onsdag 30 januari 2013

Sjukt....



Nej, det är inte jag som är sjuk. Det här är en bild från en feber- och snuv-period för länge sen härnere. Som kurerades galant efter några dagar med gammaldags svenskt infektionsskunnande. Men hur många liknande bilder ser man inte nu på facebook och på olika svenska bloggar i influensatider.

Jag förbryllar mig därför. Man får de mest livfulla beskrivningar av hosta intill lunginflammation, ett makalöst snorande och nysande, långvarig feber som sen eskalerar till 39 grader på MORGONEN och folk som knappt kan ligga still på soffan en sjukdag eller två ens utan måste stressa iväg till jobbet. Illsjuka smitthärdar som man då är.

Vad har hänt? I mitt liv lever jag fortfarande (och har alltid gjort) efter att när man har feber och allehanda andra symptom från övre luftvägar bland annat då är det sängläge som gäller. Och mellan lakan, inte bara i soffa med pläd för det blir för mycket "uppespring" då.

Är man sjuk är man sjuk i min bok. Då håller man sig i sängen och kurerar sig med vad som känns bäst för den egna kroppen. Att tro att man blir frisk av Alvedon eller Ipren är ju en schimär, det tar man ju bara för att dämpa feber och värk men det gör ju ingenting mot grundinfektionen som måste få ta sin tid. Hetsar man för mycket med att gå igång för tidigt kan man ge sig attan på att det kommer bakslag och ofta i form av bakterieinfektion efter den första virusinfektionen.

Virus är det vanligaste vi infekteras av, om det så är vanlig förkylning eller influensa, mag- eller luftvägs. Sköter man det här på rätt sätt, dvs håller sig i sängen, motar de värsta besvären åt sidan, sover och dricker mycket och får vara ifred (inte upp och hoppa, köra och hämta barn, laga mat, tvätta kläder, ringa jobbet, sitta framför datorn, gå ut med hunden) utan verkligen håller sig I SÄNGEN, då kan man klara det här på några dagar. I värsta fall, om det är influensa tar det upp mot en vecka.

Så resonerar man också här i Frankrike. Är man sjuk är man sjuk. Och man får mängder med besvärsstillande mediciner och till slut, om det hela inte ger sig också antibiotika, ofta kombinerat med kortison för att hjälpa kroppen till läkning. Men då ska det ha gått många veckor och de franska läkarna förvånar sig här över svenskarna som försöker hålla ut så länge det går men ändå till sist måste falla till föga och få hjälp på traven - ofta i ett alldeles för sent stadium och med mycket starkare medicinering som följd.

"Tycker ni om att lida?" är en fråga jag nu fått alldeles för många gånger härnere när jag/vi sent omsider uppsökt doktor. Här går man dessutom först till apoteket och diskuterar sina symptom med den mycket välutbildade apotekspersonalen och kommer därifrån med tjock påse full med olika "médicaments", alla bra för snuvan, magvärken, huvudvärken, diarrén, benkramperna, hudbesvären eller vad det nu kan vara.

På svenska delen av nätet läser jag som sagt hur folk fullkomligt har glömt de här självklarheterna. Man oroar sig för träningen (!), för jobbet, för att hinna med och tror att man ska fungera som vanligt trots att kroppen protesterar å det grövsta. Och går iväg på skrangliga ben och smittar ogenerat ner ett antal andra medmänniskor.

Man kan bli vansinnig för mindre - förr sas det åtminstone till om det här egoistiska beteendet och satt man i grupp eller arbetade i situationer där man möter många andra människor fick man ju åtminstone veta om att man utgjorde en smittkälla som inte var särskilt uppskattad. Detta verkar helt ha försvunnit ur allas medvetande - att snora, nysa, hosta, kanske till och med kräkas inför andra är helt accepterat - välsignade verkar också de dagis vara som tar emot "sjuka barn" och inte i onödan besvärar föräldrarna med att hämta hem en slö och febrig unge. Som också genast ska kureras med Alvedon och skickas tillbaka till dagis nästa dag.

När jag var liten låg man som sagt mellan lakan. Saft och vatten på nattygsbordet, lätt sjukmat på bricka i sängen, magnecyl mot värk och feber, temperaturtagning morgon, eftermiddag och kväll. Steg tempen mot eftermiddagen visste man att den skulle bli än högre mot kvällen och natten. De första feberfria morgnarna hälsades med glädje men uppstigning tilläts inte förrän efter minst en feberfri dag. Den tillbringade man klädd, ovanpå sängen med pläd omkring sig och med försiktiga steg ut på toaletten och kanske ett deltagande i en måltid tillsammans med resten av familjen på kvällen. Konvalescensen kallades detta. Begreppet existerar fortfarande här i Frankrike.

Vi har glömt allt det här. Jag förvånar mig därför inte över att folk blir sjukare och sjukare, går och drar i evigheter med konstiga infektioner som aldrig ger sig, får nya symptom som man inte går till doktorn med och som man sprider vidare.

För sin egen OCH andras skulle ska man kurera sig i självvald isolering, bli frisk och inte gå iväg och bidra till epidemisk smittspridning i ett redan sjukt samhälle. Amen!
Posted by Picasa

14 kommentarer:

Elisabet. sa...

Men i MIN barndom låg man minsann inte till sängs mellan lakanen för feber - då skulle man vara verkligt, verkligt sjuk - och man behövde absolut inte ligga till sängs - även om man hade feber -, ja, om man kände sig relativt pigg, man fick t.om vara ute om man orkade, för "frisk luft är bara bra!" sa mamma.

Att bara ligga mellan lakanen, det går ju an om man inte har några småbarn hemma .., och tänk, på alla ensamstående föräldrar!

Själv var jag nog mer mentalt utmattad än fysiskt sjuk, när jag igår blev hemma från jobbet ,-)

I morgon är jag på plats igen.

På affären har halva styrkan varit liggande och sannerligen inte kommit dit i onödan, så alla äro inte förtappade ,-)

Nu ska jag ut i solskenet med harry!

Monet sa...

Elisabet: jag VET att det redan under vår barndomstid fanns olika skolor kring detta. Och att din mamma var sjuksköterska och förstås kunde sin sak. Men detta var i Norrland och jag känner igen det här "hurtfriska" från min egen norrländska farmor som ockå var sjukvårdsutbildad och uppväxt i det tidiga nittonhundratalets glesbygds-Kiruna.

Där skulle det inte "daltas och pjåskas" även om att vistas ute med feber inte ens för henne var rekommendabelt faktiskt. Vi hade i vår familj den käre farbror Elis, dr. Lindgren, överläkaren på Ljungby Lasarett som din pv och hans mamma vet vem det är som vår husläkare. Och, i min barndom var mammorna hemma och kunde ta hand om sjuka barn som inte behövde tvingas iväg halvsjuka och smittsamma till dagis (som inte ens fanns, lekskola hette det ju då)och skola.

Jag VET hur det ser ut i dagens samhälle med också ensamstående mammor och alla de våndor och bekymmer en enkel envis snuva kan vålla. Jag har själv varit där två gånger under ensamliv mellan skilsmässor med tre barn, hus och hem att ta hand om. Vilket inte hindrar att jag tagit detta att ta hand om mig själv och mina barn på "rätt sätt" enligt min bok.

Antagligen för att vi hade infektionskänslighet i familjen. En obehandlad och felaktigt skött snuva blev bihåleinflammation och astma, ofta envisa öroninflammation och liten bebis fick en gång fick lunginflammation med åtföljande sjukhusvistelse, smittad av storebror som varit på Kyrkans barntimmar med andra snoriga ungar. Hade han fått vistas ute då hade jag verkligen fått veta vilken dålig mamma jag varit.

Men, var och en blir salig på sin tro. Och på sina "bli-frisk-beteenden". Det jag INTE gillar och aldrig har gjort är det klämkäcka "gå-iväg-till-jobbet" och därmed smitta ner ett stort antal andra. Man håller sig hemma till man är symptomfri så gott som, det är vad jag tycker oavsett hur många andra som snorar på jobbet.

Musikanta sa...

Håller helt med dig om att man ska undvika att uppsöka folk och jobb när man är snuvig. Men min pappa som var läkare och mamma som var sjuksköterska tyckte aldrig man var sjuk om man inte hade minst 39 graders feber.

Jag drogs med en sinuit under hela min barndom - det fanns ju inte penicillin när jag var liten och ingen gjorde något åt det. Det var bara punktering av näsan som gällde och det var jag livrädd för.

Tyvärr är det nästan hopplöst att undvika smitta om man inte ska hålla sina barn hemma ständigt. På Mirrens förskola ringer de så fort barnet "är lite hängigt" utan ens ha tagit febern. Så de är tydligen inte representativa enligt din beskrivning :-)...

cruella sa...

Hade man feber fick man stanna hemma från skolan, annars inte. En feberfri dag hemma var det också, det minns jag.

Smittar gör man som mest de tre första dagarna av en förkylning så när man börjar känna sig frisk och orkar vara uppe efter en ordentlig släng kan man nog ta sig till jobbet snart. Symtomfri är jag inte förrän efter en månad - får nämligen alltid efterhängsen hosta när jag någon enstaka gång så där vart tionde år blir förkyld.

Monet sa...

Musikanta: det du beskriver är väldigt typiskt. Barn till läkare och annan sjukvårdspersonal får inte alls samma vård som deras patienter får. Jag har hört detta om och om igen.

Skälet och det är väl troligt, är att föräldrar i sjukvården under en dag ser oändligt mycket fler sjuka patienter än de egna barnen med "en enkel snuva". Kanske orkar man heller inte ta symptomen på allvar efter en egen lång arbetsdag.

Man pjåskar alltså inte onödan och det lär sig barnen också. Att dras med sinuit och envisa halsflussar i ett grått, fuktigt och råkallt Skåne var också min barndomslott - sulfa kunde man till nöds få innan penicillinet kom. (som jag ögonblickligen blev allergisk mot). Så din skräck för punktering delar jag!

Men i mitt hem sköttes både vuxna och barn så som jag beskrivit - man tog hand om infektionerna och lät dem ta sin tid och man visade hänsyn mot andra och smittade inte ner. Redan då visste man det här med handhygien dessutom och följde det strikt.

Och jag vet: en del dagis ringer direkt, andra är mera liberala. Personligen tycker jag inte att barn ska vara på dagis innan de fyllt tre år, deras immunförsvar är inte fullt utvecklat innan dess så alla infektioner de (och deras föräldrar och för att inte tala om vabbande mor- och farföräldrar) råkar ut för är enbart en belastning och "härdar" inte som många tycks tro. Bryter bara ner och ger utrymme för nya infektioner.

Jag VET också att många inte kan vara hemma på det sättet och jag lever just nu med den situationen eftersom två av mina vuxna barn har ett helsicke med just barnets infektioner och sina egna efterföljande. Nattvak och VAB-diskussioner följer i spåren.

Det är verkligen ett märkligt samhälle vi fått!

Monet sa...

Cruella: ungefär sådär är det jag menar. Det är klart man inte är hemma om man inte har feber - det är ju infektionens kännemärke och kroppens sätt att säga ifrån. Och den feberfria dagen tror jag definitivt på - en ordentlig infektion tar på krafterna och ibland får man också en "rebound-effekt" om man går igång för tidigt.

Om man har efterföljande hosta eller får bihåleinflammation eller liknande är det ju troligt att det är en bakterie som spökar och det smittar inte alls på samma sätt som virus gör, strax innan och i början av en infektion. Det tycker jag också man kan acceptera ute bland andra, det går ju inte att hålla sig hemma i veckor!!

Men det är det nyinsjuknande snorandet, febern, hostandet, de feberblanka ögonen, nysandet, huvudvärken, led- och muskelvärken jag pratar om. Då håller man sig hemma. Mellan lakan eller inte väljer man ju själv.

Personligen vet jag att ligger man till sängs på riktigt så rantar man inte upp i onödan och kan också be andra familjemedlemmar om hjälp att fixa middag, gå ut med hunden och ta ett tag där det behövs.

Anonym sa...

Jag håller fullständigt med dig Monica men idag är sjuknärvaron hög på arbetsplatserna. Jag tror oxå att våra nya sjukkasseregler skrämmer folk.Jag har ju själv drabbats och fick inget från FK när jag hade en svår luftvägsinfektion.Jag fick lösa min situitionat med att ta lån och semesterdagar.Jag har oxå fått höra vid lönesamtal att jag varit sjuk som ett argument för dåligt lönelyft....Finns mycket att säga.Här ska levereras och högpresteras!! Usch ja....Kramar Christina som pga bittra erf.också tar mig till jobbet hängig.

Anonym sa...

Dagens arbetsklimat är hårt. Man vågar helt enkelt inte vara hemma & sjuk.

Monet sa...

Till alla: detta med att man måste gå till jobbet trots att man inte är frisk och ha sk. sjuknärvaro är ju bara helt sanslöst.

Hela tänket är fel - på sikt vinner man absolut ingenting på halvsjuka och hängiga, smittsamma medarbetare, urtrötta småbarnsföräldrar, kinkiga och febriga småbarn. Vad är det för samhälle man får där ingen orkar någonting därför att man inte får kurera sig när det behövs?

Leverera och högprestera som Christina och andra skriver om är ju OK om det sker då och då. Men om det dessutom ska resultera i uteblivna löneförhöjningar om man är hemma vid sjukdom och att folk inte vågar ta ut sjukdagar, då har det gått helt snett.

Det är i och för sig en annan debatt som inte har så mycket med det sydfranska bylivet att göra. Tack och lov är vi helt befriade från att ens behöva tänka i den här sortens banor. Här stannar folk dessutom hemma vid sjukdom och det ses som helt naturligt!

Emma sa...

Nog är synen på sjukdom och sjukvård annorlunda i Frankrike, men under mina få (15) månader i landet har jag stött på minst lika många "ingen bise idag, jag har la grippe/rhume" som jag skulle gjort i Sverige (om man hälsade med en bise där, d.v.s.)

Nu talar jag förstås inte om arbetsmiljö, utan den sociala miljön, eftersom jag var egen företagare i Sverige också.

Monet sa...

Hej Emma: kul att du kikar in här. Jag har tittat lite på din bretagnska blogg också. Kommenterade att det finns ett franskt Hemnet, Seloger.fr för den som vill få bra överblick.

Jag ser att du bor i ett litet samhälle där folk i huvudsak livnär sig på jordbruk. Där tror jag det är så som du skriver - även om man är hankig är man uppe och fullgör sina sysslor. Och är omtänksam nog att inte pussa andra på kinden.

I mitt lilla samhälle med 2.500 invånare håller man skolbarnen hemma när de är sjuka, går inte själva till jobbet eller kommer som hantverkare t.ex inte till oss med svårartade förkylningssymptom utan ringer och bokar ny tid.

Man går också oftare till husläkaren här och kanske att man övermedicinerar men tar hand om sig gör man iallafall på ett sätt det verkar vara omöjligt att göra i dagens Sverige.

Emma sa...

Så är det nog. Det jag fascineras mest över är hembesöken. :)

Men det är inte bara människor vars hälsa man är mycket mer fokuserad på, utan även djurens (i min erfarenhet av tre olika veterinärsmottagningar). Vår hund flyttade till Frankrike med en helkroppsinflammation som blivit kronisk efter att svensk veterinär undersökt (tittat på ena tassen och sagt "han har nog rivit sig på något") och medicinerat honom två gånger, precis innan flytten. När samma sak flammade upp här igen strax efter flytten var det fullständig hälsoundersökning som gällde: ta tempen, väga, lyssna på hjärta och lungor, klämma överallt, titta på slemhinnor, blodprov, cellprov, frågor om aptit, energi, avföring. Vi kom hem med en påse full med behandlingar, noggranna instruktioner på papper och en ny tid för uppföljningskontroll. I hans svenska journal står det "svullen tass", men enligt den franska journalen hade han svullna tassar, lesioner mellan tårna, förstorande lymfor, feber, ögonirritation, och kala fläckar med skorpor.

mossfolk sa...

Mina erfarenheter från förskolan, både de jag vikarierat på, varit anställd på och de vänner och bekantas barn går på, är att man ringer när barnet är hängigt. Det är också en allmän riktlinje att barn ska ha en feberfri dag innan de får komma tillbaka och att det ska ha gått 48 timmar sedan sista kräkningen vid magsjuka. Vi håller stenhårt på det.
Och jag har svårt att köpa generaliseringen att svenskar är på det viset som du beskriver. Problemet med att föräldrar ger sina barn alvedon, och lämnar dem på förskolan trots feber, är här i stan absolut mest utbrett i de mångkulturella områdena.

Monet sa...

Emma: ja, du har helt rätt när det gäller hembesöken. Så var det ju i Sverige på 1950-talet. Vilken trygghet att veta att man får hem en doktor till sjuksängen om det behövs. SOS Médécins!

Och jag håller med dig om veterinärerna också. Aldrig har vi varit med om noggrannare vård av djur än här. Och då är det verkligen inte fel på svenska veterinärer eller veterinärkliniker. Men här är det precis som du beskriver!

Mossfolk: jag försöker verkligen att inte generalisera. Och jag tror verkligen att det är som du beskriver på ditt dagis och andra. Men det finns också många andra där det inte fungerar på det sättet. Hur det är med skillnaden mellan det "mångkulturella" och "svenskarna" kan jag förstås inte uttala mig om mer än att kanske förvånas. Men det är säkert någon form av kulturskillnad man inte direkt kan sätta fingret på.

Jag har egentligen inte talat så mycket om barnen, mer om att vuxna faktiskt går till jobbet och har "sjuknärvaro", presterar dåligt förstås och dessutom smittar ner andra.

Barnen har inget val, där är det föräldrarna som bestämmer. Och är det så som flera vidimerar, att man inte vågar vara sjuk i dagens Sverige så vågar man förstås heller inte ta ut för många VAB-dagar heller.