Den här märkliga januaridagen år 2006 lade sig vår fjärd Vamban vid vårt förra hus på ön Yxlan i Stockholms skärgård. Isen frös i vågor som går att se i nedanstående inlägg. Det var alldeles ofattbart och helt magiska vyer som mötte oss på vår hundpromenad.
Inte bara frusna vågor hade naturens egna konstnärer åstadkommit under natten. De mest otroliga isformationer klänger sig fast på bryggräckena. Fascinerande!
Jag längtar inte efter snö, det gör jag verkligen inte. Den fanns i Luxembourg under vårt julbesök där och halva vägen hem tillbaka till Provence. Smutsgrå, på sina ställen vit och vacker men kall, isig och moddig. Men när jag ser de här bilderna och framförallt den sista som är tagen från vår förstutrapp ut mot havet, då, ja då kan jag känna hur lagom kallt det var, hur det knarrade under skorna, hur vår glada Jack Russel Max for fram med nosen som en plogbill i snön och hur gnistrande vackert det var med solen som åstadkom det livgivande ljuset och de underbara snökristalleffekterna.
Det är skönt att inte längta utan bara bli glad av minnet och njuta i tanken av alla de fantastiska år vi fick där på vår ö precis i havskanten.
2 kommentarer:
Ja, jag tänkte väl det. INTE Provence! ;) Vackert, vackert!
Väldigt vackra och mycket intressanta bilder på "isvågorna". Har varken sett eller hört talas om något liknande förut. God fortsättning!
Skicka en kommentar