjar prata om omgivningen och hon säger att det här i närheten skall finnas en "charnier". Hon talar om den lilla byn Signes som ligger ett par km från vingården och berättar att en förskräcklig historia ska ha utspelat sig här i slutet av andra världskriget.

Jag vet inte vad ordet "charnier" betyder men jag fortsätter att lyssna på hennes berättelse om hur hon upplevde kriget - hon var tio år när det började 1939 och femton år när Frankrike befriades 1944. Hennes äldsta bror dog i kriget och som så många franska familjer har man alltid någon som dött, antingen i La Grande Guerre, det stora kriget "quatorze-dixhuit", 1914-18 eller i det andra, 1939-45.

Väl hemma slår jag upp ordet och får veta att det betyder massgrav. Jag googlar och surfar runt och snart får jag klart för mig vad den gamla damen menat. Den som vill veta får bereda sig på ett långt inlägg, en sån här historia berättar sig inte kortfattat.

Ända sedan vi flyttade just till vårt sydfranska område, inte så långt ifrån Toulon, en bit upp från havet, har jag både sett bevis på och känt på mig att mycket hände här under just andra världskriget. Men som de flesta svenskar så har man vissa årtal och krigsinsatser klart för sig men verkligen inte allt. Att Frankrike hade en stor motståndsrörelse under andra världskriget det har jag vetat men exakt hur den opererade och framförallt var är ingenting jag känt till.

Men nere i vår by - liksom i grannbyarna - sitter en skylt som talar om att just här utkämpades slag mot tyskarna i augusti 1944, i vår by den 17 augusti, i nästa den 18 och så vidare ner till kusten där Frankrikes största flottbas, Toulon, befriades den 20 augusti 1944.

Att detta var ett resultat av en stor samlad insats, en invasion nästan lik den i Normandie den 6 juni 1944 hade jag heller inte en aning om. Men ända sedan den norra invasionen i juni hade de allierade - ofta landsatta med fallskärm - tillsammans med franska motståndsmän och soldater från framförallt Algeriet, Les Turcos, förberett sig för en invasion till sjöss med utgångspunkt från Italien, Korsika och Algeriet. I just det område där vi bor fanns också en mängd motståndsmän i byarna, städerna och bergen. Liksom ett stort antal tyska soldater förstås, de höll ännu den här delen, inklusive de viktiga städerna Toulon och Marseille ockuperade.

Motståndsmännen kom från alla samhällsklasser och fanns i alla åldrar. Advokater, ingenjörer, fåraherdar, byäldsten. Medan de väntade på signalen om invasionen i Provence organiserade de sig och förberedde sig. I juli 1944 visste alla att det var nära. Då, för några få ynka franska franc, avslöjade en fransk officer namnet på 29 franska motståndsmän, en del från Marseille, andra från andra delar av departementet Var där vi bor. En efter en arresterades de och fördes till en adress i Marseille, 425, rue de Paradis som var Gestapos högkvarter. De förhördes, torterades och stympades.

Den 18 juli, mitt i den värsta provencalska hettan, fördes de sedan med lastbilar från Marseille i riktning mot Toulon. Efter ett par mil körde bilarna sedan in på den väg, D2 (D står för departementale och är en typ av mindre väg) som vi ofta åker, dels när vi ska till vingården men också när vi åker till den vackra medeltidsbyn Le Castellet eller ska hälsa på dottern i svärföräldrarnas sommarhus i La Cadière d'Azur, också en vacker by i närheten.

Varje gång vi åker här får jag märkliga känslor. Dels går vägen genom ett stort och platt skogsområde, inte så olikt småländska höglandet. Det känns nästan svenskt med sina barrträd och kilometrar av skog även om det kantas av höga bergskedjor i fonden. Det är ett välskött område, vandringsleder finns här och många helger ser man familjer som har picknick eller plockar svamp. Som en kuriositet är detta också ett område för prostituerade som sitter i sina bilar längs vägkanten på lagom avstånd från varandra. Alltid med konstiga röda peruker, ett ben utanför den öppna bildörren. Och blicken i en bok eller tidning. Timme efter timme sitter de där. "La route de pute", horvägen, kallar min svärson något vanvördigt den här vägsträckan.

Men det finns också ett monument här som fångat mitt intresse redan från början. "Nécropole Nationale de Signes" står det på ett stenmonument med ett vapen och de franska färgerna målat på det. Ingenting mer. Jag har länge undrat vad det betytt men förstått att det säkert haft att göra med strider som pågått i det här området. Det känns tydligt att detta varit stridszon, skogen, bergen och dalarna indikerar det. (Nécropole betyder ungefär kyrkogård)

Nu vet jag. För här, mitt på väg D2 körde de tyska lastbilarna med sina franska fångar rätt in i skogen. Hur långt vet inte jag, platsen är inte utmärkt numera och det lär vara svårt att hitta den. Att den överhuvudtaget återfanns beror på skogshuggaren Maurice Percivale från den närliggande byn Cuges. Den 18 juli var han som vanligt ute i skogen, på väg mot ett av sina vedupplag. När han gick där på den smala lilla skogsvägen tyckte han sig plötsligt höra att man på avstånd sjöng franska nationalsången, Marseljäsen.

Han stannar förbryllad upp och lyssnar. Och konstaterar - jo det är Marseljäsen som man sjunger i det här ödsliga skogsområdet. Han börjar gå mot ljudet för att se vad det är för galningar som mitt i ett område fullt med tyska soldater vågar sig på den här sortens, som han tror, provokation. Mot slutet lägger han sig ner på marken och kryper sakta fram mot en sluttning varifrån sången hörs.

Här får han till sin fasa se hur de 29 fångarna, blodiga och sårade är på väg att gräva en stor grop. Bakom dem står tyska soldater med sina kulsprutor. Vaktar ch väntar.

Maurice stelnar av fasa inför denna syn och märker först inte att han själv också blivit upptäckt. Någon sparkar på hans ben och när han vänder sig om ser han en man i tysk soldatuniform som pekar på honom med sin kulspruta. Soldaten säger något till honom på bruten tyska, Maurice förstår sedan att detta är en polack, troligen tvångsvärvad. Soldaten säger: "Toi partir! Partir! Kaput, kaput!". Gå din väg, annars...

Skogshuggaren Maurice rusar genom skogen hem till sin by där han chockad berättar vad han upplevt för två av sina grannar och sin son.

En månad senare befrias Provence. Dessförinnan, den 12 augusti, har ytterligare nio andra motståndsmän tagits till fånga och skjutits på samma plats. Det framkommer när, efter Maurices beskrivning, man hittar den massgrav i skogen där motståndsmännen slängts ner. När de grävs upp visar det sig att flera av dem begravts levande, deras munnar är öppna och fingrarna böjda så att man förstår att de grävt i jorden.

Sedan dess är det varje år den 18 juli en ceremoni vid platsen som nu är märkt med kors och gravplatser med allas namn. Man spelar och sjunger Marseljäsen. För att "inte glömma och för att detta aldrig mera får hända. "Plus jamais cela. Non, plus jamais cela, ni ici, ni ailleurs". Aldrig mera detta. Inte här. Och inte någon annanstans.

Det ÄR annorlunda att leva i världskrigens Europa. Och den formella adressen till vårt område heter Chemin de Turcos så nog påminns man om vad som hänt här för inte allt för länge sedan.


 

måndag 31 maj 2010

Fransk festmeny

Det här åt alla mammor på vingården på Mors Dag.

Förrätt: pilgrimsmusslor i whiskysås med saffransris. Och en god lökmarmelad
Varmrätt: vaktel, stekt med rosmarin i gåsleversås. Potatis med färs, goda provence-grönsaksröror
Mellanrätt: chèvre chaud, ljummen getost på salladsbädd med vinägrettsås
Efterrätt: Citronkaka med färska jordgubbar. Citronsorbet och en kladdchokladkaka
Kaffe, flaskvatten och så mycket rött, vitt eller rosé-vin gästerna vill dricka.

Och före dess Kir och snittar.

Vad det kostade? 38€ per person. Slå det den som kan. Och då är det helt hemlagat och kommer varmt direkt från köket. Det var premiär för det unga paret som driver vingårdens servering att ha så många som 130 gäster. Men allt gick bra, det var otroligt gott även om jag hade lite svårt för den lilla fågeln till att börja med - sån har jag aldrig ätit faktiskt.

Det här är smaker, ingredienser och sammansättningar som är helt nya för oss som svenskar. Det är himla intressant att se hur man komponerar en sån här meny och vilka kryddningar som ingår. Whisky- och gåsleversås till exempel.

En måltid som är ett evenemang i sig. Och som tar sin tid. Vi kom klockan 1200 på dagen. Och var hemma igen klockan 1700, fortfarande proppmätta!

 

 

 

 
Posted by Picasa

Storfest på Mors Dag

Det är som att ha hamnat på en privat jättefest, detta att delta i vingårdens Fête des Mères-lunch. Glada och avspända fransmän låter sig väl smaka av apéritif och snittar och slår sig sedan ner under tak men ändå ute för att invänta fyrarätterslunchen.

 

 

 
Posted by Picasa

Mors Dags-fest på vingården

Precis som förra året åker vi upp till "vår" vingård för att äta Mors Dags-lunch. Inte bara vi utan 128 andra gäster samlas för en titt in i vinkällaren (där mina tavlor är utställda)och sen är det dags för snittar med goda provencalska röror och Kir Pêche, persikovin som aptitretare.

Som vanligt är detta en familjesammankomst, nu med mammorna i högsätet. De gamla mammorna alltså, les Mamis. Medelålders söner med familjer ner till bebisarna tar hand om sina vithåriga mammor som dagen till ära är riktigt vackert finklädda.

Innan vi alla sätter oss till bords beundrar vi den fantastiska utsikten där vinstockarna nu börjat grönska. Och vilken ros jag hittar. Har aldrig sett en mera glödande färg, helt fantastiskt vacker!



 

 

 

 
Posted by Picasa

söndag 30 maj 2010

Mors dag på franska

Idag, och kanske också i Sverige är det Mors Dag! Fête des Mères. Här i Frankrike firas det ordentligt kan man säga - inte så mycket med presenter men mera med familjesamvaro. Exempel på det kommer senare.

Här är däremot den överraskande buketten med underbart vackra rosor som plötsligt ställdes framför mig vid datorn i förmiddags. Äkta, kära maken tyckte att jag skulle firas på Mors dag - att barnen glömmer eller inte bryr sig så mycket struntar han i. Själv tycker han att jag är och varit en bra Mamma och vill visa mig det.

Så jag får rosor som påminnelse. Visst är det underbart? Vid Mors Dagslunchen senare under eftermiddagen applåderades han när jag berättade om detta för de franska bordsgrannarna. Fransmän är chevalereska. Men det finns också svenska män som kan det här med att visa sina kvinnor sin uppskattning. Jag har turen att vara gift med en sån! Merci B!!


 

 

 

 
Posted by Picasa