Vardagsliv i sydfrankrike. Hos frissan

Det är dags att gå till Martine igen, byns frissa. Hon som klipper alla, kvinnor, barn och männen också. Hennes lilla salong med skylten "Coiffure Mixte", dvs hon klipper just alla, ligger mitt i byn. Mitt emot kyrkan med de vackra målningarna på utsidan. Och bredvid byns två barer som ligger vägg i vägg.

Konkurrenter? frågar jag Martine. Nej då, det har alltid varit så säger hon. Martine känner förstås alla, pratar i ett kör, är snabb och effektiv och pysslar med van hand om alla sina kunder. Förra gången jag var där och hon "brutalt" klippte upp min nacke tipsade hon oss om att åka till Korsika, att besöka ett närbeläget värdshus, att gå på upptäcktsfärd på olika ställen i närheten.

Idag berättar hon att hennes föräldrar ursprungligen är fransmän bosatta i Algeriet, sk. pied noir - svarta fötter - ett uttryck jag inte hört på mycket länge. Sen flyttade de till Marseille där Martine växte upp. Men hennes mormor köpte ett hus i byn där vi bor och det var lycka för Martine. För just där vårt hus ligger var då bara skog. Och den lilla ruinen av ett litet hus som vi har på vår tomt, den var Martines hemliga plats och där lekte hon i timmar som barn.

Sen pratar vi om vikten av att min man lär sig franska och tipsar om snabbkurser i Hyères. Själv åker hon inte utomlands fast hon gärna vill. Hon kan bara franska och vill kunna prata med folk när hon är ute och reser. Det är verkligen synd om fransmännen att de så länge och ensidigt hållit fast vid att franska språket är det enda som gäller. Det är ett tydligt handikapp för dem, de vet nu själva också om det när hela tillvaron internationaliseras.

Martine berättar om hur livet var förr i byn. Hur kvinnorna knappt gick ur husen, möjligen för att hälsa på närmaste grannen. När hon kom hit för över trettio år sen bodde det fyrahundra människor här, de flesta ganska gamla. Förr fanns här porslins- och läderfabrik och olivoljekvarn. Olivkooperativet finns kvar, det andra är nerlagt, skolan ska snart flytta till den gamla läderfabriken som ska renoveras.

Idag bor här nästan 2.000 människor, det är många unga familjer, mycket barn - skola som fylls av ungar från treårsåldern upp till elva. Då, förr i tiden var byn en liten sömnig församling, byns gubbar satt på caféerna, kvinnorna gick inte dit. Man tog sig sin apéro för att glömma lite av livets hårda tillvaro.

Om detta och mycket annat pratar Martine, om byns berömda man Peiresc, om den vackra kyrkan, om att vi ska köra till Sverige till jul. "Stanna ofta och boka hotell så att ni vet att ni kan stanna och vila" säger hon. Det plingar i dörren och nästa kund är på ingång. Det kindpussas och utbyts vänskapsfraser. Jag betalar mina 30 euros och har för det fått schamponering med specilla schampon för min hårfärg, klippning och föning. Och en mycket modern fransk frisyr betonar Martine, en uppklippt page med kort nacke och långt vid kinderna. "Bienvenue après les fêtes, bon voyage", säger Martine. Välkommen tillbaka efter helgerna och kör försiktigt!