På franskt sjukhus. Vedermödor på rum 216

Att ligga med dropp är ingen höjdare. Det är svårt att ligga rätt så att läkemedelslösningarna rinner rätt i slangarna och det trasslar lätt till sig. Sätter igen, koagulerar, blöder åt fel håll. Och så får man ringa och be om hjälp. Tydligen är jag en besvärlig dropp-patient med känsliga vener. "Ah, c'est vous", säger flera av systrarna när de försöker fixa till eländet, "det är ni igen". Ont gör det också när dom håller på men det struntar man i, det är bara att bita ihop. Hemma igen ser jag ut som en pestsmittad eller annan med underlig sjukdom, blåsvarta märken överallt på underarmarna och händernas ovansidor efter alla stick och "kanylinfarter".

Skrev jag att det finns många "sister Rachel" på det här sjukhuset? Mest såna som inte är systrar, dvs sjukvårdsbiträden. En del av dem är helt underbara, empatiska, vänliga och hjälpsamma. Andra riktiga bitches - tar i en hårt och okänsligt, tvingar upp en på yrsliga ben och snäser att det visst inte svimmas här - "vi har nyss tagit ert blodtryck och det var bra, ni har färg i ansiktet (läs solbränna) och ni svarar på tilltal. Det är bara att gå ut på toaletten och tvätta sig medan vi bäddar sängen. Stå still, titta inte ner i golvet, se på väggen och gå!" Tur man har en droppställning att ta stöd emot.

"La visite", ronden går snabbt och fort. Läkaren konfererar som i Sverige med sköterskan utanför dörren, kommer in, kastar en snabb blick, ställer en fråga, tittar sen rätt igenom en och svischar ut igen. Franska, i synnerhet manliga läkare borde nästan alla gå en kurs i patientomhändertagande/information. De beter sig som de gudar de också behandlas som av den övriga personalen - det är som att fara tillbaka till Sverige på femtiotalet. Jag är inte ovan, samma beteende har vi mötts av i samband med makens hjärtsjukdom - som kvinna anses du uppenbarligen inte kapabel att ställa frågor eller be om information kring behandling eller läkemedel.

Tur att jag inte ger mig. När det är dags att ta bort droppet kommer man med antibiotika att intas genom munnen. När jag frågar vad det är svarar man att det är penicillin, det jag redan på akuten uppgivit att jag är allergisk mot. Två gånger får jag morfin för det magonda trots att jag inte har särskilt ont. Jag tål det inte, jag blir orolig och ångestladdad, hela världen snurrar runt, jag kan inte öppna ögonen utan att vilja kräkas och jag hör och ser konstigt. Tredje gången värjer jag mig - jag vägrar att låta dem spruta in eländet som gör att jag känner mig helt förgiftad. Till sist förstår man och läkaren kommer sen och informerar om att jag ska slippa detta framöver. Tack och lov, man vill ju inte ligga på sjukhus och bli sämre av den behandling man får.

I det kala och trista rummet dit man får ta egna kuddar och handdukar (och faktiskt också toalettpapper visar det sig, det tilldelas snålt) är det kvavt. Det sägs att rummen ska vara ventilerade men det stämmer inte, den 35-gradiga värmen sprider sig in och gör att man kletar fast vid plastunderlägget i sängen. Maken ordnar med fläkt som är en välsignelse och han fixar också så att jag kan titta på tv. Jag kan alltså se prinsbröllopet i Monaco som direktsänds i flera timmar här.

Ett par timmar får jag vara ensam i rummet som är en tvåbäddssal. Jag har en fransk tilläggsförsäkring som ger mig rätt till eget rum men det finns inget ledigt så det är bara att acceptera. Inte blir det roligare när nästa patient rullas in. En ung kvinna, Isabelle, också sjuksköterska lär jag mig senare, har vaknat på natten med våldsam yrsel och kräks så fort hon rör sig. Är det något jag har svårt för så är det just det - jag blir kräkfärdig själv av ljuden och lukten och av hur man slänger runt med nersölade handdukar och spiller ut bäckeninnehållet på golvet utan att torka upp. Där och då vill jag slita av mig droppet och bara åka hem.