Tankar kring bloggande

Bilden från Svenska Dagbladets förstasida på Kvinnodagen den 8 mars får illustrera den känsla jag har: att det är flest kvinnor i bloggvärlden? Iallafall känns det så när jag surfar runt ibland och fastnar för olika sorters ämnen.

Jag har bara bloggat i ett halvår lite drygt. Massor med fördomar hade jag kring det hela och förstod inte vitsen med att lägga ut allt man tänker och tycker i cyberrymden. Dagbok på nätet, näe, inte för mig. Och jag tyckte instinktivt extremt illa om Alex Schyman-syndromet, det där att vara så elak och jävlig som det bara går. Linda Skugge-köret - nej jag blir bara illa berörd.

Men jag blev övertalad. Av vännerna som vant sig vid att få både bilder och berättelser - först från ön i skärgården och sen från det nya livet i den sydfranska byn. "Om du berättar på din blogg om hur ni har det, vad ni gör och visar bilderna där så kan man gå in när man vill och slipper få inkorgen på mejlen full". Så sa flera och då blev det så. Det här var tänkt för vännerna och familjen och inte hade jag en aning om att andra skulle hitta min blogg och gilla det som skrivs om Provence. Eller om min farmors kärlekssaga i Kiruna för hundra år sen!

Men så blev det - det kom kommentarer av uppmuntrande slag och det var så jag också upptäckte andra bloggare, hittade spännande nya människor som också delar med sig av sin vardag i bild och text. Det känns som om vi är flera stycken nu som faktiskt delar varandras liv fast vi aldrig träffats. När någons mamma blir orättfärdigt behandlad på äldreboendet utbryter en mindre "kommentarsstorm". När min lilla hundvalp blir jättesjuk av sin rabiesspruta kommer det mängder med deltagande och uppmuntrande tillrop. Och jag får en alldeles egen teckning av den lilla Anfadern som konstnär Christina tycker att hon liknar. Åh, det är så roligt att få brev från Sverige. En annan gång får jag tröstpris i en roligt bildtävling och det är lika roligt det.

När någon annan däckar i influensa eller storförkylning ramlar alla huskurerna in och när någon får ont i hjärtat efter Vasaloppsåkning, ja då blir vi alla sjuksköterskor och höjer varnande pekfingrar.

Det har öppnats en helt ny värld för mig. Mest en kvinnovärld känns det faktiskt som. En del är jämngamla, det märks på vad man skriver om och vilka referensramarna är. En del är något yngre och flera är MYCKET yngre men inte spelar det någon roll? Det finns alltid något man hittar som är gemensamt - till och med att läsa om hur det är att vänta barn är roligt när ens egen dotter också gör det. Det känns verkligen att man bryr sig OM och det är väldigt rart och vänligt och mycket behövligt i den tuffa värld vi lever i. Men det är också en utmaning - att kunna skriva personligt men ändå inte för privat, det är en balansgång!

Och så är det en rolig Sverigekontakt också när man bor utomlands. Att det fortfarande är så mycket snö kvar på sina ställen i Sverige känns nästan overkligt i den underbara vår vi upplever härnere. Jag är också så otroligt imponerad över hur många duktiga fotografer det finns, de flesta lägger ut så välkomponerade och vackra bilder att bara det är en njutning.

Man får se upp så man inte fastnar. Att lägga in själva inläggen tar ju ingen tid alls. Däremot tas rätt mycket tid att kommentera kommentarerna och där har jag läst mig till att "netiketten" säger att det bör man göra individuellt. Ibland går liksom inte det. Särskilt inte om det kommer många kommentarer och med ungefär samma innehåll. Jag tror inte jag kan vara ensam om att uppleva det? Att surfa runt bland de numera kända bloggarna tar ju också en stund men oj vad det är roligt att se vad x och y hittat på sen sist. En del är flitiga med inlägg varje dag som jag själv. Andra gör lite uppehåll då och då men är lika roliga att "träffa" när det väl kommer något.

Och en del drar igång diskussioner som genererar intressanta och tänkvärda inlägg de också. Recept efterfrågas och man lägger in YouTube-klipp och tipsar varandra om än det ena, än det andra. Så sammantaget känns det som en helt ny "feel-good"-värld har kommit till och det är jättekul. Berikande på alla plan.

Men det finns också undantag. Förstås. Risken för missförstånd finns ju alltid när man bara har det skrivna ordet, det tror jag vi alla upplevt, inte minst sedan mejlen tagit över brevskrivandet (där man ju ändå har lite tid på sig att läsa igenom innan man tar sig till brevlådan, den IRL, alltså). Bland alla de kloka, vänliga, kreativa och roliga människorna därute i bloggvärlden måste det ju också finnas de som inte är så nöjda med sin tillvaro och också skriver om det.

En sådan person ramlade jag på för en tid sedan och skrev ett inlägg till. Min avsikt var enbart god, jag kom med ett, som jag tyckte, gott råd. Det misstolkades helt och jag har sedan dess blivit en mycket avskydd och vedervärdig person i denna kvinnas ögon. Hon återkommer i sin blogg oupphörligt till de vidriga kvinnor (vi var två som tyckte samma sak) som trakasserat henne så att hon nu bloggar utan kommentarsfunktion. Och hon ondgör sig fortfarande över att jag går in och kollar vad hon skriver - det är det mest förskräckliga av allt - det tycks vara så att jag VILL gå in och reta mig på saker och UPPSÖKA sånt som jag mår dåligt av. Jag blir ju full i skratt - näe, så är det ju inte alls. Jag är bara storögt förvånad över hur vissa människor uppfattar sin verklighet och så mångordigt beskriver den. Jag öppnade en cyberdörr och förundrade mig över vad jag såg och är fortsatt lika nyfiken. Bara det och inget annat.

Men att kommentera på den sortens bloggar eller ge sig in i diskussioner som bara riskerar att gå snett, det har jag lärt mig att undvika. Det är något med nätet som också gör att tonen ibland blir så hätsk. Det räcker ju med att gå in på vissa sorters forum så blir man alldeles matt över vad okända människor kan skriva till varandra. Aldrig i livet tror jag att om de mötts i verkligheten att de ens tänkt alla illasinnade tankar de ogenerat skriver till varandra. Trist är den här sidan av internet.

Men trots allt så överväger det roliga. Alldeles nyss kom bokpaket från Sverige med Annika Bryns deckare som jag beställt. Jag tycker jag "känner" författaren, vi läser varandras bloggar och hon gillar min mat och min valp. Det blir ju extra roligt att läsa böckerna nu, i synnerhet som jag också hört henne berätta om författandet på webbradio.

Och den roliga "Stora Portdagen" som det är idag - vilken kul och kreativ idé som bara uppstod spontant bland ett antal bloggare. Internet när det är som bäst!

Men hur länge håller man på? Det funderar jag över. Tröttnar man efterhand? Eller blir det ett "gift" och något man bara måste göra? Har man liksom en "bloggperiod" i sitt liv som sen går över? Idag är det över för ett tag iallafall, det kommer att bli 20 grader varmt idag igen och solen skiner i Provence. Vi ska ta Dessi med oss och åka och köpa nya växter i handelsträdgården. Bilder därifrån blir det säkert senare!