Mera om att prata franska i Frankrike

Bilderna på de franska barnen på en stor och jättefin camping i Bretagne får illustrera lite av det jag personligen tycker är så viktigt när man valt att bosätta sig - permanent och "på riktigt" - i ett annat land. Varje dag, och flera gånger om dagen kom de här rara, roliga och som alltid med franska barn, väldigt väluppfostrade ungarna och hälsade på oss på vår lilla häckomgärdade trädgårdsplats. Avsikten var inte i första hand att träffa oss förstås utan att få leka med och gulla med Dessi, vår lilla pudel som alltid fungerar som dörröppnare var vi än går. 

Barnen såg förstås på vår svenskregistrerade husbil att vi inte var från Frankrike. Trodde de först. När vi sen berättade att vi bodde i Provence och de märkte att jag både talade och förstod franska blev de genast mycket nyfikna, pratsamma och ville veta precis allt. Om hunden, om vår fina husbil som de fick titta in i, om hur det såg ut Sverige och i norra Europa, om vad vi skulle äta till middag och hur vi lagade mat i vår bil. De bubblade och pratade och berättade om sig själva, om sina familjer, var de bodde när de inte var på semester och vad de gjorde på campingen på dagarna. Om sina utflykter, om alla upptågen vid stranden och i poolen och vilka nya kompisar de träffat. De kom med tips på vad vi kunde göra och de berättade initierat om hela området runt campingen och vad som var roligt, fint och viktigt att se och lära sig om. Och inviterade oss att komma till dem för att vara med på olika kvällsdivertissemang som alltid ordnas i det franska campinglivet. Alltid öppna och glada och kindpussande och med en inledande fråga om de störde eller om de fick komma in till oss. 

De här tre kusinerna tog så småningom också med sig sina grannbarn och ytterligare ett syskon och vi hade ofta gräsmattan full med de här trevliga barnen som dessutom gärna gick promenader med Dessi och också introducerade sina lika trevliga föräldrar som kom förbi och såg till att barnen inte störde oss för mycket. Och som förstås också gärna pratade med oss om ditt och datt. 

Inte en enda gång tyckte barnen att det var märkligt att vi var svenskar. Efter de inledande stunderna insåg de att det här med språket inte var ett dugg konstigt och deras frågor rörde helt andra saker. Det de tyckte var mest underligt var faktiskt att vi hade svart hundbajspåse fäst vid kopplet och var klart förvånade över att vi självmant plockade upp efter Dessi. Då frågade de om man var tvungen att göra det i "La Suède" och när vi berättade att det gör man där blev de mäkta förvånade. Lite äckligt tyckte de allt att det var och den snusförnuftiga pojken till vänster gav mig ett litet råd: "Men Madame, nu när ni bor i Frankrike där man inte gör så här, så behöver ni ju faktiskt inte heller göra det?" Han tyckte definitivt att vi skulle ta seden dit vi kom med andra ord!

Att det blev så här trevligt, för dem och för oss och att vi hade dem hos oss i flera dagar och alla blev ledsna när de skulle åka vidare och vi stanna kvar, det hade inte hänt om vi inte hade kunnat kommunicera på deras språk. Ett eller annat engelskt ord kunde de nog men det var ingenting som ens var aktuellt att lägga möda på nu när det här med franskan bara flöt så naturligt. Hade den inte gjort det utan vi bara kunnat det mest basala hade vår vistelse och samvaron med barnen och deras familjer blivit något helt annat och inte alls lika givande. 

Precis så här var det i min ungdom när jag för första gången konfronterades med språket. Utan att kunna ett enda ord mer än Merci och Bonjour kom jag som femtonåring till en fransk familj som mina föräldrar kände och som lovat ta hand om mig under en hel sommar. Den enda i familjen som kunde engelska var pappan men han var kvar i Paris under veckorna och kom bara till familjens sommarställe vid Atlantkusten varannan helg. Under tiden var jag tvungen att försöka kommunicera med de tre barnen som var i ungefär samma ålder som jag, med deras mamma och moster och ytterligare en fransk släkting som bodde i det stora huset. Inte ett ord engelska kunde någon och det var upp till mig att slå upp ord efter ord i mitt medhavda lilla lexikon och på egen hand försöka lära mig de enklaste meningarna i en liten nybörjarkurs i franska som min mamma skickat med mig. Alldeles förskräckligt ensamt och svårt var det trots att alla var snälla och hjälpsamma och på alla sätt försökte se till att jag skulle ha det bra. Men det var bara att använda kroppspråk, peka och visa på ord i lexikonet och försöka lyssna och gissa sig till vad samtalen handlade om. Och allt var annorlunda: vilka konstiga frukostar med café au lait i stora skålar, färsk baguette med hemlagad sylt, starka ostar och underliga köttgrytor och haricots verts till allting, bröd med chokladbitar till mellanmål, konstiga skaldjur och varje dag färska ostron som inte ens ansågs som delikatess utan åts helt naturligt dagligen. Levande och som en havskallsup och förskräckligt äckligt men det var ju bara att pröva. Till middagen fick vi, de äldsta barnen hälften rödvin och hälften vatten som måltidsdryck - bara en sån sak. Och på söndagarna gick man i mässan och jag  var tvungen att ha schalett på huvudet och fick inte bada i bikini utan det inköptes hel sedesam baddräkt, solglasögon, fina sandaler, pepitarutig sommarklänning och stor solhatt. Riktigt fransk såg jag ut bortsett från det blonda håret och de gröna ögonen men inte ett ord kunde jag säga. Och jag lärde mig direkt att jag inte ens skulle försöka med den engelska jag som ung svensk faktiskt var mycket duktig i. Det blev bara konstigt, generande och alla i familjen (utom den frånvarande pappan) fick nästan skämmas för att de inte kunde prata med mig annat än på sitt eget språk. 

De enda gånger jag kände mig någorlunda glad och avspänd var när jag ensam gick tvärs över gatan ner på den vidsträckta stranden för att bada och sola mig. Där fanns en kull med ensamma barn i just den här åldern som de bretagnska campingbarnen som också nyfiket ville veta vem jag var och var jag kom ifrån. På precis samma naturliga sätt visade de mig hur de byggde sandslott, plockade snäckor, hur man kunde se när ebb skulle gå över till flod, var man kunde plocka krabbor och de skrattade högt och tillrättavisade mig när jag försökte härma dem och lära mig så enkla saker som vad höger, vänster, öga, mun och hår hette. De var i samma ålder som mina egna småsyskon som jag var van att passa så det var lätt för mig att leka med dem på deras nivå och de brydde sig inte ett dugg om att jag var betydligt äldre än de var. Lekstunderna med Didier och hans vänner på stranden var min bästa språkintroduktion och det är ju precis så här  barnen lär sig språk så snabbt men det visste jag ju inte då. 

Ändå tog det nästan hela sommaren innan jag kunde och vågade säga något i familjen där jag bodde. Med pappan pratade jag engelska när han var där och med de jämnåriga barnen nästan ingenting - de visste inte hur de skulle bete sig med mig och inte de vuxna heller. Strax innan jag skulle resa tillbaka till Sverige hade jag lärt mig så mycket att det ändå gick att föra någorlunda vettiga minikonversationer och kunna ställa frågor och svara själv. Jag läste i mitt lexikon och försökte memorera det jag lärt mig men med stavningen var det si och så - i mina fotoalbum från den sommaren ser jag att jag skrivit nästan uteslutande fonetiska bildtexter och hur skulle det kunnat vara på annat sätt? 

Vilken tur att jag sen vid höstterminens början skulle börja i gymnasiet och hade valt dåvarande latinlinjen där språken, inklusive franskan förstås var dominerande ämnen. Vilken enorm glädje för både mig och min lärare att det då gick så lätt för mig att förstå, att uttala med riktigt franskt uttal och att min motivation att lära mig ännu mera verkligen hade fått fäste i mig. Trots den ensamma och språkligt isolerade sommaren la den ändå grunden till MIN franska och att den idag är vad den är. Men utan barnen på stranden hade det aldrig blivit så och igenkänningen var därför stor med allt barnpratet de där dagarna på en camping i Bretagne. 

Hur jag sen har arbetat för att behålla och utveckla språket och vilket engagemang och hårt arbete det inneburit genom åren ska jag berätta mera om i nästa inlägg. Vi gör alla olika "språkresor" och det här var början till min.