måndag 8 mars 2010

Vårlunch med svenskar och franska koder

Då och då ordnas det trevliga sammankomster för svenskarna som bor nästan överallt här i Provence. Den här gången var det lunch med föredrag i vårt departement - Var - i den fina lilla staden St. Maximin la Sainte Baume. Ett fyrtiotal svenskar samlades för att äta lunch och lyssna på föredrag om kulturkrockar och koder som gäller när man bosatt sig i ett annat land. Man kan konstatera att vårens färg är lila - alla som samlas kring Dessi och vill gulla med henne är klädda i denna vårfärg, så ock hennes matte faktiskt!

Under det intressanta föredraget konstaterades det återigen att, trots att vi svenskar är ett europeiskt land, ligger vi rätt långt från andra europeiska värdegrunder. Varför? Jo, för att vi inte haft krig på vårt territorium på ganska länge är en av förklaringarna.

Jag håller helt med om det. Härnere i Europa där man för bara femtio år sen slogs mot varandra med förödande kraft sitter minnen och känslor kring krigsupplevelserna kvar. Och påverkar också i vardagen, i tänkandet och just värdegrunden. Jag är förstås tacksam att Sverige slapp uppleva detta men det gör ju också att vi många gånger inte kan förstå och kanske till och med uppskatta sånt vi bara tar för givet?

Vår föredragshållare, född i Tyskland, gav oss också en insiktsfull tanke kring hur vi behandlar dem som kommer som invandrare till vårt land. Vi förstår inte när de "öppna" och kanske socialt pratsamma europeerna tilltalar oss; på bussen, i hissen och i kön till biografen. Vi skyggar, svarar inte, vänder bort huvudet, tror att det handlar om dårskap och alkoholism.

I Sverige berömmer vi oss dessutom för att vara artiga och framförallt "tacksamma". Vi säger TACK hela tiden får vi höra. Men när vi får besök härnere av vänner och familj som inte riktigt kan språket och koderna måste vi hela tiden påminna om tre ord som man klarar sig väldigt bra på. Ihop med ett leende och att se folk i ögonen. De är: Bonjour. Au Revoir. Merci. Goddag, Adjö, Tack.

För här säger man Goddag så fort man kliver in i en affär, hos doktorn, frissan eller hos borgmästaren. Man säger också Adjö till alla när man går därifrån. "Au revoir, Messieurs-dames" säger alla och vi svarar alla unisont: Au revoir tillbaka.

Tillresta svenska vänner slår sig ner på café eller restaurang och vill ha en öl eller en kopp kaffe. Och jag slås av den stora skillnaden hur man hanterar servicepersonal. Här i Provence är det otänkbart att göra som i Sverige: titta upp som hastigast mot en servitris och bara säga: "En öl". Eller översatt: "Une bière". Eller för den delen, när man detaljstuderat en meny, bara säga: "Un steak avec frites". Man glömmer helt enkelt att lägga till:" S'il vous plaît och/eller Merci".

De här små artighetsorden betyder så mycket - utan dem ser man ju att den franska personalen direkt tänker: snorkig utlänning. Och man blir sen behandlad därefter. Och så föds den stereotypa uppfattningen att fransmän är otrevliga och ohjälpsamma och inte kan engelska som man dumt nog envisas med att försöka prata. När ett enda litet "tack" på franska gör all skillnad.

Jag har bestämt mig för att inte klaga på Sverige och svenskar när jag nu bor i södra Europa. Så det här är bara tips för den som vill resa runt härnere och få den bästa av service och de gladaste av leenden. Det är inte svårt!

För den som undrar visar sista bilden de klassiska boulespelande gubbarna, de som finns i varje ort med självaktning!
 
 
 
 

5 kommentarer:

Elisabet sa...

Vet du Monet, jag tycker att det är helt fantastiskt det här som du talar om, om olika koder och vikten av att känna till dem!

När jag på min första längre utlandsresa, som gick till Sydamerika (det var ju en häftig början)på hemresan sedan kom till NY, tog vi in på Blackstone Hotel.
I hissen stod hela dagarna en färgad man som var så tjusigt klädd och hela tiden ville han nödvändigtvis trycka på hissknappen åt oss

"Nä, tack så hemskt mycket, men inte behöver du göra det ...", sa jag som kom från norra norrlands inland och fjälltrakter och inte visste hur det gick till.

Och jag frågade honom om han verkligen åkte upp och ner där hela dagen ..?

Jo. Det gjorde han.

Långt senare, när jag hade rest lite mera, begrep jag.

Han skulle förstås ha dricks!

Det finns inte ord för hur jag skämdes .., och även om vi var näst intill luspanka efter fyra veckor i Argentina, så nog hade vi ju ändå kunnat lämna liiite av det som var kvar.

Och jag håller med dig. Det var så trevligt när vi var i Frankrike och i lilla delikatessaffären blev tilltalad med Madame hit och dit.

Då .., lärde jag mig snabbt ,-)

Och öht är det väl så trevligt med människor som är artiga och vänliga, det tycker jag verkligen.

Dubbelörn sa...

Ler igenkännande när jag läser detta. De är likadant i Turkiet. Man hälsar artigt, man ler o man tackar. Man blir bjuden på te i butiken medan man kikar runt. Svenskarna uppfattar detta som suspekt o tror att det måste finnas en baktanke med det hela. Om inte annat så är det för att de ska lura en :D.

I Sverige tar vi på oss vår rustning när vi går ut o ska vara så anonyma som möjligt. Utomlands uppfattas detta som arrogant ;).

Jag längtar så efter vår resa ;).

Hanna sa...

Det är befriande att läsa en blogg som är fri från klagande, varken på svenskar och fransmän eller de respektive länderna! Det har man nog av på annat håll.

Christina sa...

Tack för det inlägget Monet ;)

Monet sa...

Elisabet: vad roligt att du uppskattar min försök att ge en bild av vår verklighet här. Och som jag förstår din förlägenhet när du upptäckte varför hissmannen stod där hela dagarna.

Det är faktiskt inte lätt alls, det här med olika koder:-)

Dubbelörn: ja, det är en de stora mentala fördelarna med att bo här. Det kanske bara är yta men oj vad det ändå känns bra att man "ser" varandra och hälsar.

Och jag prövar nu när jag är i Sverige: "Hej!" säger jag till folk jag möter. Inte överallt men om man möts på en skogsväg eller vid kiosken. Nästan alla rycker till och svarar sen lite förläget hej tillbaka. Eller inte alls:-)

Hanna: tack snälla för just de orden. Jag har också sett det här gnället och klagandet och negativa och fördomsfulla yttranden på lite olika ställen på nätet. Idag var jag inne för första gången på ett år tror jag på SVIV. En ung kille bad om hjälp och tips kring administrationen vid inflyttning till Frankrike. Vi var några stycken som gav konkreta tips.

Men genast var det "arg ung kvinna" från Paris som skulle börja gnälla på Frankrike och "frannarna" och lika ilsken "arg gammal man" som började ondgöra sig över jesuiter och katolicismen. Som han upplevt för 50 år sen dessutom.

Vad TRÖTT man blir!!

Christina: tack själv:-)