Det blir verkligen en resa bak i tiden. Barnen är små, den yngsta bara 10 månader i de första bildsekvenserna. Under fyra år filmar vi båt- och badutflykter, bullbak och sommarlekar, utflykter i stockholmsområdet, skärgårdsövernattningar, skidåkningar, skol- och lekisaktiviteter. Vinterbilder varvas med sommarlekar med mycket spring i alla ben.
Där är vi själva som unga trebarnsföräldrar i våra första radhusmiljöer, med den första båten, med bilarna, grannar, vänner, familjen i Skåne och besöken där. Barnens lekkamrater flimrar förbi, fröknar och äldre släktingar som nu varit döda ganska länge. Jag ler nostalgiskt åt vissa delar, blir fnissigt förtjust när jag ser annat. Och minns vissa sekvenser som om det varit igår. Hur jag sydde barnens alla kläder, hur roligt de hade med labradoren Puck som blev nästan 13 år och var det "fjärde barnet", tålmodig lekkamrat genom alla år.
Idag lever "barnen" sina egna vuxenliv sedan länge, har egna barn och är mitt i de år vi själva var när de här filmerna togs. När jag ser hur mina vuxna barn har det idag i en stressig vardagstillvaro känner jag tydligt att mycket hänt på 30 år. Det var ett lugnare tempo då, jag var hemma med barnen i flera år vilket ju är otänkbart idag. Internet, datorer, mobiltelefoner fanns inte - många av barnens leksaker var hemmagjorda - de täljde pilbågar och jag sydde riddarmantlar med Arn-kors och vi hade bara två kanaler på tv. Där Lennart Svahn nattade barnen med en Jon Blund-film varje kväll.
Här sitter yngsta dottern T och mellansonen F på stranden i Båstad där vi hyrt ett hus. Det är en regnig sommar 1977 och de har krupit in under en upp-och nervänd båt som skydd mot regnet. De tittar ut mot det hav de den sommaren döpte till "Vågballa Havet Saltsnäcka" - en rolig beskrivning som följt med i familjen sen dess. Man hör ju att barnen är från Stockholm med det "balla" ordet och att vattnet på västkusten var salt med höga vågor och stranden full med snäckor var en ny upptäckt för barn som mest tillbringat tid i det sötsalta Östersjön.
Det är något visst med de rörliga bilderna även om det är "stumfilm". Vanliga foton säger mycket men filmer faktiskt mer. Undrar hur det blir framöver med alla människor som filmar snuttar ur sin vardag med mobilen och lägger på youtube och på sina bloggar.
Kommer man att 30 år senare försöka samla ihop det som vi gjort nu?
9 kommentarer:
Ja, så är det verkligen, att filmer säger ännu mera, även utan ljud!
Någonstans i gömmorna finns en film som jag kan utantill: det är julen 1960 ., vi sitter hemma i Malå i vardagsrummet. Min ena syster läser Vecko Revyn; omslagsbild är Ricky Nelson, syrran har en orangefärgad hemstickad tröja med stor krage.
I soffan sitter pappa och jag, som då är sex år. Pappa stryker med handen över min lugg och försöker få den på plats och själv håller jag en docka i knäet och jag visar upp den ..., och ler brett mot mamma som filmar ., man ser tydligt att jag har tappat några tänder.
Allt kommer jag ihåg.
Doften från hyacintgruppen på bordet ., pappas hand mot luggen.
Tack som fick mig att minnas.
Ps. Du skriver verkligen bra, Monet! Ds.
Jag vet inte om jag skulle våga göra en sådan nostalgitripp, ärligt talat.
Angående det omöjliga att endera föräldern är hemmaa: Jo, med en standard likt den du beskriver går det att töja sig rätt långt än i dag. Men få är beredda till försakelsen. Även om de säger att det vore värt "allt" att vara hemma med ungarna.
Själv tycker jag det räcker utmärkt med vår långa barnledighet som man dessutom inte behöver ta ut allt på ett bräde. Och så bra och flexibla jobb och dagis.
Elisabet: roligt att det fick dig att minnas. Och tack för komplimangen om skrivandet. Detsamma gäller dig!
Cruella: jag gav nog fel bild i min beskrivning. Vi varken "töjde oss" eller fick "försaka". Vi hade en god standard, bodde i kedjehus på 5 rok i stockholmsförort, hade två bilar och båt och råd att åka på semestrar etc. Det GICK att leva på en lön då och den var inte särskilt märkvärdig sett i dagens perspektiv. Att jag sydde barnens kläder och de själva täljde pilbågar var mera uttryckt för lust och kreativitet än för "fattigdom".
Att jag valde att vara hemma med barnen var fullständigt medvetet. Då fanns varken de långa barnledigheterna, de flexibla jobben och dagis var långt ifrån så utbyggt som det är idag. Det var dock ett kontroversiellt beslut, de flesta unga mammor gav sig ganska snart ut i jobb för att "förverkliga sig själva" som det hette då. Jag gjorde det hemma med barnen och har aldrig ångrat det, tvärtom. Det är väl därför kanske som nostalgitrippen blir så rolig för mig?
Gränserna för vad som anses var ett gott liv har flyttats rejält, verkar det. Nu ska man både kunna shoppa när andan faller på och åka på semester i Långtbortistan varje år helst. Och ha bil och hus.
Jag är uppvuxen ungefär som du beskriver och jag tror helt ärligt att vi skulle klara oss på en lön med den livsstil mina föräldrar - och ni - hade på sjuttiotalet.
Det där sista du skriver, om varför nostalgin är roligare för dig, fattade jag inte.
Cruella: Jag håller helt med. Gränserna för vad som anses vara det goda livet har verkligen flyttats. Konsumism skulle kanske en del säga att det handlar om jämfört med hur det var förr.
Jag tror också att det fortfarande går att leva på en (vettig) lön om man "avstod" från ett antal saker som idag anses vara helt nödvändiga. Tyvärr tror jag att ett självvalt "hemmafruliv" eller "stay-at-home-mum" som man säger i USA nog skulle bli ganska trist för både mamma och barn. Alla är på jobb och dagis idag och man blir lätt både isolerad och ensam. Så var det inte för oss - vi var flera som var hemma och hjälptes åt med barnen, hade trevliga stunder som då inte handlade om "latte" utan vanligt kaffe och vi var varandras sociala nätverk och inspiratörer.
Om nostalgin: jag skrev inte att den var roligare för mig (än för dig eller någon annan).
Eftersom jag tyckte det var så roligt att vara med mina barn under de här åren är det också väldigt roligt att se filmerna, om än på ett nostalgiskt plan. Själv skrev du att nog inte skulle våga göra en sån nostalgigtripp och det är svårförståeligt för mig varför du känner så?
Intressant diskussion det här.
Jag skulle lätt som en plätt ha kunnat (läs: velat) vara hemma betydligt längre, om vi hade haft ekonomiska möjligheter.
Exet arbetade borta under minst tre års tid och kom förstås hem mellan varven, men i det stora hela hade jag ansvaret för hus och hem och barn.
Att förverkliga sig själv via kassörskejobbet, det trodde jag aldrig på ,-)
Nåja, det var trevligt också.
Jobbet.
Här och nu tänker jag aldrig återgå till heltid, då avstår jag hellre resor varje år.
De sista åren i affären var så vanvettigt stressig, så det vill jag aldrig vara med om igen.
Att det är ett omfattande arbete ni ägnat er åt förstår jag, men också trevligt. Jag skulle även vilja lägga till "viktigt", för snart står väl smalfilmsprojektorer endast att finna på tekniska museer och liknande ställen.
Som du antyder i ditt trevliga inlägg handlar det inte bara om nostalgisk utflykt tillbaka till den tid då dina barn var små, utan det är ju också en tidsdokumentation. Det som en gång varit kommer aldrig tillbaka, men jag tror det kan betyda något för dina barnbarn att kunna se "hur det var när mamma/pappa var liten" och gamla smalfilmer överförda till DVD kan vara ett utmärkt sätt att berätta på.
För övrigt hyrde mina föräldrar en lägenhet i Båstad från 1977 och ett antal år framåt, så vi kanske har passerat varandra i sommarvimlet någon gång. :-)
Elisabet: jag förstår precis att du också hade velat vara hemma längre med barnen. Ibland går det, ibland inte. Men personligen är jag helt övertygad om att om man har möjlighet att - om man har lust förstås - att ta tillvara den korta barndomstiden och tillbringa den så mycket det går med barnen, ja det har man igen.
Inga som helst yrkes-eller karriärår ger detsamma som att dela sina barns uppväxtår med närvaro. Det är ju det alla pappor från förr också brukar beklaga på sin ålders höst. "Jag borde varit mera med mina barn". Jo, så är det. Idag är det nog lite bättre på pappafronten med närvaron, det tror jag.
Staffan: tack för dina rara ord. Du har helt rätt, det är också ett tidsdokument och man kan bara hoppas att både barn och barnbarn uppskattar att vi, som de äldsta, tar oss tiden att både dokumentera och också berätta om hur det var.
Ja, kanske sågs vi i Båstad. Där och i Torekov hade jag mina uppväxtsomrar men det var innan det blev jetsettigt och fullt med innepeople!
Skicka en kommentar