Nu har jag läst ut min bok. Jag har till och med läst den två gånger för jag ville känna efter ordentligt vad jag tyckte. Det tar inte mer än två timmar för en snabbläsare som jag att göra det, det är inte så mycket text och den är lättläst förutom några (rätt pretentiösa) stycken. Skriver bra gör hon ju, visst innehåll till trots.
Det här är inte avsett som en bokrecension i egentlig mening. Dels når den aldrig författaren, dels lär hon enligt uppgift inte läsa sådana och på bokens baksida står det att hon gjort en notering om att "sluta bry mig om vad andra tycker". Så då kan man ju få tycka då. Om någon vars böcker man köpt och uppskattat under flera år. En författare som på månaden när är jämnårig med en själv dessutom och vars självbiografiska böcker - Mitt första liv, bl.a - slagit an en barndomssträng också hos mig.
Och så den första verkligt bra: 'Priset på vattnet i Finistère', den som delvis legat som inspiration för vårt eget Frankrikeäventyr. Bara sätta sig i sin Rover och köra tills det tar slut. Till Finis Terrae, jordens ände. Vilket mod, vilken kvinna? Och till en trakt i Frankrike där vi själva åren innan var på väg att köpa fritidshus. Så jag vet precis hur det ser ut där hon bodde, tror också att jag vet vilken hennes närmaste lilla stad var. Det var roande, underhållande och tänkvärt, det hon skrev om sitt nya land. Man kunde till och med stå ut med för mycket Thomas Bernard och annat litteratursnobberi. Bodil är bäst när hon reflekterar själv, det var behållningen.
Men sen händer det något. I "Sista boken från Finistère" där hon hemlighetsfullt beskriver sitt uppbrott från det kära huset och mullvadsträdgården smyger sig bittra och negativa uttryck in. Depressiva och förföljesemaniska tankar om "onda män från Nantes" som, som det verkar, manipulerar ifrån henne hus och hem och sätter henne i den mest gräsliga av lägenheter i en stad vid Atlantkusten. En stad och ett hem där hon aldrig kommer till ro och allt är plötsligt bara fel, fult och ångersamt. Och inte har hon själv ett dugg med besluten att göra?
Det som var en indikation då blommar fullt ut nu i den här boken. Bodil lämnar sin lägenhet (ja, det är ju ingen hemlighet precis). Men innan dess så vänder hon sig mot det Frankrike hon förut så fascinerat beskrivit och haft det bra i. Jag blir arg. Jag blir riktigt arg och sur. För visst finns det mycket som inte fungerar i Frankrike. Som i alla länder. Men hon ger sig på det politiska etablissemanget utan att slutföra sina tankegångar. Nicolas Sarkozy är bara en vedervärdig människa i största allmänhet, Carla Bruni är ännu värre och föreningen mellan de här två gör att hon n ä s t a n flyttar tillbaka till Sverige igen. (Detta är extremt verklighetsfrämmande. Carla Bruni är enormt uppskattad av fransmännen, både som artist och rikets första dam och hennes nyöppnade sajt brakade ihop de första timmarna av anstormningen för ett tag sen).
Bodil har också en ny granne av samma hjälpsamma sort som vi själva har. Och han beskrivs på ett så taskigt och otacksamt sätt att man får hoppas att inte någon identifierar honom och skickar honom en översättning. Som "tack" för all den hjälp han bestått "Boudille" med under deras få grannår. Hade han vetat hur han beskrivs hade det känts. Men i Bodils värld blir han en ny Madame C, en förmodad litterär karaktär som man kan utrusta med vilka utseenden och egenskaper som helst.
Bodil kunde inte franska när hon flyttade till Frankrike. Hon är inte den enda svensk i den situationen. Men trots de nio åren här så beskriver hon själv att hon inte passar in. Hon står en dag och väntar utanför postkontoret i sin nya stad och blir då tilltalad på engelska av en fransman. Trots att hon har franska kläder, franska skor och inte sagt ett ord uppfattar fransmannen henne som utlänning. Något i hennes hållning, "hennes sätt att andas" kanske, hon vet inte vad det är. Och säger ursäktande: "je suis suédoise".
Ja, Bodil är svenska rätt igenom och de ränderna går aldrig ur. Det är inte fel i sig, varför ska man förneka sitt ursprung? Men, som utlandssvensk är det livsfarligt att börja reta sig på än det ena än det andra,klaga och börja beklaga sig. Över skitsaker dessutom. Franska Telia, Orange, är en "ondskefull" organisation som skapar "l'enfer", helvetet på jorden för henne, fransmän i snabbköpskö ger henne nästan stroke, Sarkozy igen beskrivs så att man befarar att Frankrike inte längre är en demokrati. När påven kommer till Paris försöker hon med sarkasmer beskriva "påven bla, påven blablabla" utan att ens fundera över vad det katolskt troende Frankrike upplever när deras högste andlige företrädare kommer till landet.
Jag saknar insikt, ödmjukhet och också självinsikt. Jag blir beklämd över en åldrande och bitter kvinna som egentligen tillbringar mera tid på Odenplan och Åhlens i Stockholm och att sitta i olika bokhandlar och signera böcker än att försöka hitta en ny och fungerande tillvaro i det Frankrike som hyllades så i början. Idag när hon också kan språket - nyckeln till all integration. På bloggen Finistere.se är det inte mycket bättre. Ren och skär pr-blogg med upprop att komma och köpa hennes böcker där hon sitter i de olika bokhandlarna. Antingen den nya eller den och de gamla via bloggen. Samtidigt som hon beklagar sig över alla resor som detta innebär och hur ångestladdat det är att tvingas vara med i tv-program och sommarprata i radio. Det enda som är roligt där är historierna om Familjen Tejp!
Jag hörde henne i somras, sommarpratande. Ganska intetsägande. Har man läst böckerna vet man vad hon ska säga. Och jag såg henne nu alldeles nyss via SvtPlay på Förkväll från i förrgår. Där satt hon, snipig och gnällig och upprepade det hon skriver och säger överallt. Att man blir galen i snabbköpskassorna i Frankrike därför att alla ska ta upp sina checkhäften, leta efter pennan och fråga vilken dag det är. Var lever hon undrar jag? På vårt Intermarché väntar man visserligen tåligt i sin kö men det är ingen som sölar i onödan eller håller på med checkar. De flesta betalar med kort som vi och alla är vänliga och artiga mot varandra. Inte mot Bodil, hon som blir rasande när hon inte får en ny plastkasse för att den första gått sönder.
"Har du flyttat hem till Sverige nu", säger Elisabeth Höglund reporter-rakt i Förkväll. Och Bodil blir tagen på sängen när Elisabeth också säger att hon listat ut att den hemska staden nära Nantes är St. Nazaire, en hamnstad vid Atlantkusten, känd för sina stora hamnar och dockor och en viktig ort under andra världskriget. Jo, det är den staden hon lämnat, det tillstår hon. Och jo, hon har nu lämnat Frankrike (tills vidare) för det är "så jobbigt när man bor i ett land, skattar i ett annat och det är så mycket med det administrativa".
Välkommen tillbaka till Sverige, Bodil, säger jag. Ditt franska äventyr verkar vara över. Synd att du, som nybliven pensionär, inte upptäckte hur oerhört lågt man blir beskattad här jämfört med Sverige - kanske hade du då valt att ändå stanna kvar och få ut lite mer av dina honorar än vad Anders Borg består dig? Och trots att du vet att dina krämpor åtgärdas så fort de uppstår och att man behandlas med respekt och värdighet också som "retraitée" så flyttar du tillbaka till ett vårdsverige under all kritik? Det är det mest förbryllande av allt.
Men ska man bo här måste man också lära sig koderna på riktigt och sluta upp med att ge det nya folket onda ögat så fort man inte får som man vill. A la suédoise!
18 kommentarer:
Bra rutet!
Gott Nytt År
Från
en svensk som längtar till Frankrike
Och vilka är leoparderna? Inte hon själv, väl?
Ja, det låter inte alls bra det där, och jag som alltid uppfattat henne som så rar under sin litterära begåvning. Kan det vara ett skådespelande i båda böckerna, hon kanske inte alls menar riktigt vad hon säger utan gestaltar två olika förhållningssätt?
Jag vet inte alls - jag bara funderar.
Jag gav mig själv den boken i julklapp.., ty jag tyckte ju så oerhört mycket om den första från Finistere.
Nu har jag läst den här ..., julklappen till mig själv.
Ååå, jag vill inte såra någon som skriver en bok .. men för mig blev den till ... platt intet.
Kanske också för att jag inte tycker om papperet som den är tryckt på .., en slags luddigt papper där bilderna inte alls kommer till sin rätt.
Jag är som småbarn, vill ha blanka blad.
Och jag tänkte också .., medan jag läste .., att faktiskt tycker jag att många av bloggvännerna skriver precis lika bra eller bättre.
Jo, helt ärligt.
Och apropå vackra böcker .., den som vill njuta av en sådan, bör skyndsamt låna Anja Notinis helt ljuuuuvliga bok "Krukmakare".
Där är först och främst de allra mest fantastiska och SINNLIGA bilder man kan tänka sig .., men texten .,. jag säger bara t e x t e n!
Och på ett sådant ömsint sätt lär man känna krukmakare runt om i Europa.
Detta är alltså ingen roman, utan en ..., dokumentär, skulle man säga om det vore tv.
Mycket intressant! (Vet du, du skulle ju faktiskt kunna skicka in dessa dina rader till någon tidning. Ja, jo, nä, de tar väldigt sällan in texter av okändisar nuförtiden, men du kan ju försöka?)
Hej!
Följer Din blogg, lite i tysthet...men gillade inlägget om Bodil Malmsten!
Länge, länge har jag tänkt i Dina banor! Vet inte riktigt varför jag fortsätter att läsa på hennes Hemsida, som hon kallar sin Blogg för!
Intervjun i Förkväll var både pinsam och dålig! Minns att jag efteråt tänkte: -Det här har jag inte sett!
Intalar mig själv också, att det hon skriver är Fiktion! Vilket det också säkert är i många stycken!
Naturligtvis finns det väl en hel del av spekulation och exhibitionism med i spelet!
För länge sen hörde jag, att hon var påtänkt för Akademin...kanske bara ett rykte?
Om ryktet är sant, vet jag inte om jag gillar det!!
God Fortsättning på Er där nere i Sydfrankrike..pussa lite på Dessi...(fick avliva min lilla svarta toypudel för ett år sen...och får sån längtan efter en ny...när jag ser Dessi)
Söta leoparder!
Anonym: Gott Nytt År själv. Och hoppas du kan infria din Frankrikelängtan!
ab: nej, leoparderna är från en strof i en dikt av Werner Aspenström. De förra böckerna, Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig och Kom och hälsa på mig om tusen år är också tagna ur dikter, Symborska (hur hon nu stavas)bland annat. Det finns inte en referens till några leoparder i boken.
Jag funderar på din fundering om två olika förhållningssätt. Själv påstår hon att de här böckerna inte är självbiografiska, hon skriver inte om sig själv och sitt liv. Men det där känns bara som påhitt. Det är klart att hon flyttat till Frankrike, köpt hus och trädgård där och sen flyttat därifrån. Till en ny stad och lägenhet där hon inte trivts. Och blivit både arg och bitter över utvecklingen. Jag känner också stor besvikelse över den här utvecklingen, hon verkade just som du säger, rar och nu är det helt borta.
Elisabet: jag förstår och delar som sagt din besvikelse fullt ut. Jag fick boken av min syster, det känns tråkigt att behöva berätta för henne hur himla dålig den är. Jag vill heller inte klanka på någon som skriver och lägger sin själ i det. Men jag tror att det är för att jag själv nu bor i Frankrike som jag blev så upprörd över hennes bittra och anklagande attityder mot landet som tagit emot henne (och oss) så väl.
Jag håller också med dig om papperskvaliteten och de därmed suddiga bilderna. Också pretentiöst och reklambyråaktigt. Det hela känns bara genomkommersiellt och sånt ger bismak tycker jag.
Och många av bloggarna är väldigt bra och välformulerade, håller med dig där också. Tack för tips om Anja Notini-bok, jag har hennes Konstnärens Rum sedan tidigare, också underbar!
Lotten: tack för uppmaningen och tipset! Ska fundera lite på det, man behöver nog slipa lite på ett sånt inlägg i så fall. Och jag menar egentligen inte alls att vara "dum" mot Bodil Malmsten, hon får självklart skriva vad och hur hon vill. Men det är "oartigheten" mot hennes nya hemland (och numera mitt) som jag tog så illa vid mig av.
l*eva: hej och välkommen hit! Kul att du läser här. Jag håller med dig också, varje gång jag varit inne på Finistere.se blir jag illa berörd av kommersialismen där. Och tycker det enda som ger något är att läsa om Familjen Tejp.
Trist med en sån här författarutveckling. Jag tror inte som du att det här är fiction, hon tar av sitt liv så som det utvecklats här i Frankrike, lägger till och drar ifrån naturligtvis men i grunden är det här dagboksanteckningar och tankar från det liv hon levt här.
Roligt att du får pudellängtan av Dessi!
libby: javisst är dom gulliga. De är Dessis leksaker, hon har fått dem av min städerskas lille pojke. Det är McDonaldsdjur, passade ju perfekt för det här inlägget. Inte alltid man har leoparder hemma:-)
Men varför blir ni så upprörda? Även om man gillar att bo i Frankrike måste man väl inte gilla allting? Tack vare EU så får vi flytta över gränserna, arbeta och bo där vi vill. Men måste vi vara så tacksamma och underdåniga och tycka att allting är jättebra i det franska systemet och samtidigt tycka att allting är urdåligt i Sverige?
Jag vet inte varför Bodil Malmsten flyttade hit eller dit, men jag tycker att hon har gått igenom alla faser som utlandssvenskar ofta gör. De första åren blommar den totala förälskelsen i det nya landet, allt är charmigt, allt är fint och bra, alla är snälla och hjälpsamma. Sen smyger lite hemlängtan in, längtan efter sina rötter. Framför allt om den som flyttat är ensamstående eller blivit änka/änkling. Det är kanske bra att Bodil flyttar tillbaka till Sverige om hon nu inte trivs i Frankrike! Kanske handlar det inte bara om ekonomi, hur mycket/lite skatt man måste betala på sin pension, kanske handlar det om tillhörighet och mycket annat, vad vet jag.
För visst är man alltid utlänning, invandrare, om man kommit till Frankrike som vuxen. Hur svag brytningen än är så avslöjar man sig alltid när man pratar. Och visst finns det kulturskillnader.
Åldringsvården är på sina ställen usel i Sverige, men är den verkligen så himla bra i Frankrike om man inte har råd att betala för något mysigt pensionärsboende på franska Rivieran? Och är det verkligen så att man i alla lägen blir omhändertagen och att folk bryr sig? Så sent som för två veckor sen frös en man ihjäl på gatan i Marseille. Ingen enstaka händelse.
Det är lätt att klanka på Sverige, hur lång tid det tar att få ut sin pension t ex. Men hur är det i Frankrike? Mina kollegor rekommenderar mig att börja ta itu med pensionen tre-fyra år innan jag blir 65. Annars kommer jag aldrig att få några pengar den månad jag pensionerar mig.
Det finns mycket som jag tycker om i Frankrike, det är därför jag bor här. Men allt köper jag definitivt inte. Är det t ex inte lite sent att det ska bli en lag mot barnaga först år 2010?
Låt Bodil gnälla om hon vill och läs någon roligare blogg än just hennes. Det finns så många andra böcker att läsa dessutom, varför inte några franska författare om vi nu bor i Frankrike?
Ingrid: det är synd att du uppfattat mitt inlägg som ett "antingen/eller". Jag tycker inte alls att man ska köpa allt kring sitt nya hemland och tycka allt är fel i Sverige. Jag bemödar mig o e r h ö r t att inte tala negativt om något av länderna. Det är i många stycken olika system, olika kulturer, olika samhällsyn. Och det är det som berikar och gör ett utlandsliv intressant och stimulerande.
Man kan notera skillnaderna och förstås ibland bli förundrad och till och med illa berörd. Som det här med att smälla till barnen till exempel - som jag skrivit om flera gånger. Och att svenska Försäkringskassan har uppenbara problem med att fullgöra sina skyldigheter, det är det inte bara utlandssvenskar som konstaterat, den debatten pågår i Sverige också. Så det tycker jag man kan skriva om utan att det uppfattas som att klanka på Sverige.
Det som gjorde mig illa berörd i Malmstens bok är att hon är så extremt negativ mot vissa företeelser, negativ och kritisk på oartighetens gräns. Flyttar man till och bor i ett land får man faktiskt ta seden dit man kommer och det betyder inte att man måste tacka och vara underdånig tycker jag.
Sen kan man förstås uppröras över att människor dör i kylan men det betyder ju inte att den franska sjukvården är omvittnat professionell och effektiv - hur äldrevården är organiserad vet jag faktiskt inte, vi är inte där än:-)Och något mysigt pensionärsboende på Rivieran ser inte vi framför oss alls, jag tror att sånt, om det nu existerar, ligger långt utanför de flestas ekonomiska ramar.
Men jag tror som du - det har blivit för tufft och ensamt för Bodil efter flytten till lägenhet i okänd stad och då sätter längtan efter rötter och det svenska in. Och då är det väl bra att man flyttar tillbaka, tur att den möjligheten med den fria rörligheten finns! De flesta svenskar verkar också flytta tillbaka till Sverige på ålderns höst, jag tror att det är ett naturligt steg att ta.
Och ja, jag kommer att sluta läsa Bodil Malmsten. Det är synd, det har varit en trevlig författarbekantskap under åren men "gnäll" och svepande kritik ger ju ingenting. Just nu läser jag faktiskt en fransk författare, Irène Némirovskys Storm över Frankrike. Rekommenderas!
Jag hörde också hennes sommarprat i somras och slogs av hur bitter och sarkastisk hon lät. Om allting, inte bara om Frankrike. -Vad har hänt, tänkte jag och stängde av. Jag orkade inte lyssna på henne. Stackars Bodil...
Ja, Bodil M talar om vad hon inte tycker är bra. Både på allvar och på låtsas. Hon upplever Frankrike utifrån. Njuter av den goda maten, men mår illa av hjältedyrkan av presidenten och dubbelmoralen hos det politiska etablissemanget. Jag tror inte att hon flyttat till Frankrike för att betala lägre skatt, det är kanske är den orsak som gjort Frankrike till ditt nya hemland? Jag tycker att hon lyfter fram skillnaden mellan att leva i ett nordeuropeiskt land med låg korruption och ett sydeuropeiskt med högre korruption. Jag vet inte varför hon sålde sitt hus i Bretagne och flyttade. Men hon diktade ett annat liv i sin bok. Berättelsen om livet vid atlantkusten är kanske lika litterär? Livet i ditt nya hemland är inte lika det i i ditt gamla. Det är ett liv i ett land där befolkningen har lärt sig att el-räkningen är det främsta sättet att identifiera sig. Men där levandet är en konst.
Granne med potatisodlaren:
Hej och välkommen hit. Jag håller som du kanske sett av mina tidigare kommentarer inte med om att det här är något Bodil M skriver om "på låtsas". Jag har kollat de senaste tv-intervjuer som gjorts med henne, både när hon flyttat till Finistère, när hon flyttat därifrån och nu när hon flyttat tillbaka till Sverige. (Finns på SvtPlay)
Hon säger att det första året i Frankrike var allt toppen. Sista året i Finistère vände sig allt mot henne. Hon säger också att hon inte längre orkade ta hand om hus och trädgård, att hon blivit gammal.
Hon försöker säga att hennes böcker enbart delvis är självbiografiska, hon hänvisar till att hon talar om sig själv som en kvinna i Finistère som upplever vissa saker medan hon inte talar om sitt andra liv med vänner, barn och barnbarn, dvs hon ger bara ut vissa delar av sitt liv och sina upplevelser.
Att hon försöker skruva sina historier om "tossiga fransmän" som det sägs i en intervju är ju författarens fullkomliga frihet. Hennes avsikt har tydligen varit att lyfta fram hur allt kan gadda samman sig för en under en period.
Tyvärr fungerar inte det, det blir som sagt bara bittert, aggressivt och oartiga, osakliga råsopar. Tycker jag. Andra må tycka att hon talar om korruption och presidenthjältedyrkan (vilket inte alls är fallet, Sarkozys popularitet ligger på ungefär 40%, han kritiseras och skojas med som alla får utstå när den politiska smekmånaden är över. Men hans fru är poppis!)
Bodil flyttade inte till Frankrike för att betala lägre skatt. Hon satte sig i sin Rover och körde bara. Hon hade inga gamla föräldrar eller barn som behövde henne och tyckte att hon bott i Sverige, "i samma pond" i 55 år och ville något annat. (I början tror hon också att hon ska bli gammal i Frankrike och bo på äldrehemmet i Finistère).
Ingenting fanns av den åratals långa planering vi gjort innan vi tog steget och flyttade hit. Däremot tror jag mig minnas att hon bestämde sig för att lämna Sverige för att hon bland annat var förbannad på just Försäkringskassan. Att skatten är lägre här gäller bara för pensionärer och det var hon inte då så jag tror inte det var något skäl.
Inte heller vi har flyttat hit av skatteskäl. Av sånt blir man inte lycklig. Vi bor här bland annat för att jag har ett barn som är gift med en fransman, vi har fransk familj och franskt barnbarn. Många vänner här och mångårig erfarenhet av Frankrike har gjort att vi velat satsa på ett boende här medan vi fortfarande klarar av det.
Till skillnad från Bodil talar jag flytande franska och det gör en mycket stor skillnad när man ska integrera sig i ett nytt land dit man kommer som vuxen. Det är möjligen också av det skälet som jag reagerar starkt över hur hon talar om fransmän och Frankrike - det är så ofranskt oartigt att man nästan skäms. Det är därför jag också talar om att man måste lära sig de koder som gäller och visa både hänsyn och respekt istället för att kritisera.
Att livet här är annorlunda än i Sverige, det vet jag ju redan och visste långt innan vi tog steget och flyttade hit. (Elräkningen är nog bra i många sammanhang men passet går minst lika bra). Fransmännens levnadskonst känner vi också väl till.
Det är som du säger, sättet att leva här som är det främsta skälet för oss att bo här. Till delar ett fantastiskt höst- och vinterklimat också.
Vi uppskattar det vi får här och är lika glada att vi har ett Sverige som alltid kommer att vara ett ursprungligt hemland. Vi har det bästa av två världar och känner oss mycket priviligierade!
Hur länge den känslan varar vet ingen. Kanske blir det så som Ingrid beskriver - allt är bra i början men sen kommer en känsla av att vilja återvända till sina rötter. Jag tror personligen att sånt är just personligt, det finns ju många som emigrerar också för gott.
Med det här långa svaret känner jag att jag har sagt vad jag har att säga om Bodil M och hennes senaste bok. Och också lite om hur några skäl att flytta från Sverige kan se ut. Medan livet i min sydfranska by rullar på som vanligt.
Bara ett litet petigt påpekande: passet är OK i vissa sammanhang, men det är elräkningen som gäller för att visa att man har en adress, att man är bosatt i Frankrike. Man klarar sig bra med en telefonräkning också om man har fast telefon.
Och beskattningen är lägre i Frankrike, även om man yrkesarbetar. Beräkningen görs bl a på hur många som räknas in i hushållet, ju fler desto lägre skatt.
Många lågavlönade betalar ingen inkomstskatt.
Försök skaffa dig ett boende, ett bankkonto, och ett elabbonemang om du kommer som ung student till Franrike. Hyresvärden kräver bankkonto i Frankrike, banken kräver fast adress i Franrike och elbolaget kräver att du kan visa att du är bosatt i den lägenhet där du bor. Om inte det är moment 22 så undrar jag. Bryter dessutom mot flera av EUs regler. Har aldrig mött dessa problem i andra industriländer i EU. Många människor som flyttar väljer att ha alla sina konton och vara skrivna i det land som de kommer från.
Franrike är underbart men inte dess byråkrati.
Intressant inlägg, Monet! Jag läste boken "Priset på vattnet i Finistère" och ett par andra tidiga böcker av Bodil (har glömt vad de hette) med stort intresse. Tycker som många andra att hon skrev otroligt bra, rappt och underhållande. Men sedan... har Bodil taggat ner rejält - en senare bok av henne (också glömt namnet på...) avslutade jag efter ett kapitel. Orkade inte läsa mera. Och har inte heller läst hennes senare böcker.
Det ligger nog mycket i vad du skriver om hennes numera negativa inställning till Frankrike. Det har gjort henne till en mycket sämre skribent, tror jag.
Har missat att Bodil flyttat hem till Sverige. Kanske bäst så! ;)
Ett riktigt Gott Nytt År Monet!
Mira: ja, det är sant. När du nu påminner så minns jag att hon lät bitter över allt, inte enbart det här med Frankrike. Ledsamt!
Ingrid: du har helt rätt i dina påpekanden. Att jag skrev om passet beror på att Granne med potatisodlaren sa att man i d e n t i f i e r a r sig i Frankrike med hjälp av elräkningen. Det gör man ju som sagt inte, där är det passet som gäller. Men för att öppna bankkonto, telefonabonnemang etc behövs, förutom id-handling också en el-eller telefonräkning.
När det gäller det franska skattesystemet i jämförelse med det svenska har vi ännu inte hunnit få en riktigt klar uppfattning. Vi har bara deklarerat i Frankrike en gång och då bara för ett halvt år. Har man som vi, eget hus, är det ju också andra skatter som ska betalas. Plus sociala avgifter. Det finns flera bra böcker i det här ämnet och många skatteexperter, både i Frankrike och Sverige som hjälper svenskar tillrätta med den här sortens frågor så jag har valt att inte ta upp det i min blogg för att inte vilseleda. Det är dessutom så att ju fler privatpersoner du frågar, desto fler och divergerande svar får man. Och saker och ting ändras också hela tiden, det märkte vi inte minst när vi skulle registrera om bilen.
Granne med potatisodlaren: Jag känner inte igen din beskrivning av det moment 22 som man kan råka ut för? I vårt fall räckte det med att visa köpekontraktet för elbolaget och med den första räkningen i handen löste sig det mesta med banker, telebolag etc. Min dotter flyttade till Paris som 19-åring och bodde i flera olika lägenheter under sina många studieår där. Hon hade som ung student inga svårigheter med bostäder? Mer än att hyresvärdarna oftast krävde ett par månadshyror som deposition.
Inte heller känner jag igen det du skriver om att de flesta som flyttar hit väljer att vara fortsatt skrivna i Sverige. De svenskar som är det har i regel sin permanenta bostad i Sverige, inte här. Många har ju semesterbostäder här men är skrivna i Sverige.
De som bor permanent i Frankrike är till största delen utskrivna ur Sverige och inne i de franska systemen. Ryktet om den franska byråkratin tycker vi är betydligt överdriven. Vi har haft större problem med svenska myndigheter som inte riktigt kan EU-regler än. I Frankrike behöver du franskan för att ta dig igenom de administrativa systemen. Vi har mött mycket hjälpsamhet av enskilda handläggare även om det finns undantag där också. Precis som i Sverige!
Smulan: intressant att också du lagt märke till den här förändringen. Det är kanske inte så konstigt att om livet blir besvärligare under en period, att det också avspeglar sig i livshållningen? Och livnär man sig på att skriva böcker om det som ligger en nära och negativismen slår igenom så hårt, då får man ju också finna sig i att man tappar delar av sin läsekrets. Bodil säger också att hon inte ser sina läsare framför sig när hon skriver - kanske dags att fundera lite på hur de uppfattar saker och ting.
Jag tror också att det är bra att flytta "hem" om man inte mår bra.
Gott Nytt År själv, Smulan - ett friskt och bra år 2010 önskar jag dig!
Skicka en kommentar