Frankrike i sorg

Det här är bilder från den franska staden Toulouse. Vi körde igenom den i höstas på vår jakt efter Toulouse Lautrecs födelseplats utanför staden Albi, nära Toulouse.

En stad som andra franska städer ser den ut som. En känsla av att det kanske är lite tätt med invandrare men inte mer än man ser i stadsbilden i vår närmaste större stad Toulon eller studentstaden Montpellier.

Under senare tid har det varit några dödsskjutningar i det här området - ett par soldater har dödats med pistolskott på nära håll och man har sett en gärningsman avlägsna sig på en scooter.

Igår morse - och sen hela dagen- och fortsatt idag rapporterar franska medier om det fruktansvärda som hände utanför en judisk skola i staden i går klockan åtta på morgonen. Tre små barn, jag tror 3, 5 och 10 år och pappan till två av barnen sköts kallblodigt ner, ytterligare en liten flicka sköts också men har ev. klarat sig. Förövaren anses vara densamma som vid de tidigare dåden - det är samma pistol och kaliber som använts och han har försvunnit på scooter den här gången också.

Frankrike hamnar i chock. Det är som när Breivik sköt i Norge. Den pågående presidentvalskampanjen tar abrupt slut, samtliga politiker avslutar temporärt sitt valarbete. Presidenten Sarkozy framträder i omgångar i tv och talar om att detta är hela Frankrikes drama och att jakten på denna/dessa terrorister är prioriterad och intensifierad. Att dåden har rasistiska förtecken är alla överens om.

På fransk tv ser man inslag från hela världen, man uttalar sig från USA och i alla europeiska länder och så i Israel förstås. Ingen förstår hur någon kan rikta vapen mot små judiska barn och döda dem. För att de har judisk bakgrund? I Paris samlas man till snabb manifestation, en "tyst marsch" och detsamma sker i många andra franska städer. Terrorismen har åter visat sitt fula nylle och oron är stor för vad som nu ska hända. Beredskapen är skärpt där det behövs. Kanske också vid svenska judiska skolor?

Just som jag skriver detta klockan elva på förmiddagen är det en tyst minut i varje fransk skola. Blomsterbuketterna, nallarna, de handskrivna lapparna och ljusen visas gång på gång i tv. Människorna som intervjuas kan inte tala för gråten i halsen och talar om det ofattbara. Många experter uttalar sig om gärningsmannaprofiler och eventuella terrorgrupper som kommer att slå till igen.

Hur har det sett ut med rapportering och uppföljning av detta i Sverige? Jag ser en rubrik om vad som hänt igår, sen inget mer. På bloggar, Facebook, Twitter inte ett ord. Det är klart att jag som bor i Frankrike förstås ser och hör mer av detta nationella trauma än vad man kanske orkar ta in i Sverige.

Men hur kommer det sig att man gör det i andra länder? När den norska katastrofen med Breivik inträffade var vi grannfolk och engagerade oss i veckor. Ligger Frankrike för långt bort? Bryr vi oss inte om vad som händer i ett av Europas största och mest inflytelserika länder, det som tillsammans med Tyskland i hög grad sätter agendan för hur vi kommer att ha det som de européer vi faktiskt är?

Tre mycket små judiska skolbarn är kallblodigt mördade. Vi läser och går vidare. Det är mänskligt men farligt. I det här landet är också nationaldemokraternas motsvarighet, Front National en faktor att räkna med. Marine le Pen har tagit över efter sin pappa och behandlas i tv och övriga media med samma respekt och utrymme som övriga politiker. Hög rösteandel kommer hon att få också. Invandrarproblemet och den rasism som följer med detta talas det inte så högt om. Men att den finns, visar den franska verkligheten med tre små döda judiska barn i Toulouse.