Ja, det är en fantastisk växt med en lika fantastisk färg. Vår lokala plantmarknad, som heter Tahiti (!!!) och ligger i Ås, har en jättekruka sprängfylld med denna växt utanför sina växthus. Vid varje besök så stannar jag och beundrar... Tänk att du har dom i trädgården, vilken lycka.
För sju år sedan gick vi i exil från Stockholm till Gotland, halvvägs till Provence... Ett utbrytningsförsök. Vi har ett hus i Visby med vildvuxen trädgård, där det kommer upp intressanta saker hela tiden, blommor som jag börjat ta närbilder på. Det har jag aldrig gjort förut, kan det ha med åldern att göra? Att man nu mer och mer förstår det stora miraklet med att finnas till på denna planet med våra släktingar blommorna. Genetiskt är vi inte långt ifrån en prästkrage. Men det vackra blir ofta för vackert, vad ska man göra med bilderna? Jag som konstnär försöker bryta sönder det vackra för att se bättre, till slut uppstår bilder av något som liknar Guds hand, ett mönster. En ordnad slump, ett kontrollerat kaos. Några av de bilder jag gjort kan man se på http://www.muzak-art.com Jag ser det vackra hela dagarna, men behåller det för mig själv för det mesta, det är väldigt personligt... Det vackra och sköna ligger inte i tiden. På 1700-talet tyckte man sig närma sig Gud genom att snygga till den i den Engelska parken. Så vår trädgård är mer åt det hållet, den är lite vild, mest beroende på att vi inte vet vad som är ogräs... friserar ibland med häcksaxen.
Nyinflyttad sedan snart nio år i liten by i södra Frankrike tillsammans med äkta mannen och en liten fransk toypudel. Lever nu det goda livet och går på upptäcktsfärd och lever vardagsliv i en underbar del av världen.
5 kommentarer:
Sååå fin. Vilken färg. WOW.
Tack för titten:)
Kram
/Susanne
Ja, det är en fantastisk växt med en lika fantastisk färg.
Vår lokala plantmarknad, som heter Tahiti (!!!) och ligger i Ås, har en jättekruka sprängfylld med denna växt utanför sina växthus.
Vid varje besök så stannar jag och beundrar...
Tänk att du har dom i trädgården, vilken lycka.
Så vacker! Längtans blåa blomma - var inte det en roman av Alice Lyttkens. Som blev tv-serie...
För sju år sedan gick vi i exil från Stockholm till Gotland, halvvägs till Provence... Ett utbrytningsförsök. Vi har ett hus i Visby med vildvuxen trädgård, där det kommer upp intressanta saker hela tiden, blommor som jag börjat ta närbilder på. Det har jag aldrig gjort förut, kan det ha med åldern att göra? Att man nu mer och mer förstår det stora miraklet med att finnas till på denna planet med våra släktingar blommorna. Genetiskt är vi inte långt ifrån en prästkrage. Men det vackra blir ofta för vackert, vad ska man göra med bilderna? Jag som konstnär försöker bryta sönder det vackra för att se bättre, till slut uppstår bilder av något som liknar Guds hand, ett mönster. En ordnad slump, ett kontrollerat kaos. Några av de bilder jag gjort kan man se på http://www.muzak-art.com Jag ser det vackra hela dagarna, men behåller det för mig själv för det mesta, det är väldigt personligt... Det vackra och sköna ligger inte i tiden. På 1700-talet tyckte man sig närma sig Gud genom att snygga till den i den Engelska parken. Så vår trädgård är mer åt det hållet, den är lite vild, mest beroende på att vi inte vet vad som är ogräs... friserar ibland med häcksaxen.
Suzesan: varsågod. Det kommer flera bilder när den slagit ut helt.
Christina: Att den finns i Sverige? Men den tas säkert in i växthus på vintern? Härligt och visst är det lycka att ha dem i trädgården!
Mira: vet inte var jag hört det men du har säkert rätt. Alice Lyttkens är det nog!
Zigge: Tack för en fin kommentar. Den talar för sig själv!
Skicka en kommentar