Den som läste det föregående inlägget om de märkliga franska liljorna på ett gammalt före detta släktsommarställe utanför Linköping såg då också att en förklaring kan ha varit att min mammas farmor var lärarinna och undervisade bland annat i franska. Jag vet inte så mycket om henne och ska nu fråga min mamma medan tid är.
Min morfars mamma kom från en mycket musikalisk familj med spelande och sjungande föräldrar och systrar. Familjen hette Düring och var ganska känd. Det finns till och med inspelningar på särskilda rullar bevarade från konserter. Den här unga kvinnan är Hedvig, min mammas farmor. Se så vacker hon är i sin brudklänning från 1800-talets slut. Det blev ett lyckligt äktenskap, tänk så roligt det är att veta det!
Så fort de faller i glömska, de som gått före oss. Jag blir nyfiken och vill veta mera. Hur levde de egentligen? Jag har bilder från stora lägenheter, inredda i förra sekelskiftets högborgerliga stil - det ser ut som i en Strindbergpjäs. Fyra söner fick hon och hon dog när den yngste, min morfar var bara tre år gammal. Hennes man var egenföretagare och starkt engagerad i alla delar av den samhällsbyggnad som förebådade och ingick i industrialismen vid förra sekelskiftet. Han var inte mycket hemma och deltog inte i det dagliga familjelivet, så mycket förstår man. Men att hon var en älskad hustru och att det var ömsesidigt, det framgår också av efterlämnade brev.
Hur var somrarna därute på Drabbisdal, vill jag ju veta, med kaffe och punsch under de stora ekarna och kägel- och tennisspel som underhållning? Talade hon franska med någon kanske? Hade jag hört det hade jag gått fram och sagt "Bonjour Mamie" - goddag "gammelfarmor" som det så mycket tristare heter på svenska. Här i Frankrike är man det gulliga "mamie" från det man blir mormor eller farmor.
Tänk, jag tror att om hon ser ner på mig från sin himmel tycker hon nog det är roligt med både barnbarnsbarn - jag - och barnbarnsbarnbarnbarn - min lille halvfranske barnbarnspojke - där både språk och tilhörighet till hennes franska 1800-talsliljor nu finns .
5 kommentarer:
Det är ju detta som är så intressant med bloggandet; detta att få ta del av andra människors liv och bakgrunder.
Själv sitter jag timmavis och tittar på helt andra bilder från kärva tider i södra Lappland ..., så oerhört långt ifrån det du berättar om.
Allt blandas.
Och man undrar hur mycket som finns i generna?
Hej Monet! Jag vill inte på något sätt göra dig besviken, men jag tror att de franska liljorna kommer från tiden med scouterna. Det är nämligen Svenska Scoutförbundets tecken.
Men det är ju ändå ett sammanträffande! Din fransyska anmoder är så fin, undrar just hur hon fann sig i att bo i kalla Sverige.
Hälsningar
Apropå dina senaste inlägg, så kommer jag att tänka på den bok som förde mig in i ämnet (Jungs) synkronicitet: "Slumpen är ingen tillfällighet" av i höstas bortgångne Jan Cederquist. Både underhållande och lärorik bok. Det är trist att många av oss vet så pass lite om vår släkthistoria. I mitt fall är det ganska så väldokumenterat om min pappas huvudsakligen stockholmska släkt. Men tyvärr vet vi otroligt litet om min mammas blekingska släkt.
Elisabet: javisst är detta en roligt effekt av bloggandet. Också att få ta del av varandras ibland så helt olika bakgrunder.
Maggan: ja, du har förstås rätt. Tittar man på bilderna ser man ju att liljorna ser ut att vara ditmålade senare. Men det spelar ju ingen större roll - det är lika konstigt ändå att det finns franska liljor där! Och min farmor var inte fransyska, hon bodde i Linköping men undervisade i franska.
Bengt: roligt att du påminner om Cederquists bok. Den har jag läst flera gånger och tycker att den var mycket bra. Tråkigt med hans bortgång, det visste jag inte. Jag träffade honom faktiskt en gång, en mycket sympatisk man.
Och, ja det kan vara olika med släktkartläggning. I min mans fall är hela släkten kartlagd på hans mammas sidan medan det inte finns en enda uppgift på hans pappas. Man borde, om inte ägna sig åt släktforskning, dock dokumentera det man vet innnan det blir för sent.
Hopps. Jag klev också in för att berätta att liljorna är scoutförbundets symbol. Men vilket vackert hus de sitter på och så roligt det ändå är att följa släktleden bakåt, fundera och fantisera hur de tänkte och hur de hade det. Och att i ens egna ådror rinner droppar av deras blod...
Skicka en kommentar