söndag 1 februari 2009

Tankar om Frankrike och Tyskland 2

Så här ser de ut. Monumenten över byns "döda barn" som det står just på det här. Mitt i den pyttelilla byn Goult där min syster tillbringade en sommar en gång. Kanske tusen invånare men med ett monument värdigt en storstad.

Alldeles nyss talade jag med min tyskfödda väninna, hon som föddes i Tyskland under andra världskriget och var litet barn under det kriget. Vi har talat om detta förut, om det märkliga med att fransmännen dels inte kan glömma det "Stora Kriget" medan tyskarna inte talar värst vidare om det.

Och också om det svåra med att komma från Tyskland, vara född under en svår och orättfärdig tid och fortfarande få känna av att man kollektivt representerar en gammal oförrätt.

Själv har jag också råkat ut för det. För några år sedan, medan mannen och jag fortfarande var på rekognosceringsresor nere i södra Franrike bodde vi ett par dagar i en liten by, Autignac i Languedoc.

Vi var inkvarterade hos ett trevligt engelskt par som hade gjort om sitt gamla hus med vackra gästrum mitt i byn. Huset var så gammalt att det spökade i det på nätterna och gränderna så smala att man fick klämma sig mot husväggen när det kom en bil. Vår svenskregistrerade bil fick stå på gatan utanför, tätt intill väggen.

I grannhusen bodde två äldre människor på var sin sida gränden. En svartklädd, typisk fransk fd vinbondehustru. Säkert änka. Mitt emot bodde en lika gammal seg och värkbruten gubbe. Gamlingarna öppnade sina dörrar och fönster ett par gånger om dagen och pratade om ditt och datt.

Jag försökte flera gånger både le och säga Bonjour och vilken vacker dag och vara allmänt trevlig. Båda gamlingarna låtsades inte höra och glodde så surt och illmarigt på oss vi sa oss: står bilen fel kanske, har vi annars gjort något som gör att de verkar så aviga? Nej pensionatsvärden (en riktig sådan:-) förstod heller inte vad det kunde vara med hans grannar.

Den dag vi packade in våra väskor för att fara vidare förstod jag plötsligt vad det var. Den gamla kvinnan trodde nog inte att jag förstod någon franska. För plötsligt sa hon till gubben mittemot: Nu far dom sin väg. LES ALLEMANDS!! TYSKARNA. Hela veckan hade hon trott att vår svenska bil var tysk och språket vi talade sinsemellan var tyska. Och ÄNTLIGEN for vi, som ett annat uttryck säger, "les salles (smutsiga)boches". Boche som i mitt franska lexikon sägs betyda: "tysk, ålderdomligt, vardagligt, nedsättande". Vi försvann ifrån deras smala gränd och ut ur deras by. Och för detta missförstånd hade vi fått sura blickar och ilskna ögonkast.

Och i min ungdom fick jag också veta hur det kunde vara. Jag bodde en hel sommar i en liten by utanför Göttingen nära dåvarande östtyskland och träffade en alldeles underbar pojke, der Udo, vars pappa förstås dött i det ANDRA världskriget, så han levde ensam med sin mamma. Han hade då, i början på 1960-talet då man fortfarande liftade runt, gjort samma sak tillsammans med en god vän. De kom till Holland men inte längre. Så fort holländarna hörde att de talade tyska med varandra blev de helt utfrysta, de fick inte köpa mat, man talade inte med dem, de blev avkastade från ett tåg. De åkte strax tillbaka till Tyskland. Efter att en man spottade dem båda rakt i ansiktet.

Jag glömmer det aldrig. Der Udo, poeten, den ömsinte pojken från Göttingen som lärde mig så bra tyska att jag fick ett litet a den höstterminen, han som förlorat sin pappa i kriget - han vill när gränserna sedan öppnas se lite av världen och blir då spottad på?

"Det är för nära i tiden" säger min tyska väninna E. Det kan inte vara något annat, vi enas om det. Det är för många, fortfarande levande, som har mist en pappa, en farfar en morfarsfar i något av dessa förödande krig. Och så länge de färska blommorna ligger på monumenten, så länge lever också oförrätten kvar.
Posted by Picasa

4 kommentarer:

Suzesan sa...

Så vackert skrivit om ett sånt tungt ämne.
Jag har många såna små historier om det där.
Oavsett om Frankrike är vackert och människorna kan vara helt underbara om man träffar rätt, så kan fransmän vara mycket svåra. Jobbiga rentutav.
Svenskar betraktas som TYSKAR av många. Inte bara i Frankrike.
Det där med Holland vet jag om. Nu är det bättre.. men fortfarande får man inte säga ett ord på tyska där. Helst inte!
Jag har varit med om att bli illa behandlad i Frankrike men jag sätter mig över sånt:)
Jag pratar inte franska men min dotter har bättre språk än fransmännen kan man säga...Men jag kan klara mig om det behövs. De är ju så antiengelska så det är jobbigt. Jag var på middag för två år sen vid jul.
Med franska gäster. Första gången i Sverige för dem. Jag tror de lärde sig lite.
Jag sa "Välkommen till Sverige hoppas ni ska trivas". Av kvinnan fick jag som svar.. Vive la France:)
Man får lära dem om man kan. Lite här och lite där. "Många bäckar små är en stor å"
I Frankrike så behöver de inte andra länder indirekt.
De isolerar sig. Tur att ungdomarna ger sig iväg och kommer hem med nytt.
Det där förekommer i Tyskland också. Isolering från iallafall Engelska.
Synd att oskyldiga ska bli drabbade av "gamla sår och bitterhet".
Modigt av dig att ta upp ämnet. Intressant för det sätter igång tänk!
Magiska bilder från kyrkan i inlägget nedanför.
Ha en bra dag
Kram
/Susanne

Monet sa...

Suzesan; tack för dina tankar också kring det här svåra ämnet. Vet inte om jag egentligen ska borra mera i det - det är ju som det är. Och kanske är det för uttjatat och känsligt. Men bor man härnere och kommer från ett icke krigsdrabbat Sverige så kommer de här tankarna, det är ofrånkomligt.

Men att det är uppenbart också att fransmän och tyskar söker en slags försoning, det ser jag också exempel på. Kommer på bloggen så småningom.

Det som vi som skandinaver tycker är självklart: att lära sig de stora språken, resa till de europeiska länderna som vi hör till och försöka sätta oss in i olika kulturer och tala deras språk, det är vi, de småspråkiga länderna som lärt oss detta.

För både engelsmän, tyskar, fransmän, spanjorer och till delar övriga Europa håller man sig till sitt språk. Även när man besöker sina europeiska grannländer.

Det är en olycka, inte minst här i Frankrike, att man inte tidigare tagit tag i detta. Med språket kommer kontaktmöjligheterna, kommunikationen och med den förståelsen. Inte ens den unga generationen klarar engelskan men NU verkar det som den nuvarande regeringen insett att det är dags att göra något åt detta.

En fransyska som vid sitt första besök i Sverige säger Vive la France åker nog inte tillbaka. Vi har däremot mött många fransmän som faktiskt varit i Sverige och är fullkomligt bedårade och tycker att det är så vackert, rent, snyggt och med midnattsol och skärgård och allt vad det är.

Vive la Suède och alla andra länder säger jag!

em sa...

Jag har varit med om liknade episoder både i Holland och Polen. I Polen lärde jag mig snabbt att inleda en konversation på engelska, då kan de fråga om man förstår tyska - och den äldre generationens tyska är oftast felfri.
Min Polska väninna vars far var partisan, vägrar att tala med tyskar.....
När ska vi få fred?
Margaretha

Suzesan sa...

Ja det är så sant det du säger.
Min dotter blev tillrättavisad i skolan när hon läste en kurs i nationalekonomi i Frankrike i ett år. Hon klarade Le Bac.Examen.
I Frankrike är det "ingen" som tillrättarvisar läraren.
Men engelskaläraren lärde ut fel.
När min dotter påpekade det så tog läraren en konstpaus...sen sa hon nåt syrligt tillbaka. Men de andra eleverna var överförtjusta över min dotters näsvishet:) Men min dotter blev inte straffad på nåt sätt. Nu är det tio år sen.
Vi har vänner i Bordeux och en ung kille N från Valence bor här i stan.
Han vill bo i Sverige och älskar det och hans fru som är svenska vill bo i Frankrike *skrattar* Det var hans fars fru som snäppte till mig med Vive la France:) Då slutade N att översätta för han tyckte de hade fått tillräcklig hjälp. Han sa de kan prata svenska om de vill nåt. Roligt.
Ha det bra
Kram
/Susanne