I gamla fotspår. Bretagne några år senare

För lite drygt tjugo år sen var vi här. I det fantastiska Bretagne. Nästan en hel sommar bodde vi här, vi var nyblivna egenföretagare och kunde styra vår tid som vi ville och tog en lång och välförtjänt semester. En del av tiden tillbringade vi också tillsammans med en fransk god vän och hans familj. Vi hyrde hans systers hus i en pytteby - ja knappt ens det, en samling stenhus överklädda med rosor var det - inte mycket mer.

Längst ut vid havet, ett stenkast från en milsvid hed med ginst och ljung i ett fantastiskt gult och lila färghav och med en vild och vacker strand nedanför de höga strandravinerna bodde vi i flera veckor. På heden fanns gamla stenstoder, menhirer, som är så vanliga här och smala stigar slingrade sig genom ljungfälten. Vi gjorde utflykter och vandrade bort till olika otroliga utkikspunkter där bergen stupade ner i det fräsande havet och vi badade nästan alltid helt ensamma vid den släta stranden med sin vita mjuka sand.

Utflykter i det omgivande landskapet gjorde vi förstås också. Området där vi bodde är en halvö i Finistere, inte så känd och turistig. Presqu'ile de Crozon heter den och med staden Crozon som sin mittpunkt. Igår återsåg vi den igen. Vi kopplade loss husbilen, stuvade in oss själva och hunden och åkte på,eftermiddagsutflykt. 

Den här delen sv Bretsgne är hisnande vacker och med ett underbart och omväxlande landskap. 

På ett oar timmar hann vi med att göra återbesök på våra "gsmla platser" . Från bördig jordbruksmark och lummiga skogar når man strax havet med milsvida stränder. Landskapet känns svenskt, nästan lite som min barndoms nordvästra Skåne fast lite mer kuperat. Här finns badorter, två av de trevligaste heter Morgat och Camaret sur mer och är klassiska med strand, småbåtshamn, restauranger, kafeer och förstås här också creperier. Trots att det är högsäsong är det ändå ett lugnt och stillsamt liv, människor leker med barnen på stränderna, dricker ett glas cider på en bar eller flanerar längs strandkanten. Allt ser ut som för precis tjugo år sen och det blir hög igenkänningsfaktor. 

Vi tar oss på småvägar ut till de mera kända utsiktspunkterna och det är förstås makalösa utsikter med de mest otroliga raviner och bergsformationer ner mot havet men trångt ich trassligt med bussar, bilar, kollobarn och turister som vi själva. Så vi kör vidare, genom små stillsamma pittoreska byar med de hortensiahav vi vant oss vid här. En bit raksträcka och så ser vi nästa havsbukt med vidunderlig utsikt. Och att det är en utpräglad jordbruksbygd märker vi genom alla traktorer vi hamnar bakom. Och till sist en lång rad sävliga kor som långsamt går på vägen, hem till mjölkningen. En leende bonde dirigerar dem med en käpp och tackar oss artigt för att vi fick vänta. Kontrasten mellan det mondäna badortslivet någon mil därifrån och den här femtiotalsscenen kunde inte varit större. 

Så mycket bilder från vår trevliga tur blev det inte mer än ögonblicksbild från några hamnrestauranger. Förstås serveras här galette och crepe! Längst ner en del av den idylliska stranden i Morgat.