Från min trädgård - upp och nervända världen

Jag har anlagt och skött en och annan trädgård i mina dar. Räknar jag efter så är det en radhusträdgård i Åkersberga på 70-talet, en parhusträdgård i NäsbyPark sju år senare, en stor villaträdgård i Lahäll på 80-talet som sköttes under femton år och till sist en fritidshustomt på Yxlan på 90-talet. Den senare sedan iordninggjord som en större villatomt och skött som sådan fram till flytten till Frankrike i somras.

(Jag har då och då genom åren roat mig med att åka till mina gamla trädgårdar och kolla från gatan hur de ser ut, nu fyrtio, trettio etc, år senare. Jodå, träden och häckarna står där, det har växt och frodats genom åren.)

Jag har alltså planterat träd, buskar, växter och lökar. Sått gräs, vattnat, förtvivlat över ogräs, rådjur, harar och torka. Jag har experimenterat med kryddväxter, marktäckare, grus och skifferplattor.

Krökt rygg över envisa tistlar och maskrosor, beskurit äppleträd och bigarråditon, klippt och krattat och anlagt kompost. För att inte tala om plantering och skötsel av de otaliga pelargoner, margueriter, penséer och astrar och andra säsongsvisa kruk- och lådblommor som prytt altaner, balkong och terrasser.

Jag har försörjt ett antal handelsträdgårdar i Täby, Österåker, Norrtälje, Frescati och Furusund med mina ofta vidlådiga inköp vår och höst.

Jag har haft min lilla trädgårdsvagn med redskap, mina handskar och min lilla sitt-trädgårdsstol sedan rygg och knän börjat knaka över för mycket böjande. (Och, bästa och viktigaste tillgången, inte att förglömma, starka äkta män som grävt, kånkat, klippt och skött det tyngsta!!)

Vår lilla nya franska trädgårdsplätt är inte mer än 350 kvm stor. När vi kom hit stod den i full blom, dvs förra ägarna hade lämnat en fullkomligt igenvuxen djungel efter sig. De ville gärna lite fint kalla den en "jardin sauvage" har vi förstått, en vildträdgård. Pytt, säger vi som haft skogstomt i skärgården och vet hur en riktig vildträdgård ska se ut.

Den här var bara ett resultat av bristande intresse, lathet och för lite tid. Plätten vi övertog var ett riktigt "hie" som man säger på skånska. Fullt av sly, meterhögt gräs, orm och ett antal skorpioner som gillade den här sortens omgivning. Ingenting man frivilligt gick in i.

Vi insåg raskt att vår trädgårdsanläggningskapacitet nått sin gräns. Detta projekt, trots det minimala antalet kvadratmeter, översteg vår tid, kraft och vad vi ens hade lust med. Men något måste göras och tre raska trädgårdskunniga fransmän har sedan i september ägnat mycket tid åt att få detta stycke fransk jord i ordning. Det har motorsågats sly och halvvuxna ekar, hackats med macheteliknande verktyg, frästs, grävts och hackats igen. Ibland i 30-gradig värme.

Nu är trädgården färdig sedan några veckor. Det kommer att komma bilder från denna förvandling också här. Men en lite rundtur idag förvånar. Fortfarande är oliverna gröna på det vackra olivträdet. Men ser ni: en och annan har börjat svartna. Jag vet ännu inte hur jag ska hantera det här.

För tre veckor sen satte jag lökar. Samma sorter som i Sverige. NU, har en del börjat komma upp. I början på november??? Jag vet inte ens vad det här är - är det snödropparna eller krokusen? Skulle de inte vänta till åtminstone januari?

Och vad har hänt med den svenska (tyska) rosen Flammentanz, snällt hitfraktat av gästande väninna från Sverige och planterad för tre veckor sedan? Den kom som en torr bar kvist med lite torra rötter. Genast nersatt i provencalsk jord ser den ut så här nu, stortrivs. Ingenting stämmer längre - hur ska den överleva vintern tänker jag genast. Och inser att någon snö lär den inte utsättas för men kanske lite frost?

Inget är som förr. Mer än ogräset. Det spirar också friskt och lätt nu när hiet är borta och ersatt med ljus och luft. Men här är man mera radikal. Round-up, antagligen förbjudet numera i Sverige är det enda som hjälper - "pis-en-lit", kissa-i-sängen-blommorna, dvs maskrosorna har fått sig en ordentlig dusch idag, samtidigt som maken blåste bort kilovis med ekollon.

Och fortfarande grönskar det bortåt bergen utanför vår trädgård även om man här och var anar sig till lite höstglöd.

Fortsätter det så här kommer jag att bli som Bodil Malmsten, besatt av fransk trädgårdsanläggning. Men hon hade sitt i tuffa Finistère, här i Provence väntar annan sorts utmaning. Upp- och nervända världen!