Svenska böcker....

.... i min sydfranska bokhylla. Eller, som här, just uppackade från direktleveransen till dörren från Bokus.

När vi flyttade hit gjorde vi oss på olika sätt av med säkert ett tjugotal flyttkartonger med olika typer av böcker. Och behöll endast de allra viktigaste. Nu har vi fått köpa till ett par Billyhyllor till sängkammaren för att få plats med de nya/nygamla svenska böcker plus videos som jag inte kan vara utan.

Vi är ju också med i ett litet boksällskap här där vår målsättning är att träffas ett par gånger "per termin" och då i första hand läsa franska författare, översatta till franska eller böcker med anknytning till Frankrike. Vid de här beställningarna från Bokus kikar jag förstås alltid vad som ligger på deras topplistor, därav inköpet av den faktiskt, till min förvåning, på min blogg omdiskuterade Femtio nyanser av honom. Vilket jag inte trodde och det ska bli intressant att se om det blir någon fortsättning på det bloggpratet.

Bara för att ingen ska tro (och jag har egentligen inget behov av att bevisa det heller) att jag enbart ägnar mig åt "erotica" eller vad man nu ska kalla nyansboken, så är här alltså senaste månadens bokinköp och jag har redan läst de flesta. Bokmal sedan femårsåldern slukar jag en bok per dag och kväll om tid finnes, ibland får det ta några dagar, det beror lite på hur de är skrivna förstås.

Just nu är det återläsning av Bonjour Tristesse med mycket nostalgi och igenkänningseffekter från mina egna sextiotalsupplevelser i södra Frankrike. Vi har klämt ännu en 1800-talsfödd författare, André Gide och en berättelse i stil med Sarahs nyckel, Hemligheten, som också handlar om Frankrike under nazisttiden.

Men, just nu är största behållningen Torka inga tårar utan handskar. Förstås, eftersom den samtidigt går att se i filmmatiserad version på SvtPlay. Och det är som alla säger - den berör. Både tv-versionen och boken. Inte minst som jag själv var vuxen när det här hände, boddde i Stockholm, var med om det som hände i form av diskussioner och prat kring både "bögarna" (ett ord jag alltid tyckt illa om men eftersom de kallar sig själva så får man väl acceptera det), de första showerna på After Dark på Brunnsgatan, vägg i vägg med där jag gick på konstskola och också såg den uttalade homofobi som faktiskt fanns.

Och så skräcken för AIDS. Eller SIDA som det heter här i Frankrike. Acquired Immune Deficiency Syndrome om nu någon skulle ha glömt det. Själv levde jag en period under de här åren som det Elisabet kallar "ensamseglare" och oron för den här okända och dödliga sjukdomen fanns där förstås, lika påtaglig som rädslan för att bli med barn strax innan p-pillren dök upp. Mina tonårspojkar var precis bara i begynnande tonår men jag minns att jag tänkte då att det var alldeles gräsligt att den här faran som förknippades med en begynnande sexualitet och kärlek skulle påverka mina barn på ett så negativt sätt.

Så även om det verkar som om det i boken och tv-serien enbart är de homosexuella männen som är de som drabbas (och så var det ju) så nog fanns rädslan för smitta utbredd överallt. Och just att man inte visste hur det smittade, kunde man ta i hand, dricka ur någons glas, pussa någon på munnen. Eller just torka en tår utan handskar.

Jag minns också Sighsten Herrgård och senare Jacob Dahlin och flera andra som trädde fram och berättade. Sighsten på slutet, blek och tärd med sin lilla Jack Russel tätt intill sig.

Jag såg en intervjusnutt med Jonas Gardell och hans regissör på SvtPlay i morse. Jonas är ivrigt engagerad och sååå glad över att det nu, trettio år senare, faktiskt går att prata om detta. Och att det trots allt idag finns bromsmediciner och att det är lättare att leva som homosexuell. Med pride-parader, kändis-homo-äktenskap och generell annan inställning trots allt även om homofobin säkert är lika fast grundmurad som då som den var då. Själv är jag ibland ganska trött på just "fjoll-tramset" men inser att det hör till för att kunna befästa en samhällstillhörighet.

Läs boken, är min uppmaning. Och, även om jag inte precis började störtgråta framför tv:n så har de båda hitillsvarande avsnitten varit mycket starka och berörande upplevelser. Och en fantastiskt genomförd och skicklig tillbakagång till ett Sverige som verkligen är mycket annorlunda än det vi (ni) lever i nu.