Hon är en pigg, glad och social liten hund, nätt i formatet (väger bara ca 2,5 kg och är 27 cm hög) som en toypudel ska vara. Smart som katten (!) och med massor med roliga tricks och hyss för sig. Hon vet precis hur hon ska linda hussen och matten runt sina tassar och visar på olika sätt vad hon vill och tycker. Hennes kroppsspråk är jättetydlig med små buffar med nosen, tasskrap och mjuka små "väckningskyssar".
Det är samtidigt en känslig och uppmärksam hund, väldigt sensibel och snar att läsa av vad som händer med oss i övriga familjen. Vi har aldrig tagit henne på någon hundkurs, inte lärt henne plats, sitt, gå i korgen, fot och allt sån här som vi tragglat med de andra hundarna. Det har liksom inte behövts, hon tyder våra signaler jättebra och det räcker med ett Nej för att hon ska hejda sig i steget.
Hon kan både franska och svenska och vet precis vad det betyder när vi säger att hon ska "åka bil", "följa med" eller för den delen "få mat, gå ut, kissa, få godis, hämta nallen" och allt sån här man pratar med hundar om på dagarna. Hon är med oss vad vi än sysslar med, följer oss från kök till vardagsrum, sover nära när vi sitter vid datorn och nedanför oss när vi tittar på tv på kvällarna. Och i sängen på natten. Förstås!
Här i Frankrike är det också så fiffigt att hundar är välkomna precis överallt. Vissa undantag finns som t.ex en klosterträdgård men det handlar mera om att fransmännen inte plockar upp efter sina hundar och då erbjuds man att hon tas omhand av klosterbutikens personal istället. Hundvänligheten är stor, en skål med vatten ställs oftast fram på restaurangerna och alla gullar och klappar henne.
Vi tar därför med oss henne överallt och det är sällan hon behöver vara ensam hemma. Om vi ska göra något gemensamt, hussen och jag, brukar vi passa in det så att det sker när vi har vår städhjälp hemma och det brukar gå jättebra. "Elle pleure" - hon gråter lite men det går snart över eftersom hon har någon hemma med sig. Är vi borta längre perioder får hon vara hos extramatte M där hon trivs jättebra och får all uppmärksamhet och omvårdnad hon behöver.
Men ibland händer det att vi måste lämna henne ensam i huset. Hon vet precis när det ska hända, vi talar om för henne att hon ska stanna och det gör hon också. Men när vi låser dörren hör vi hur hon skäller och sen sätter igång att "gråta" högljutt. Man får förhärda sig och det är klart att hundar ska kunna vara ensamma hemma ett par timmar, tokigt vore det ju annars.
Men vid ett par tillfällen har det inte gått så bra. En gång drog våra ärenden ut ordentligt på tiden och vi kom hem betydligt senare än vi räknat med. Dessi blir fullkomligt överlycklig när vi kommer hem igen, hon springer i cirklar, hoppar och studsar och väl i famnen kryper hon nära intill och gnyr av lycka. Sen släpper hon oss inte ur sikte på ett bra tag.
Den här gången vi var så sena började hon senare på kvällen att bete sig oroligt och konstigt. Hon gick runt i cirklar, markerade att hon ville gå ut men gjorde ingenting då. Hon gnydde men kom inte till ro, ville varken äta eller dricka.Hon darrade och betedde sig som om hon hade jätteont. Förstås var detta en lördagkväll så det gick inte att åka till veterinär men vi lyckades till slut få tag i en jourhavande veterinär per telefon.
Han ställde ett antal frågor och när vi till slut berättade att hon varit ensam alldeles för länge under dagen sa han: "Hon har fått en smärre "chock" av detta. Små, känsliga hundar kan reagera så här och hon har legat i många timmar och spänt sig och väntat utan att veta om ni skulle komma tillbaka. Hennes beteende tyder på att hon krampar i magen och har ont. Ge henne en halv tablett av er egen medicin mot magkramper, vänta en halvtimme och ring igen om hon inte blir bättre."
Detta var en trollkarlsveterinär tycker jag. Han ställde diagnos och ordinerade medicin på telefon. Och alldeles rätt hade han. Inom en halvtimme efter att Dessi fått sin tablett var hon sitt vanliga jag igen - alla symptom försvann.
Igår hände samma sak igen. Vi var hos tandläkaren båda två och Dessi var ensam hemma. Inte så hemskt länge - ett par timmar som hon ska klara. Men igårkväll upprepades samma historia igen - hon varken åt eller drack, var orolig, darrig, markerade att hon ville ut i trädgården men gjorde ingenting där. Under natten har hon vandrat fram och tillbaka och till slut börjar man ju återigen fundera över om det är dags för veterinär.
Ett par timmar in på förmiddagen när hon legat hos oss i sängen och i knäet och fått mycket kel och lugnande ord så släpper det igen. Utan förvarning blir hon sitt vanliga, normala och pigga jag igen, dricker, äter och leker. Hund med känslig mage är vad vi har. Som inte tycker om att vara ensam hemma!
15 kommentarer:
Lurvig var precis sådär! Han klarade verkligen inte av att vara ensam hemma och ylade något alldeles förfärligt. Jag tyckte att jag övade enligt konstens alla regler, men lyckades ändå inte. Då tog jag hjälp utifrån, helt utan framgång och med pengarna tillbaka.
Tillslut var jag så frustrerad att jag faktiskt lämnade honom ändå. Förr eller senare måste han ju inse att det inte är någon fara och gå och lägga sig, tänkte jag. Tre timmar var jag borta. I tre timmar hade han ylat oavbrutet fick jag höra senare. Och på natten sedan betedde han sig precis som du beskriver att Dessi gjort.
Han var aldrig mer hemma själv så länge :)
Med Cosmos ska vi lyckas, hade vi båda bestämt. Men jag får nog acceptera mitt nederlag och inse att jag är rätt värdelös på det här med ensamhetsträning. Det KAN vara så att vi varit så rädda att misslyckas att han känner av det som en spänning redan innan vi går. Vi kanske helt enkelt får lov att flytta till Frankrike så att han kan följa med överallt ;)
Vad var det för medicin ni gav henne? Spasfon?
Vi måste snart börja träna Lili, vår 4 månaders beagletik på att vara ensam hemma. Får se hur det går.
Å, jag minns med fasa Harry i början, hur han yyyyyylade och man bara väntade att grannarna skulle anmäla oss för djuprlågeri.
Nu fungerar det hur bra som helst.
På pricken vet han när jag ska åka till jobbet .., så snart jag tar fram röda skjortan går han och lägger sig på soffan och så klappar jag om honom lite bara .., hej med dig, inget märkvärdigt ..., och sen är det tyst.
Det är U N D E R B A R T.
Jag som tenderar att snöa in på detaljer undrar om det är självklart att ha piller mot magkramper hemma. Vad är det för åkomma ens?
Mossfolk: skönt att höra att någon mer har upplevt detta. Det konstiga är att ibland går det bra medan hon verkar vara betydligt känsligare vissa gånger.
Vi måste nu hitta ett hundpensionat eller någon som kan hjälpa oss att ta hand om henne längre tider och jag undrar verkligen hur det ska gå!! Hoppas på bättre lycka med Cosmos!
Ann: hej och välkommen hit. Ja, det var Spasfon Lyoc och med gott resultat direkt. Vi har alltid tränat våra hundar genom att successivt utöka tiden vi är borta. Från till att börja med bara någon minut så att man hör om de skäller/ylar till längre och längre periode. Det sägs att hundar bara sover och inte har någon tidsuppfattning alls - Dessi och Lurvig visar att det där inte stämmer alls. Vi har satt som gräns max 3-4 timmar ensam och i vuxen ålder ska de klara det utan problem. Lycka till!
Elisabet: Vilken tur du haft. Eller rättare sagt - det är ju så där det går till normalt. Vi har också haft alla våra hundar ensamma ett par timmar och de har vetat när det varit dags. Men den här lilla skruttan är känsligare än de andra. Är husse borta ligger on på soffkanten i vardagsrummet där hon kan se ut mot köksfönstret. Och bara VÄNTAR. Trots att jag är hemma!
Cruella: Ja, här i Frankrike är det självklart att ha ett stort antal piller hemma. Det här var kramplösande (receptfri) medicin som en läkare skrev ut tillsammans med medel mot diarré, kräkningar och magkramper när maken fått vinterkräksjuka förra året. Franska doktorer tycker inte att man ska ha ont eller ha andra symptom heller, det finns piller mot ALLT!! Och i det här fallet var det ju tur att det fanns hemma!
Det är verkligen en helt annan tradition. Innebär det en hög vårdkonsumtion också? Om alla vet att doktorn gärna hjälper föreställer jag mig att man gärna går dit även för ganska triviala saker? Eller så finns det andra mekanismer som håller emot.
Cruella: jag ska skriva ett särskilt inlägg igen om den franska sjukvården så som vi ser den. Det blir för mycket text i kommentarsrutan men jag återkommer!
Inte bara för min skull:) Jag vet att du skrivit förut, om du vill kan du länka.
Lilla snutthunden! Att bli så rädd. Inte förstå, ingen husse, ingen matte. Man ropar och ropar och ingen kommer. Tittar i fönstret. Springer ett varv. Ingen där. Springer ett varv till. Ropar igen. Tomt! Jamenjamenjamen, Var Är Ni? KomkomkomKOM! Mä! Och så hela varvet en gång till. Och en gång till.
Inte konstigt att magen knyter sig.
Mira: Åh, du beskriver det inifrån Dessiperspektivet så jag blir nästan gråtfärdig!! Jag VET ju inte om hon gått runt på det här sättet men säkert kan det vara så. Ont i magen fick hon iallafall.
Hur gör ni med er Voffs - klarar han det bra? Det var ju ett ylande i somras när han blev instängd i sängkammaren men det var ju av helt andra skäl:-). Med löptik i huset är det ju heller inte lätt!
Läste just i detta nu, i en blogg jag ramlade över, att det fanns någon sorts datorapp som var ljuddetektorstyrd. Man kunde alltså spela in själv sägandes "sååå, sååå, ligg i korgen" eller vad man nu säger, och så när hunden börjar gnöla så går det igång.
Fan tro't. Men det låter ju praktiskt.
Är mindre hundar känsligare? Jag har aldrig haft hund själv, men varit hundvakt åt släktingars stora hundar, och de har inte sagt ett knyst om vi lämnat dem några timmar.
Bloggblad: jag har inte en susning om storleken har betydelse när det gäller det här med att lämnas ensam ett par timmar.
Vi har haft alla sorters hundar genom åren, från labrador till Jack Russel. Vissa raser är känsligare än andra - pudlar är extremt intelligenta sägs det och det märker vi också med Dessi. Kanske känsligheten kommer med detta. Ensam mår hon inte bra, det är bara att konstatera.
Våra andra hundar har varit "tryggare" med detta och då är det ändå samma matte och husse och samma förutsättningar som har gällt.
Vi är alla olika. Hundar också!
Emser klarar det faktiskt riktigt bra. Ibland är vi tvungna att lämna honom, som när Hussen far till Frasseland och jag inte får ha hund på jobbet. Då åker jag hem på lunchen, matar och går promenad. Han står och kikar i sin trappglugg när jag åker, och sen verkar han gå och lägga sig och sova. Han kommer i alla fall tassande från soffhållet, sträcker på sig och gäspar när jag kommer hem. Att det blir vrålyl när det finns oemotståndlig liten Dessi inärheten, det är inte det minsta konstigt. Man är väl herreman!
Ps. Men det ska sägas, att hur det fungerar om vi lämnar honom i t.ex. sonens lägenhet i Malmö, det vet vi inte. Det kanske ylas nåt hemskt då?
Och vi får stänga dörren till hallen; han är farlig på att tugga på särskilt tofflor ,-)
(Vilket uppfödaren berättade när vi tittade på valparna ..).
Sen vet han ju precis när husse eller matte ska komma hem från jobbet. Att det finns vallhund i generna är solklart; han blir lätt orolig om den ena går upp och lägger sig och den andra blir kvar nere. HUR ska han då göra ...?
Skicka en kommentar