Hopi!!

Den här bilden fick jag idag från en av mina kattungeköpare, Pia på Gotland.

För tre år sedan fick vår underbara Maine Coon-katt Cayenne fyra (egentligen fem men den ena var dödfödd) nästan exakt likadana ungar.

Hon hade fin stamtavla och det hade pappa He-man (yes, så hette han) också. Så det blev ett väldigt pysslande med att ordna så att de här fina och rasrena katterna dels blev registrerade, skötta, id-märkta, avmaskade, veterinärbesiktigade och sedan sålda till goda och omhändertagande nya mattar och hussar.

Alla kattungarna fick indiannamn. I kullen fanns en kille, Hopi. Och hans fyra systrar: Zuni, Inka och Maya.

Zuni kom till en härlig barnfamilj i Stockholmstrakten som senare flyttade till hus med trädgård. Inka fick en underbar familj med andra katter och hundar på stort ställe nära Norrtälje. Och vår enda kille, Hopi, kom till Pia, hennes sambo och tre andra katter. De bodde då i en stockholmsförort men flyttade för en tid sen tillbaka till Pias hus med trädgård i centrala Visby där hon är född och uppvuxen.

Pia är en jätteduktig fotograf, en stor kattälskare och en veritabel pelargonexpert. Under de här tre åren har vi haft fortsatt kontakt och jag har fått många och fina bilder av den vackre Hopi och kunnat följa hans utveckling. Nu har Pia vunnit en fototävling i tidningen Kattliv och skickar bild och text till mig. Klicka på bilden så kan ni läsa mera.

Och gå in och kolla Pias blogg där hon skriver om återflytten till ön, om den otroligt busige Sangi, den nya Maine Coon-katten som skulle bli Hopis kompis men det verkar ha blivit "sådär". Hon har både blogg: http://piusochco.blogspot.com/ och hemsida: http://hem.passagen.se/pius8/
där man läsa allt om kattbus, pelargonskötsel och se vackra bilder från Visby och övriga Gotland.
Tack, Pia för att du tänker på oss och berättar om Hopi!

Hur det har gått för de andra kattungarna undrar ni kanske? Den sista, Maya, behöll vi själva och trodde att mamma Cayenne skulle tycka det var roligt med en "kompis".

Katter kan man inte förutsäga hur de ska reagera. Istället för att bli glad blev hon tvärsur över att behöva dela hus och hem med denna tonårsdotter som hon ständigt fräste åt. Hon var mera vän med vår Jack Russelterrier Max som agerat kattpappa under den första kattungetiden och ville inte alls ha med Maya att göra.

När vi flyttade till Frankrike för drygt ett år sedan hade Max redan fått flytta till sin hundhimmel, 13 år gammal. Och vi visste förstås att vi inte kunde ta med oss våra katter, frigångare och utekatter på ö i Stockholms skärgård, till ett parhusliv i en "domaine" i Frankrike. De hade blivit lika vilda och självgående som områdets och byns katter är och vi hade aldrig klarat att ha dem som innekatter.

Det var ett bekymmer - hur skulle vi göra? Och vilken tur vi hade. Vår köpare av huset vid vattnet på Yxlan visade sig vara en stor djurvän. Hon flyttade in med ny valp, burfåglar och kanin. Och tog gärna över fiskarna och vårt akvarium. Och Cayenne och Maya. Som bor kvar i sin gamla miljö och med sina stora revir fast med ny matte.

Och allt har gått jättebra - katterna bor till och med i eget hus numera och har en tredje kompiskatt som sällskap. Får torsk och räkor och sköter råttfångaruppdraget med den äran.

Trots Dessi saknar jag ibland kattsällskap. I smyg ställer jag ut lite hundmat till frigångarna i vårt franska område, de som värmer sig på vår motorhuv och bor under bilen när det blir skyfall. Och får jamande och hungriga kattvänner för en stund. Jag klappar dem och skickar en tanke till mina svenska skärgårdskatter.