Den här bilden är tagen för fjorton år sen. Då, när vi hade valp i huset förra gången.Max, Parson Jack Russel. (Parson betyder den långbenta sorten). Tre månader och alldeles ny i familjen.
Redan här visar han att han tycker att han ska bestämma. Kolla den lilla terriertassen som han lagt på mitt huvud:-)
Under det första året går vi i närkamp han och jag om vem som är herre i huset. När han väl insett sin plats i flocken var han den mest underbara hund som funnits. Men valpperioden minns jag som extremt jobbig - det var ett busande dagarna i ända och jag hann inte med någonting förutom denna allestädes närvarande valp. In och ut för kissträning, sitta på golvet och kasta leksaker, leka kurragömma och klura ut fiffiga leksaker som han fick "mentalträna" på.
Nu har vi en liten fin fransk mademoiselle i huset. Och både hussen och jag har glömt det där med valp och hur det var i verkligheten. Hur mycket tid det tar, hur konsekvent man måste vara, hur busiga och uppfinningsrika de är och att de kräver ständig tillsyn för att inte äta upp något farligt eller tugga sönder en elsladd.
Det vi inte glömt, och som vi nu påminns om igen, är hur fullständigt underbart roligt det också är. Att man skrattar högt åt bus och finurliga och kluriga insatser för att komma åt något man vill ha. Att ett sladdande svart knyte på hala klinkergolv kan utlösa såna skrattsalvor är ju bara att glädja sig åt. Eller att ett litet liv med sånt förtroende ligger i famnen och tittar en djupt i ögonen, de nattsvarta. Och gråter när man lämnar rummet och blir fnattokig när man äntligen vaknar på morgonen och en helt NY DAG börjar.
Det är nog det här som är det underbara med hundarna. Att de alltid är glada över att man finns, är lojala och trofasta och har glömt det som hände igår och bara med nyfikenhet och glädje tar sig an den nya dagen. Av det har vi mycket att lära och därför är det bra med hund i huset. Kisspölar till trots.
5 kommentarer:
Ljuvligt.
Mycket gäller katter också, även om kattungar inte alls är fullt så jobbiga. Loppan, min sista katt, kunde apportera i timmar. Det var väldigt roligt att leka med henne.
Hennes mamma Nuffa apporterade före henne, och alltid när jag satt och skrev kom hon in med någon grej jag skulle kasta. Jag kastade, men då lade hon den listigt lite längre från mig varje gång, så jag skulle tvingas upp ur stolen...
Elsladdar - jag minns en kväll när jag på en ren impuls drog ur sladden till en bordslampa. Morgonen därpå var den mycket riktigt genombiten. Men den skyldiga katten (vem det nu var, de var tre) alltså fortfarande oskadd och vid liv.
Jag vet, vi har också haft katt. Utan hund och med. Det är en annan sorts djurliv med ett annat tänk men minst lika roligt.
Och enklare på många sätt, katter klarar sig ju bättre på egen hand.
Men som vi bor här skulle det inte fungera, inte med innekatt eftersom Provencelivet förutsätter öppna dörrar. Och i området springer att antal lösa katter, snälla visserligen men det känns oroligt.
Så det blev valp. Och jag har fått resa mig tre gånger under det här kommentarsskrivandet för att förhindra eller avbryta bus:-)
Sen får man sånt där halvlylligt smile av valpar också!
Jag får ett halvlylligt smajl när jag läser... :)
Vilken rolig bild du har lagt ut på dig och valpen Max!
Kan man hundspråk så baxnar man när man ser den kaxiga tasspåläggningen ;)
Jag har haft två släthårsfoxar, och jag inbillar mig att de och JR påminner mycket om varandra i temperamentet, grythundar och råttfångare som de är.
Min foxhanne tyckte också han stod överst i flockhierarkin. Jag minns att det var en hel del jobb med att övertyga honom om att så inte var fallet ;)
Det är en härlig period ni har framför er nu med Dessi, när hon växer till sig, utvecklas och mognar!
Det bästa eller roligaste, det är att ha både-och. Både hund och katt.
Helst höns också!
Såååå roligt!
Och frigågende höns som vi hade på landet .., som sprang på gräsmattan tillsammans med kattmamman med sina ungar .., och där var små kycklingar .. och herr Tupp .., vilken lycka!
Skicka en kommentar