Istället för Lucia..

.. som vi inte kommer i närheten av just i vår by, så tar vi fram den nyköpta granen och hänger på vårt överdådiga nya franska julpynt.

Här finns inte julgransbelysning med riktiga ljus utan bara slingor, den ena mera epilepsiframkallande blinkande än den andra. Vi har en lite lugnare sort men riktigt ljust i granen blir det inte.

Desto mer av svandunskulor, röda rosor, rosetter och så lite röda julkulor som vi tagit med från Sverige. Ska det vara så ska det. Vår mera stillsamma svenska julgransstil med lite mera sobra halmprydnader har i år ersatts av fransk Disney-gran. Riktigt fin är den faktiskt tycker vi där den står och ger julkänsla i den strålande solen. Och Dessi har i smyg snott åt sig två svandunsbollar som spritts ut på vardagsrumsmattan. En skrällande hosta ger vid handen att det sitter dun i halsen på den lilla skruttfian också.

Till vår glädje hittade vi också riktigt äkta röda julstjärnor som nu står överallt i huset. Vår franska städhjälp Carole tyckte de var väldigt vackra men förknippade dem inte alls med julen och hade aldrig sett dem förut?

Hon förundrar sig också över vår elektriska adventsstake men framför allt över seden att tända ett ljus varje söndag innan julafton.

Men det är nog olika i Frankrike med just det där. En annan grannfru, också en Carole, som är lika rar som alla andra här i byn, hon berättade för oss att där hon kommer ifrån (jag tror från norra Frankrike) så gör man likadant. Ett ljus varje söndag.

Oss har hon gett heminlagda oliver tidigare. Nu har vi fått gåslever att äta på julafton av henne. Hon bor i ett stort hus en bit ifrån oss, har hes whiskyröst och en stor snäll schäfer som heter Drop och som skrämmer livet ur lilla Dessi. Tio syskon har hon varav alltid några är på besök. Det är mycket "amour" i hennes familj säger hon och det tror man. Hon är övre byns "stor-Mamie", tar hand om småttingarna när mammorna i hennes lilla kvarter måste gå ärenden eller de inte kan gå på "la Chreche", dagis.

Går man förbi hennes hus med de vackra blå fönsterluckorna så öppnas genast dörren och samtal uppstår. Och så öppnar någon annan ett fönster i gränden och börjar delta i samtalet. Ungar och hundar passerar, tonåringar likaså och alla hälsar artigt Bonjour och får ett ord med på vägen.

Den samhörighet och värme och det intresse som visas oss är helt otrolig. Alltid samma vänlighet, artighet och hjälpsamhet. Åh, det är gott att leva med detta!