Mitt lilla halvfranska barnbarn har alltså två Mami - en fransk farmor och en svensk mormor. Eftersom barnet är tänkt att bli tvåspråkigt kallas alltså jag som är Mormor för just det. Och franska farmor får ensam kallas Mami. Ganska praktiskt - och väldigt svenskt också.
Lille G och hans mormor och farmor (här tillsammans alla tre - suddad för mamman vill inte att barnet ska figurera på internet)
håller på att erövra språken, både det svenska och det franska. Men går man på fransktalande dagis, bor i ett land där det talas franska och har en pappa och en mamma som talar franska med varandra så förstår man ju vilket språk som dominerar.
Men han är duktig ändå - han förstår allt som hans mamma säger på svenska. Och kan många ord också. Mormor känner han också igen, vi har träffats ganska regelbundet sedan han var en klonad bebis av äldste sonen. Ibland talar vi med varandra på telefon och då berättar han många saker med fransk intonation. Jag förstår inte mycket mer än att det är med stor inlevelse han vill att jag ska veta vad han förmedlar. Ibland blir han alldeles tyst och lyssnar noga och andas fort i luren. Om jag skulle sjunga Ekorr'n satt i granen till exempel. Eller fråga om han kommer ihåg Mormors HUND. Den som han kallar "chien, chien", hund, hund på franska.
Igår hade vi ett kortare samtal på telefon. Plötsligt tyckte han att han hade berättat färdigt och vill lämna luren till sin pappa. Och sa alldeles väldigt tydligt: "Au Revoir, Mårr-Mårr". Med mycket franska tungrots-r. Man är en fransk-svensk Mårr-Mårr, det är väldigt roligt!
5 kommentarer:
Så spännande att följa barnbarnets tvåspråkiga utveckling! Och vilken rikedom att få två språk gratis!
Jag tycker att det är spännande nog att följa mina elever från att de bara kunnat säga "hej" till att de berättar om allt vad de vill. För dem som har ett rikt och välutvecklat modersmål går det jättefort, för den som kommit hit med mamman till en svensk "pappa" som talar engelska med mamman, går det mycket långsamt. Trots mina böner att pappan ska prata svenska med nya frun för att hon ska lära sig det fortare och för att barnet ska få daglig övning, så vill han inte. (De som åker till Th-land och hämtar kvinnor verkar inte hämta dem för att prata med dem... och nu är jag inte elak utan säger bara vad jag noterat under några år.)
Bra att mamma försöker prata så mycket svenska som möjligt med sonen. Även om franskan kommer att dominera, är det ju en stor vinst att kunna förstå och tala ett annat språk från det man är liten.
Mitt äldsta barnbarn har en pappa som är engelsman. Tyvärr (!) lärde pappan sig svenska mycket snabbt och föräldrarna pratade sedan nästan aldrig engelska med varandra så sonen blev helt svenskspråkig.
Efter att pappan försvunnit ur min dotters liv bröts också kontakten med släkten i England. Men han har i alla fall alltid haft mycket lätt för engelska i skolan...
Fniss - mårr mårr ;-)
Mårr Mårr det är ju oslagbart. Så gulligt. Fin liten kille kan man se i "suddet" Fin bild på dig och farmor med.
Vilket härligt inlägg. Satt med ett leende och LÄNGTAR efter att få träffa mitt lilla barnbarn Amélie. Som mamman lär henne att bli tvåspråkig. Mamman Lär den lilla franska . Coolt. Duktiga de är de små.
Kram
/Susanne
Bloggblad: intressant att läsa om dina erfarenheter kring tvåspråkighet. Jättesynd att man inte tar chansen när man har den!
Musikanta: jag tycker min dotter är jätteduktig som är konsekvent med att nästan enbart tala svenska med pojken. Han har ju en stor svensk släkt där inte alla talar franska så det är ju än viktigare att känna den dubbla tillhörigheten, inte minst när han är på besök i Sverige. Synd att det inte fungerade för ditt barnbarn!
Christina: ja, vi brast i skratt allihop, både jag, pappan och mamman som också hörde hur han artigt sa adjö:-)
Musikanta: kul att du gillade inlägget. Jag förstår det eftersom du har en liknande situation. Ja, det är duktigt av både föräldrar och barn att ta in flera språk samtidigt.
Skicka en kommentar