I min sydfranska by sitter jag med ett berg av foton, brev och dokumentation som nu ska pressas in i nya förråd. Halva livet - och alla andras - väller fram.Och när jag nu på bloggarna läser om hur Petra i Norrköping, min gamla hemstad, har det med sin kolikunge kommer ju minnena tillbaka. Så, till dig Petra, fast jag inte riktigt vet vad du tycker om mina "förnumstiga" råd, säger jag: så här såg det ut för mig. Som för dig.
Den som får en kolikunge får det besvärligt. MINST sagt. Här är den förstfödde, nästan tre månader gammal, på sitt första besök hos sin farmorsmor i Linköping på väg till julfirande hos Skånefamiljen. Vi stannar till på vägen hos gammelmormor, hon som var mamma till Gerd och skrev ner allt det roliga som hennes dotter funderade över som jag berättat om i tidigare inlägg.
Men inte är det hon som håller i skrikbarnet - det är ständiga hemhjälpen och hushållerskan som kom till familjen som ung och stannade tills gamla Tant dog lugnt i sömnen, i sin egen säng vid pass nittio år. Utan ett knyst. Precis så där som vi alla önskar oss.
Och hemhjälpen, hon fick då ett litet tillskott i testamentet och några möbler och kunde sen ett par år leva ett eget liv utanför den jungfrukammare där hon tillbringat ett helt liv, utan egna barn, i en vrå på några kvadratmeter innanför köket i den stora lägenheten på St. Larsgatan i Linköping. Ständigt till pass, ständigt beredd. Tystlåten, lyhörd och alltid beredd att hjälpa och ställa upp. Kära Eivor, därför en stor och tacksam tanke också till dig och din generations kvinnor som levde på detta sätt.
I säkert över femtio år var hon en tjänsteande, ett barn av sin och arbetsgivarnas tid! Och därför är det förstås naturligt att det också är hon som försöker lugna det gallskrikande kolikbarnet! Medan gammelmormor tittar på och förstås undrar vad detta kan vara för spektakel!
6 kommentarer:
Granne med oss hemma i Malå, bodde min pappas chef, en jägmästare som var rätt till åren kommen.
Han var hedersdoktor och den veckade doktorshatten fanns synlig i vardagsrummet och där fanns Äkta Mattor och ett "bibliotek" där det doftade Greve Hamiltons piptobak.
I huset fanns även Tant Svea.
Jungfru.
Piga.
Vitt förkläde och alltid beredd att ställa upp.
Bakade skorpor och skötte hushållet.
En gång bjöds jag på en bakelse av herr och fru jägmästaren, men jag tyckte inte om den, så jag gick ut på altanen en stund och slängde bakelsen under altanen och sedan gick jag in och sa att jotack, den var ju jättegod.
Några dagar senare när herr jägmästaren skulle ta fram sin räfsa som låg under altanen, var det grädde och marsipan på pinnarna.
Just det.
I den här familjen som jag beskriver hette hemhjälpen inte ens "tant". Det var Eivor rätt och slätt. Fast utan "Du" för den reformen kom långt senare. Men en erkänd, uppskattad och älskad - och viktig person - det var hon. Aldrig sedd ner på. Men att var och en visste sin plats, så var det.
Jag tror att du känner som jag. Detta var en generations kvinnor som överlevde på vissa premisser. Genom att arbeta för, hos och i andra människors hem.
Det är därför det i Sverige fortfarande är så svårt och tabubelagt med hjälp i hemmet och det reduceras alltid just till "pigdebatt".
Men vem är vi egentligen att döma kring hur det såg ut då? Egentligen? Vi var ju inte ens där.
Ja, det fanns många sådana tjänstekvinnor förr. Tysta, duktiga och många gånger mycket ensamma kvinnor. De hade ingen egen familj eller nära vänner (förutom kanske sina arbetgivare då)
För några år sedan visades en film på TV av en östermalsherre (greve tror jag han var) som hade en tjänstekvinna inneboende i en jungfrukammare i sin lägenhet. Jag minns att jag blev så betryckt av att se henne, men samtidigt insåg man att hon på sätt och vis hade inget annat val i den situation hon befann sig i. Tack och lov är den tiden förbi när ensamma kvinnor förpassades till jungfrukammaren i brist på andra möjligheter. Ett klassamhälle som tack och lov är historia.
Ja, tack och lov att det är historia med dessa stackars tjänsteandar.
Har man en gång tittat in i en jungfrukammare så glömmer man det aldrig.
Stora paradlägenheter och så detta lilla skrymsle.
Kolik...det har man provat på. Både som liten baby själv ( det har mamma berättat )och med våra egna två barn. Det blev inte många timmars sömn då, inte!! Tur man glömmer det jobbiga med barn, annars skulle det nog bara vara 1 barn per familj.
Mysig historia om hemhjälpen!
kram
Helen
Jag ska fundera över min egen kommentar till alla kommentarer. Det kan ta en stund, det här är inte ett lätt ämne. Men jag återkommer
Skicka en kommentar