Tankar om Frankrike och Tyskland 2

Så här ser de ut. Monumenten över byns "döda barn" som det står just på det här. Mitt i den pyttelilla byn Goult där min syster tillbringade en sommar en gång. Kanske tusen invånare men med ett monument värdigt en storstad.

Alldeles nyss talade jag med min tyskfödda väninna, hon som föddes i Tyskland under andra världskriget och var litet barn under det kriget. Vi har talat om detta förut, om det märkliga med att fransmännen dels inte kan glömma det "Stora Kriget" medan tyskarna inte talar värst vidare om det.

Och också om det svåra med att komma från Tyskland, vara född under en svår och orättfärdig tid och fortfarande få känna av att man kollektivt representerar en gammal oförrätt.

Själv har jag också råkat ut för det. För några år sedan, medan mannen och jag fortfarande var på rekognosceringsresor nere i södra Franrike bodde vi ett par dagar i en liten by, Autignac i Languedoc.

Vi var inkvarterade hos ett trevligt engelskt par som hade gjort om sitt gamla hus med vackra gästrum mitt i byn. Huset var så gammalt att det spökade i det på nätterna och gränderna så smala att man fick klämma sig mot husväggen när det kom en bil. Vår svenskregistrerade bil fick stå på gatan utanför, tätt intill väggen.

I grannhusen bodde två äldre människor på var sin sida gränden. En svartklädd, typisk fransk fd vinbondehustru. Säkert änka. Mitt emot bodde en lika gammal seg och värkbruten gubbe. Gamlingarna öppnade sina dörrar och fönster ett par gånger om dagen och pratade om ditt och datt.

Jag försökte flera gånger både le och säga Bonjour och vilken vacker dag och vara allmänt trevlig. Båda gamlingarna låtsades inte höra och glodde så surt och illmarigt på oss vi sa oss: står bilen fel kanske, har vi annars gjort något som gör att de verkar så aviga? Nej pensionatsvärden (en riktig sådan:-) förstod heller inte vad det kunde vara med hans grannar.

Den dag vi packade in våra väskor för att fara vidare förstod jag plötsligt vad det var. Den gamla kvinnan trodde nog inte att jag förstod någon franska. För plötsligt sa hon till gubben mittemot: Nu far dom sin väg. LES ALLEMANDS!! TYSKARNA. Hela veckan hade hon trott att vår svenska bil var tysk och språket vi talade sinsemellan var tyska. Och ÄNTLIGEN for vi, som ett annat uttryck säger, "les salles (smutsiga)boches". Boche som i mitt franska lexikon sägs betyda: "tysk, ålderdomligt, vardagligt, nedsättande". Vi försvann ifrån deras smala gränd och ut ur deras by. Och för detta missförstånd hade vi fått sura blickar och ilskna ögonkast.

Och i min ungdom fick jag också veta hur det kunde vara. Jag bodde en hel sommar i en liten by utanför Göttingen nära dåvarande östtyskland och träffade en alldeles underbar pojke, der Udo, vars pappa förstås dött i det ANDRA världskriget, så han levde ensam med sin mamma. Han hade då, i början på 1960-talet då man fortfarande liftade runt, gjort samma sak tillsammans med en god vän. De kom till Holland men inte längre. Så fort holländarna hörde att de talade tyska med varandra blev de helt utfrysta, de fick inte köpa mat, man talade inte med dem, de blev avkastade från ett tåg. De åkte strax tillbaka till Tyskland. Efter att en man spottade dem båda rakt i ansiktet.

Jag glömmer det aldrig. Der Udo, poeten, den ömsinte pojken från Göttingen som lärde mig så bra tyska att jag fick ett litet a den höstterminen, han som förlorat sin pappa i kriget - han vill när gränserna sedan öppnas se lite av världen och blir då spottad på?

"Det är för nära i tiden" säger min tyska väninna E. Det kan inte vara något annat, vi enas om det. Det är för många, fortfarande levande, som har mist en pappa, en farfar en morfarsfar i något av dessa förödande krig. Och så länge de färska blommorna ligger på monumenten, så länge lever också oförrätten kvar.