Klippning hos Martine

Jag smygfotograferar inne hos Martine, vår byfrissa medan jag väntar på min tur. När jag öppnar dörren ropar alla "Bonjour!!" och Martine, den lilla smala rödhåriga i mitten, frågar hur jag mår.

Som vanligt är det fullt i salongen. Martine pratar på, berättar, skämtar, skojar och skrattar. Och dirigerar sin lilla assistent att färga, tvätta och lägga upp på rullar.

Själv klipper och fixar hon med fransk finess, hon är en av de bästa frissor jag haft, helt otroligt skicklig är hon.

Att gå till frissan i Frankrike är helt annorlunda än i Sverige. Som i de flesta väntrum här pratar här folk med varandra istället för att bläddra i tidningar för sig själv. Nu lyssnar jag på kvinnorna som berättar om kylan och snön som kommit i Frankrike och hur många SDF, Sans Domicile Fixe, Utan Fast Adress, dvs uteliggare som nu har det svårt och till och med dör.

En av kvinnorna är Martines svärmor. Hon är där med sin alzheimersjuka gamla syster som tas om hand med ömsinhet och blir så fin, så fin. I en liten väska har svärmor också med sig sin tre månader gamla Jack Russelvalp som jag får leka med. Den är otroligt gullig, voffsar mig i öronen och biter i mitt för långa hår.

Här råder ingen stress. Det är bara att ställa in sig på att vänta tills det blir ens tur och Martine fortsätter att prata om sin svärmors syster som nu är klar och fått hjälp att gå ut i den isande vinden. Martine ondgör sig över att det är svärmodern som får hjälpa sin syster, hon har bara en son, och den m a n n e n, säger Martine vasst, han hjälper minsann inte sin gamla sjuka mamma. Hon och de andra enas om att det är kvinnornas lott att ta hand om de gamla och sjuka, det gör minsann inte några söner. Och inte några svärdöttrar heller i det här fallet tydligen.

Och så berättar hon för mig hur det var i Frankrike för bara en generation sen. Då ansågs det fult att kvinnorna skaffade sig ett yrke och dessutom arbetade. Det var mannens plikt att försörja familjen och kunde han inte göra det på sin egen lön utan hustrun måste arbeta också utanför hemmet så såg man ner på det. Den alzheimersjuka kvinnan arbetade två år innan sitt giftermål, sedan dess var hon hemma med barnen.

Att hon är just alzheimersjuk, det vet Martine. Det här är inte bara vanlig åldersdemens, säger hon vant. De kunder jag har som är dementa på det viset, de kan man trots allt få kontakt med. Man kan visa nacken i en spegel och be dem titta och de gör det. Men svärmorssystern, hon, hon förstod aldrig att hon skulle titta rakt fram i stora spegeln för att se sin fina friserade nacke. Ingen kontakt blev det där. "Jag ser det i hennes ögon, det är alzheimer, inte åldersdemens. Det är bara tomt". Säger Martine bestämt och jag tror henne direkt, van att bedöma människor som hon är.

Sen blir det min tur och Martine tar hand om mig lika professionellt som de andra. Hon avbryter sig då och då och går till fönstret för att se hur det går med förberedelsen för Père Noël, jultomten som ska komma till bybarnen om en stund. Hon tipsar mig om att det är midnattsmässa i kyrkan redan klockan sju på julaftonskvällen här i vår by. Ingen vill vänta till klockan tolv på natten, nej sju är lagom, då hinner man hem för att äta klockan åtta.

Alla önskar varandra "Bonnes Fêtes", trevliga helger och så vandrar jag nyklippt över gatan för att sälla mig till alla som nu samlats inför tomteankomsten.