Efter vårt tandläkarbesök åker vi till vårt lilla minicentrum där det också finns ett litet klädvaruhus.Efter några varv runt montrarna (man ger lätt upp eftersom de franska storlekarna dels är små, dels svåra att konvertera till skandinaviska mått) hör jag en liten unge gråta hejdlöst och ropa efter "Maman".
Franska barn är i regel både tysta och väluppfostrade och "vet sin plats i familjen" om man jämför med hur det ofta är i Sverige där ungar "dagisskriker" istället för att prata, far runt som skållade råttor och tillåts dominera på t.ex restauranger och kan gallskrika för att få sin vilja fram på varuhus t.ex.
Detta hör och ser man sällan här. Fransmännen är väldigt ömsinta och keliga mot både barn och husdjur och visar tydligt sina känslor. Det pussas och kramas och gullas med.
MEN - och det här gillar jag INTE i det här landet. Det finns också en annan sida. En hårdhet som tar sig uttryck i att man klipper till, ger örfilar, drar, rycker och sliter. Och smäller på stjärten. Aga är inte förbjudet i Frankrike även om moderna föräldrar diskuterar huruvida det är bra eller inte.
Det finns en stränghet och starka krav på hur barnen ska bete sig som är ovan för oss i Norden. Det offentliga örfilandet på mycket små barn har åtminstone vid ett tillfälle gjort att jag rest mig och gått fram till föräldrarna och sagt vad jag tyckt. Så illa berörd blir jag av detta.
Den lille pojken igår stod bredvid en storebror som såg väldigt rädd och skygg ut. Och i utkanterna rörde sig en storvuxen mamma med lite spanskt utseende. Storebror hade uppenbart blivit utsedd att hålla koll på den lille som nu ropade efter mamma.
Hon kom så småningom förbi, tittade på sin gråtande tvååring, höjde sitt pekfinger, böjde sig ner och sai mycket skarp ton: Attention". Typ: "Passa dig!" Och gick sen vidare men kommenderade barnen att gå och ställa sig i kassakön. Där stod redan mannen och jag och en annan kvinna.
Och alla reagerade vi faktiskt över att pojken bara grät och grät. Så jag försökte prata och den franska kvinnan pratade och pojken snorsnörvlade lite och tittade på de snälla tanterna som försökte få honom att bli glad igen. Storebror stirrade bara räddhågset framför sig och stod alldeles stilla. Lillpojken hickade till och slutade gråta för en stund. Och den franska damen böjde sig fram och tog en reklamballong som stod i en ställning - till för barnen alldeles uppenbarligen - och gav den lille.
Och han log lite, tittade på sin ballong och var tyst en liten stund. Efter en stund dök mammamonstret upp, färdighandlad. Och hon rycker genast ballongen hur handen på barnet och sätter tillbaka den i ställningen. Den franska damen säger genast: "det var jag som gav den till honom". Vi blir ju alla livrädda att den lille nu ska få ovett för att han tagit en ballong.
"Nej, Madame," säger mammamonstret. "Han får ingen ballong. Han har tagit sönder mina solglasögon förut och för det ska han nu straffas". Och den lille gråter och gråter igen och försöker säga: "Maman" och få hennes uppmärksamhet. Ilsket stirrar mamman ut i varuhuset, bevärdigar inte något av sina barn en blick. Och låter pojken gråta.
Expediten, min man, den franska kvinnan och jag utbyter blickar och jag säger tyst: det är så man får ont i hjärtat och de andra nickar och vi är så överens om detta. Men ingen av oss gör något. Mammamonstrets kraft är stor, barnens utsatthet är enorm.
Jag får tårar i ögonen när vi satt oss i bilen och klump i halsen. Varför gjorde jag inget? Varför sa jag inte till den hemska mamman vad som händer när man gör så här mot små barn?
Nej, hon skrämde mig också. Och det är ju inte MIN sak egentligen - här i Frankrike lägger man sig inte i hur andra gör med sina barn. Och jag vet inte om man gör det i Sverige heller?
8 kommentarer:
Ja, det är fruktansvärt hur de ibland behandlar sina barn. Rycker o sliter i armar. Inte bara på små barn utan även på nästintill tonåringar. Visst kan man tycka att det är väl slapphänt i Sverige då och då men det borde ju finnas något mellanting.
Ha en skön dag!
/Efwa
Skrynk!
Förskräckligt. Och eftersom barn inte kan försvara sig, ÄR det allas angelägenhet när de blir illa behandlade. Jag satt här tusen mil bort och fick lust att örfila upp mammamonstret. (Vilket nog tyvärr är precis vad som hände henne när HON var barn.) Bra att du försökte göra något ändå!
Puh, det där är ett jättesvårt dilemma. Kommer det till aga skulle jag tveklöst ingripa, men egentligen är ju psykisk misshandel (som här) minst lika grym.
Mammamonstret påminde mig om Mårran.
Hu en sådan rysligt hemsk mamma! Tillochmed jag, som inte har några barn, förstår att ett så litet barn inte har sönder exv solglasögon med flit, utan för att barnet är så litet att det inte förstår bättre.
Visst ska barnet få veta att det har gjort något man inte ska göra, men det beteende mamman visade prov på liknar psykisk tortyr och småbarn är känsliga och mammaberoende varelser.
I Sverige kan vi ibland skoja om att personer av vissa nationaliteter inte kan erkänna att de råkat göra ett fel. Med sådana uppfostringsmetoder är det beteendet inte så svårt att förstå...
Avslutningsvis tycker jag att du och de andra gjorde vad ni kunde göra där och då.
ÅÅÅÅH, som den mamma och också förskollärare jag är blir jag ursinning, ledsen, besviken, ja allt på en gång! Instämmer med tidigare kommentarer - säkert har "monstermamman" själv blivit uppfostrad på samma sätt - man "mammar/pappar" oftast sina barn som man själv blivit "mammad/pappad". Det är dock inget försvar för hennes fruktansvärda beteende och visst, man har ingen lag i Frankrike som förbjuder aga/psykisk missahndel, MEN det finns något som heter Barnkonventionen (se länk: http://www.barnombudsmannen.se/Adfinity.aspx?pageid=44) som Frankrike skrivit under och den gäller även HENNE!
Jag förstår precis hur du kände dig söstra mi, jag hade säkert inte reagerat på annat sätt i situationen, drabbas själv ofta av att komma på bra saker att säga och göra "för sent", men när jag nu hör historien och får tid att reagera blir jag väldigt upprörd och engagerad som synes!. Om jag varit där, hade fått tid att tänka och min franska räckt till, kanske jag frågat "monstermaman" om hon tror att hon fått en negativ effekt av sin uppfostran om hon förklarat, gett honom en konsekvens som pojken förstått och att hon också är en förebild genom sitt beteende (barn gör inte som du säger, barn gör som du gör...)
- jag kan intyga att pojken INTE förstod nånting utan bara blev rädd, som situationen blev. Barn föds inte elaka, de lär sig misstro JUST genom ett sådant bemötande! För att använda ett slitet uttryck: Är det konstigt det blir krig?
Vi ska vara väldigt varsamma med den generation barn som kommer nu - de är en gåva att förvalta, de har med sig och behöver MYCKET kärlek och gränser på ett kärleksfullt konsekvent och vänligt sätt - det budskapet är jag beredd att sprida!
Kram från ett soligt Skåne! Syster T
Jag blir arg, förtvivlad när jag läser din berättelse.
Jag såg ett fruktansvärt psyksiskt övervåld på ett litet barn en gång i USA. Jag försökte tala med pappan (som var förövaren) men han sa att det skulla jag "skita i". Vad gör man?
Jag förstår din förtvivlan, fullt ut.
Efwa: ja du har rätt. Det är också lite äldre barn som råkar illa ut och får huka.
Mira: ja, skrynk!
ab: ja, inte ens tusen mil (tur och retur får man ju säga) räcker för att man inte ska beröras. Men ingenting hade hjälpt när det gällde den mamman, det var en isande hårdhet som tog tag i en.
Christina: javisst är det ett dilemma. För ett par år sen på ett franskt utecafé örfilade en pappa upp sin tioåriga flicka för en struntsak. Det värsta är att de här barnen har lärt sig att inte gråta heller, de vet väl att det blir värre av det kanske. Men det här gjorde så ont att hon inte kunde låta bli. Och jag reste mig i vredesmod och sa till pappan att han betedde sig vedervärdigt, att jag inte var van vid detta från mitt eget land där vi respekterar våra barn genom att inte slå dem. Och att han skulle skämmas för att utsätta andra gäster för sånt här. Han blev alldeles tyst, hustrun rodnade, gästerna intill häpnade över det jag gjorde. Sen gick dom ganska fort. Och jag mådde jättebra över att ha sagt ifrån men var orolig förstås för vad som skulle hända flickan sen.
Staffan: det här är jättesvårt att förstå, det är en del av den franska kulturen och vi hade den i Sverige för inte särskilt länge sen också. Jag har själv varit utsatt för det och många av mina generationskamrater också. Det är tur att det vänt i Sverige och förhoppningsvis gör det det här i Frankrike också.
Kära Syster T. Som min lillasyster blir jag glad och rörd över ditt engagemang. Och allt du skriver håller jag med om. Och jag tror som du att vi måste vara så rädda om barnen som kommer nu, ge dem mycket kärlek och visa dem vägen till vuxenvärlden på ett helt annat sätt än denna monstermamma.
Det är ju okunskap det handlar om till stor del också. Men det är GRÄSLIGT att se barnen hanteras så här, den lille storebrodern var så vettskrämd att han inte kunde möta våra blickar ens, han bara stirrade ner på golvet eller tomt ut i varuhuset. Åh, vad jag hade velat bara ta dom därifrån, båda två!
Smulan: ja, du ser - försöker man lägga sig i så kan man själv råka illa ut eller det kan till och med bli värre för barnen, vad vet man.
Jag ska fundera ut en bra argumentation på franska så att jag har den färdig nästa gång det händer!
Skicka en kommentar