En aha-upplevelse!!

I hela mitt liv, från det jag kan minnas, har jag fått höra: "var inte så känslig", "gud vad du är överkänslig", "det där var väl ingenting att bry sig om", "nu tar du väl allt i", nu överreagera du igen som vanligt", "hjälp vad du tar åt dig för ingenting då" "du är ju jättelättsårad" ""du är superkänslig för kritik" etc, etc. Listan kan göras längre och utförligare och jag garanterar: det är inte roligt att livet igenom få höra den här sortens kommentarer. Det tar mycket kraft och energi att försöka stå emot både kritiken och ovanpå det hantera min egen känsla som då ofta inte accepterats. Omgivningen står där och tycker att de det gjort eller sagt inte var så farligt och kommentarer som "Äsch det där var väl ingenting att bry sig om", "skärp dig och ta inte allt så personligt", "jag skojade bara" eller "jag menade inte så illa" är de svar man får om det antingen syns på en att man far illa, blir ledsen eller att man faktiskt också säger ifrån hur det känns. (Numera brukar jag faktiskt också ifrågasätta det i mina ögon idiotiska uttrycket "ta det inte personligt". Hur ska man annars "ta saker"?)

Idag, på just IDAG-sidan i Svenska Dagbladet hittade jag en ny artikelserie som handlar om oss. Vi som plötsligt fått en förklaring på varför vi är som vi är. HÖGKÄNSLIGA. Eller HSP - en Highly Sensitive Person. Observera att detta inte är en diagnos av typen ADHD utan ett personlighetsdrag. Jag läste och läste och konstaterade att för mig, efter nästan ett helt liv så är det först nu som man har identifierat att faktiskt så många som var femte person  är så här hudlös och med så låg tröskel för sinnesintryck att det påverkar hela livet. Och jag känner igen mig i varenda detalj. Det finns ett test med 23 frågor där jag svarade JA på samtliga - det har aldrig hänt mig förr! Maken hade en del Ja och en del Nej vilket också stämmer med hans mycket lugnare personlighet där han också har förmågan att låta saker och ting inte bekomma honom så mycket - han kan skaka av sig och gå vidare, glömmer bort och låter saker bero. Och åh, så jag önskat många gånger att jag själv skulle kunnat agera så - som han själv sa: "ja, jag har ju på det sättet ett mycket lättare liv än du".

I två intressanta artiklar beskrivs hur den här högkänsligheten påverkar precis allt i livet. Från att man "pejlar in vågor i luften" och direkt kan avläsa hur andra människor mår till en överkänslighet för skarpa ljud, ljus och dofter och så förstås hur man blir behandlad av andra. Men också saker som känslighet för koffein och att reagera starkt på hungerskänslor eller grova textilier mot huden.

Att vara högkänslig är naturligtvis inte enbart negativt. Man säger nu att vi antas vara födda med ett känsligare nervsystem som gör att man tar in fler sinnesintryck från den omgivande miljön och sen bearbetar dem på ett djupare sätt i hjärnan. Många känsliga individer är därför kreativa, empatiska och analyserande vilket är en stor tillgång. Men risken för överstimulering är stor om sinnesintrycken blir för många och för kraftiga och kan då leda till både depression och sömnsvårigheter och fysiska reaktioner.

Jag blev oerhört starkt berörd av de här (hittills) två artiklarna och ska med intresse följa det som kommer att komma, baserat på forskning förstås. Inte så att jag framöver kommer att begära någon specialbehandling från min omgivning och förmedla att man måste behandla just mig med silkesvantar som en annan prinsessa på ärten. Men för min egen skull kändes det som en otrolig lättnad och en djup aha-upplevelse. Vi FINNS, vi är ganska många, det är inte överdrivet eller inbillning - det är en del av personligheten på gott och på ont. Det var en otroligt härlig känsla - att bli sedd, att få ord på det andra oftast bara schasat bort som just "överkänslighet".

Men som det står i en av artiklarnas rubrik: "Vi högkänsliga måste sätta gränser" så kommer jag att börja göra det på ett annat sätt än tidigare. Jag tror aldrig att man kan få någon som inte känner igen sig i det här att förstå på djupet. Men man kan förklara vad som händer när någon höjer rösten mot en, kommer med kritiska omdömen, uttalar sig "rakt" vilket ofta faktiskt är en omskrivning för att man vill säga något negativt. Jag ska börja vara tydligare också med vad som händer när det ställs krav som inte fungerar när man har det här personlíghetsdraget.

Sedan länge har jag också förstås lärt mig vissa överlevnadsstrategier. Man utsätter sig inte för situationer där man påverkas för mycket av andras negativa personlighet eller att folk hamnar i gräl eller högljudda diskussisoner. Jag drar mig inte för att be en servitör dra ner hissmusikljudet på en restaurang till exempel. Och jag går ögonblickligen ut ur en affär där radion står på eller det dånar musik på för hög nivå. Jag har också nyligen ganska omständligt (för det kändes att det behövdes) berättat för ett par vänner sedan länge hur jag reagerat över vad de sagt och gjort utan att jag bett om deras omdöme eller åsikt. Inte för att jag tror att de på djupet ens kommer i närheten av vad det är jag försöker beskriva men man kan vara så tydlig det går med var de egna gränserna finns.

Om du, käre läsare, känner att du kanske är en av de här 20 procenten eller till delar känner igen dig på beskrivningen, googla på SvD/Idagsidan/högkänsliga. Gör testet och se var du hamnar - kanske förstår du lättare varför någon i din omgivning reagerar som den gör. Oavsett om du är "högkänslig" eller låter vattnet rinna av dig som på gåsen. Alla behövs vi och det känns som en upprättelse faktiskt att det nu finns både ord och beskrivning på detta!

Och det ska tilläggas: att bo och leva här i Frankrike är oändligt mycket lättare när man är en högkänslig typ. Här är det liksom OK med känslor och att tala om och leva ut dem på ett helt annat sätt!


Bilden har jag målat för många år sen, den är just nu temporärt utlånad. Det är Träden på Skogskyrkogården i Stockholm som får symbolisera det jag skrivit om. Den uppmärksamme läsaren ser också att detta är vinjetten till tv-programmet Det Okända, det där många upplever sig känna och förnimma sånt inte alla gör!