Det här verkar ju inte klokt. Men vi startade, precis som kennelägaren från sitt håll norröver klockan åtta i morse och körde i fullkomligt hällande regn i cirka 45 mil.
Vi körde lika länge var kan man säga och när vi närmade oss den lilla ort de föreslagit som mötesplats (så vi inte någon av oss skulle behöva in i storstaden Lyon) så tyckte de att JÄRNVÄGSSTATIONEN i Amberieu-en Bugey var lämpligt.
Nu tycker jag det varit lite mycket med hundar och järnvägsstationer (den här var dock i full gång) och mycket märkligt är ju det, men så här såg det ut när vi skrev alla kontrakt, fick alla dokument och till slut fick den lilla Dessi i famnen. Lite darrig var hon det första , hade varit orolig och kräkts lite under de första milen med förstamatten men sen sovit lugnt vid hennes fötter.
När matten skrev på köpekontrakt och checkar satt hussen med vappen i bilen, i Klippanpläd (här behövs en ny!!) och hade blivit både pussad och slickad på. Mustasch, öron och hela fejset. Det var liksom kärlek vid första ögonkastet, den lilla adopterade honom på stört.
Jag försökte förstås sen hålla henne och fotografera samtidigt någon gång under de första milen hem vilket var stört omöjligt. Hon ser här helt vild ut vilket inte alls är sant. Fogligare och gulligare valp har man väl aldrig varit med om. (Liten som en halvvuxen kattunge är hon dessutom). Först fyrtiofem mil från kenneln till stationen. Sen ny matte och husse och ytterligare fyrtiofem mil på omväxlande störtsköiga motorvägar och de sista milen på nästan alpditon.
"Ge henne nu inget att äta eller dricka utan kör direkt hem - hon klarar det och så varken kräks eller kissar hon", sa kennelmatten. I nästan fem timmar satt jag med detta svarta pyre inlindad i fin Klippans Yllefabrikpläd (det var inte meningen, det bara blev så). Och blev också pussad och slickad på - ögon, öron, mun och hår. Omväxlande gick den lilla svansen och hon var förstås tvungen att kolla vad som hände när det var péage och andra stopp. Omväxlande sov hon sen på armen eller med nosen inkilad i min halsgrop som den bebbe hon är. Husse körde och log hela vägen hem.
Sista milen hem är riktiga "må-illa-vägar" med slingriga kurvor. Hon klarade dem också - en liten Désirée har gått från att bo nästan nära Luxemburg till att nu bli en Provencehund.
Nu måste vi äta och komma i ordning efter denna 90-milafärd och äventyret med ny valp i huset. Men nästa inlägg kommer också ikväll - aldrig har kameran tagit suddigare bilder:-)
2 kommentarer:
Väldigt intressant att läsa och jag bara smajlade åt bilderna.
Kan du inte berätta hur ni hittade just den här valpen? Sånt är så kul att läsa om.
Tack och lov att ni inte uppmuntrade varuhushandeln med hundvalpar.
Jag ska skriva ett inlägg om valpjakten, det är som du säger, kanske kul att veta hur vi gjorde.
Det hade kunnat gå åt pipsvängen men med tur och intuition så..!
Visst är det märkligt med alla dessa järnvägsstationer i vår väg?
Skicka en kommentar