Inte precis lugna gatan!

Idag blir det inlägg utan illustration. Det fanns helt enkelt inte tid till det.

Vi bor i ett lugnt område med småvillor, radhus och lägenheter där olika typer av familjer samsas. Ganska nära oss bor ett yngre par som vi haft sporadisk kontakt med. Idag efter lunch ringer det på därren och utanför står mannen och ber att få låna telefonen . Hans fru håller på att föda barn säger han och deras telefon fungerar inte.

Han får förstås låna telefonen och ringer ambulans. Det tar lång tid innan han kommer fram så han ringer istället "les pompiers", brandmännen och när jag hör hur han beskriver vad som hänt förstår jag att det är brådis. Kvinnan har börjat få värkar för bara en timme sedan, de har eskalerat från en gång i kvarten till en gång var tionde minut till nu var tredje minut.

Så när han lagt på luren erbjuder jag mig att följa med in för att ev. vara till hands till hjälp kommer vilket han tacksamt accepterar. I sovrummet ligger hon, i fullt värkarbete och det är som han säger - de kommer tätt. Utan smärtstillande har hon förstås ordentligt ont och det är bara att försöka hjälpa till med att massera ryggen, assistera med andningen och att hålla henne så lugn det går, både mellan värkarna och under dem.

Till slut går vattnet och det blöder och jag får se till att hon kommer i rätt position och med handdukar under stjärten och det hela. Mannen är fullt upptagen med att hålla henne i händerna och jag i resten av kroppen när hon kastar sig runt i värksmärtorna. Mannen är orolig och frågar mig hela tiden om allt är normalt och jag säger att det är det.

Paret har också tre hundar som sätter igång att stormskälla och dessutom envisas med att tränga sig fram till sängen så det blir rätt trångt där ett tag.. Plötsligt anar jag mig till krystvärkar och i samma ögonblick stormar tre brandmän in i det lilla rummet och tar över det hela. De har handskar, förlossningskit med sterila prylar, saxar och allt som behövs. Inom två minuter föds den lilla pojken i en kraftig krystvärk - han landar där han ska och tas genast om hand av en försiktig brandman. Skriker gör han också¨ganska direkt och vi drar alla en lättnadens suck!

Han är inte stor, kanske 2.5 kg och föds i framstupa huvudläge men allt verkar OK. Så småningom anländer en läkare som också konstaterar att allt gått väl och den lille Dany som han tydligen redan heter förs så småningom tillsammans med sin mamma bort i den väntande brandbilen till närmsta sjukhus. Hundarna som smitit ut fångas in, alla andas ut - chefbrandmannen som var den som tog emot den lille pustar och säger att han själv har sex barn och har haft två förlossningar den här månaden men att det är lika stor anspänning varje gång.

Den nyblivna pappan är överlycklig och kommer fram och pussar mig på kinderna och tackar många gånger om för hjälpen. Det gör brandmännen också och jag går så småningom hem till mig - rätt omtumlad får jag säga. Det är inte varje dag man är med om att hjälpa en ny liten unge till världen och med så kort framförhållning och på franska dessutom. Jag visste inte ens om att min grannfru var gravid!!