Vännerna från Sverige och vi far på utflykt. Vårt mål är ett förhistoriskt museum som ligger i en liten by sju mil norr om vår. Quinson heter den och ligger i ett annat departement, Alpes de Haute-Provence.
På mycket smala och väldigt slingriga vägar åker vi genom den provencalska landsbygden. Så slingrigt är det att stackars Dessi kräks! Usch, det känns inte alls bra, man vill ju inte ha en hund som utvecklar åksjuka. Hittills har hon ju klarat bilresorna helt perfekt - i många timmar dessutom.
På vägen upp kör vi genom de här blommande träden. Kan det vara äpple, redan? Körsbärsträden blommar men vad kan detta vara? Vackert som i Körsbärsdalen är det iallafall. (Och jag är väldigt nöjd med min kamera som klarar att ta den här sortens bilder inifrån bilen och med rätt bra fart.)
Vi går på ett märkligt museum som det kommer bilder ifrån också så småningom.
Dessi får följa med om hon bärs på armen, precis som i basilikan, så hon blir en mer och mer kultiverad pudel. Hon hänger snällt med och kollar på allt med intresserad blick.På hemvägen sover hon tack och lov hela tiden och visar inga åksjuketendenser. Lite senare på kvällen när vi gör oss i ordning för att gå på restaurang hoppar hon som vanligt glatt in i sin lilla "resväska" och markerar: "Jag ska följa med och det händer nog något roligt också"!
7 kommentarer:
Åååååå, så vackra bilder!
Fast så där såg det nästan (obs. nästan ...) ut där jag en gång bodde på landet .., det var när träden vid sidan av vägen blommade om våren .., just så där.
Uju, så vackert!
Kan det vara mandelträd eller valnötsträd som blommar?
Undrar Christina från permafrostbältet
Det påminner mig om päronträd.
Ett litet svar hade varit trevligt!
:)
Jag börjar med Matildas fikarum:
Hej!
Jag förstår att du förväntar dig ett svar. Det kommer ju nu också. Men om du följt min blogg så kanske du sett att vi har tre gäster från Sverige som är nere i en hel vecka och just de här bilderna är från en av våra utflykter. Dagarna går i ett med att laga mat, hitta på utflykter, följa med på dem och överhuvudtaget bara umgås och jag trodde inte ens att jag skulle hinna fixa bloggandet under den här tiden.
Nu har jag försökt att lägga in litet av det vi gör för att hålla bloggen igång. I korta pauser eller när alla har lagt sig.
Men att också gå in och svara alla som har kommenterat just de här dagarna, det har jag helt enkelt inte HUNNIT.
Detta är det svåraste med bloggandet tycker jag. För visst vill man själv också ha svar på sina kommentarer, det är ju en del av det roliga.
Men blir det ett krav att man MÅSTE svara inom en viss tid och till alla personligen då kan det ju faktiskt bli alldeles övermäktigt. I synnerhet om många svarar eller kommenterar på samma sätt.
Eftersom våra gäster nu kommer till lunchen så måste jag just här svara alla:
Roligt att ni också uppskattar de vackra bilderna. Det blommar överallt och både vi och våra ggäster gissar på mandelblom. Men vi vet inte säkert!
Oj, oj, det blev visst lite feltolkning! Jag var varken arg, sur eller krävande, utan försökte ge en vänlig puff i sidan. Smajlisen var liksom till för det, men det lyckades visst inget vidare. Trodde du missat våra kommentarer eftersom du lagt in fler inlägg.
Menade inget illa!
Tack för det långa svaret ändå. Jag brukar svara på kommentarer innan jag lägger in nya inlägg, annars blir jag minsann påmind! Men det är ju ingenting man "måste".
Mandelblom har jag nog aldrig sett, men träden är ju onekligen mycket vackra. Och så små! Verkligen gulligt och jag blir så inspirerad att ta mig dit någon gång i livet, särskilt till det där intressanta muséet.
Till Matilda. Nej, jag förstod faktiskt att du inte alls menade något illa utan bara ville puffa lite.
Kanske tog jag också i i min reaktion, det var heller inte meningen. Men jag har tidigare skrivit ett inlägg med funderingar just kring "netiketten" och bloggandet och där finns ju faktiskt det här indirekta "kravet" att om du kommenterar så förväntar du dig ett, om än så kort, men dock svar, från bloggaren själv.
Jag försöker verkligen göra det och inser ibland att jag också slirar även om vi inte har gäster och livet blir upptaget.
Jag förstår också att det ur din synpunkt ser konstigt ut att jag lägger in nya inlägg utan att ha svarat på gamla kommentarer.
Jag vet inte hur det är för dig och andra men mina inlägg fixar jag fort som attan: lite fotoredigering i Picasa, tänka till en rubrik, skriva mycket eller lite text. Jag skriver fort på mitt tangentbord och är van skribent, alltså går den delen väldigt snabbt.
Men att SVARA, det vill jag göra genomtänkt och personligt och det är faktiskt det som tar den mesta bloggtiden.
Så vad gör man för att det inte ska bli fel? Den här gången tänkte jag att det kanske trots allt är roligare att se vad vi gör tillsammans med vännerna än att också försöka hinna med att kommentera?
Vad tycker du?
Skicka en kommentar