La police municipale. Och mera vildsvin

Det här är staketet längst ner på vår tomt. Klickar man på bilden så syns det att det nu är tillfälligt förstärkt med armeringsjärn och vi har lagt upp så mycket sten vi nånsin kan hitta. Det där måste ju snyggas till så småningom men nu är det nödläge och vi parerar så gott det går. Trots detta hittar vildsvinen nya ställen att ta sig in. Igår natt hade deras härjningar lett till att ännu mera växter rivits upp med rötterna, lerkrukor var välta upp och ner, alla stenar i stenpartirabattten upprivna och omkullvälta och så är förstås bambuställningen med rosorna vält igen - de arma klätterrosorna och alla andra söndertrampade blommorna ser nu lätt bedagade ut och mycket har vi fått slänga. Inte vågar man plantera nytt heller!

Vi har haft helg här, det var stängt hos borgmästaren och överallt annars också under måndagen. Men igår morse ringde jag desperat ner dit och sa att nu hade det gått skrivelser ner till dem om detta från flera håll och att vi behövde deras hjälp. Också för att slå ängen utanför vår trädgård där man ser att svinen håller till, det är legor överallt.

Parallellt har jag jagat en trädgårdsman som ska hjälpa oss med en del av häckklippning och bett honom komma för att se på vilket sätt man måste förstärka vår inhägnad. Den är för tunn, de jäkla djuren sätter bara trynet längst ner och sliter upp stark metalltråd och krånglar sig in genom söndriga hål i stängslet.

På telefon till borgmästarkontoret säger jag nu desperat att något måste göras, vi behöver hjälp. Jag får då plötsligt en man i luren, en myndig person som säger: Madame, vi vet vad det här handlar om, det går att åtgärda, vi kommer till er för att visa hur ni ska göra om en kvart/halvtimme. Jag förstår att det är den lokala ordningspolisen i byn, la police municipale. Såna som vi hade för evigheter sen i Sverige också.

De har ett eget kontor bredvid borgmästeriet och de syns överallt i byn. Antingen går de eller också åker de runt i sin bil. Om den ena är ute sitter den andra på deras expedition dit man också kan vända sig med allehanda frågor.

Två tuffa franska poliser med pickadoler i hölster och byxorna nerstoppade i svarta läderkängor dyker upp som avtalat. Tillsammans med andra grannar som anslutit och besett förödelsen inspekterar de vår trädgård. Och den äldste säger myndigt: det enda som hjälper här är att montera ett elstängsel. Ni kan försöka med precis vad ni vill, de kommer att ta sig in iallafall. Och så berättar han att han själv är fikonodlare med stora marker och tar upp sin mobil och bläddrar fram bilder på vilken förödelse HAN har råkat ut för. Och där kan ju inte vi sätta emot förstås - hela träd är uppryckta med rötterna och det ligger grenar och stenar och är stora hål överallt.

Enda problemet med hans förslag är att han själv har marker där han kan sätta upp eltrådarna utan att de går emot några grenar eller kvistar. Minsta löv som går emot trådarna gör att strömmen bryts. Det är förbryllande att han inte ser att vi har häck runt hela tomten och att staketet går inne i häcken. Han tycks mena att vi ska rensa häcken på alla grenar, löv och kvistar och sen trä eltråd längst ner.

Det är ju ett helt omöjligt projekt men vem säger emot en polis? Med pickadoll och egen erfarenhet av vildsvin? Han säger också att det inte går att skjuta, det är inte jaktsäsong och den kanske inte börjar förrän i september!! Är det för varmt i augusti kan man inte jaga eftersom jakten sker med hjälp av hundar och de kan inte springa i hettan. September!!! Och vi som ska vara i Sverige i juli och augusti, hur ska vi kunna rädda vår trädgård under den perioden?

Inte tycker han att man ska slå ängen heller, det görs bara en gång om året av kommungubbarna och man vill vänta ut tills det torkat (vilket är någon gång i augusti det också). Klipper man nu får man klippa om tre veckor igen och så mycket trädgårdsfolk har man inte i byn. Suck!!

Han instruerar maken var han ska köpa elstängsel, hur det ska monteras och han och hans kollega stannar sedan kvar i över en timme och vi pratar om eländet och hur mycket svinen förökar sig och var de håller hus. De tror inte en sekund att de bor i närheten utan en bit upp i bergen och sen har de upptäckt vår trädgård där ekarna med sina ollon (nogsamt uppkrattade men det luktar väl ändå) utgör dragningskraft.

När jag frågar hur han löser sin svinfråga ler han lite snett och säger: "Je me debrouille". Ungefär: jag fixar det. Och det är klart jag förstår att han skjuter dem, säsong eller inte. Äter säkert upp dem med förtjusning också.

När jag beklagar mig över hela situationen och säger att det finns något i Sverige som heter skyddsjakt och att man där sätter människor före svin svarar de att här handlar det inte om någon fara för människorna, det är materiella skador enbart. "C'est la nature, Madame", säger den ene och ler rart undervisande. Men, vi bor ju ändå i en domän säger jag? Nej, Madame allt här i byn B är "nature", det är bara att acceptera.

Den äldre av dem (ja, han är säkert inte över 45) känner också igen mig. Det var han som kom och resolut hämtade kattungarna som föddes i vår häck förra året och placerade dem en bra bit bort från kattmamman. Nu berättade han att den dam som förestår djurrättsorganisationen jag tillråddes att ringa först och som sa att jag skulle utfordra mamman under de första månaderna (!) hade ringt ner honom i över ett halvår efter detta och skällt på honom. Hon ringde till oss också och var otidig och obehaglig så nu sa han till mig: händer det igen, ring oss då så löser vi det hela pragmatiskt som förra gången. Men ring aldrig till den organisationen också, det är antingen eller!!

Sen fördjupade de sig tillsammans med de franska grannarna i den kattproblematik som också finns här - en äldre dam har samlat på sig på tok för många katter som förorenar överallt så nu måste poolen specialsaneras inför sommaren. Allt vet de här poliserna och inblandade i det mesta är de. Vid makens hjärtinfarkt första året var det också de som körde före ambulansen, öppnade grinden med kod och körde före ner till vårt hus. Så det är inte första gången de är inne hos oss.

Vilka härliga karlar att ha här. Det känns så himla tryggt med dessa poliser som också tar sig den här sortens tid - åka upp till desperat villaägare och berätta om hur man ska lösa intrångsproblemet. Han har förstås rätt att det är det enda som absolut hjälper. Men det går inte att genomföra här fast det sa vi ju inte högt.

Det vidimerade också trädgårdsmannen som kom lite senare. Mais non, sa han och skakade på huvudet. Han rensade undan lite och började sen sätta dit ett dubbelt stängsel för att täcka de värsta hålen. Han kommer att fortsätta med det och så får vi se om vi ska kosta på att bygga en mur och förankra ett stadigare staket i. Kosta lär det göra men det är klart det går att lösa.

Det sa våra unga grannar också som nu också fått påhälsning och låg på knä och lagade sina stängselhål. Det är klart att vi löser det här - vi vinner, inte grisarna!! Och till slut skrattade vi alla åt eländet och kände oss helt enade i denna kamp.

Allt det här gillar jag. Samarbetet, uppbyggnaden av samhällsstrukturen med ett litet "kommunalkontor" där man får hjälp med allt. Fungerande poliser som kan sitt samhälle och känner alla invånarna och som dessutom rycker ut när det behövs. Och så inställningen att om man inte får hjälp av samhället (läs klippning av ängen) och skyddsjakt, ja då får man ordna allting själv  och gör det också. "On se debrouille"!