Första gången jag kom i kontakt med det här tror jag var i gymnasiet när man läste de obligatoriska franska klassikerna. Det var Guy de Maupassant som lät sina sena artonhundratals älskande otroget och passionerat skicka små "billets", biljetter (dvs dåtidens SMS) med bud till varandra. Och så träffades man i hemlighet i små budoirer eller i undanskymda hörn i en park eller på ett café långt ifrån de borgerliga kvarter där man normalt umgicks.
Den blå timmen har alltså för mig egentligen en sensuell och förbjuden-kärleks-innebörd.
Här i vår by visar sig den blå timmen utanför mitt fönster utan det ena eller det andra. Det är bara oändligt vackert under en kvart när solen går ner på riktigt bakom bergen. De blå.
4 kommentarer:
Ja, det var vackert, det må jag säga.
Hemma blir ju bergen blåfärgade på långt avstånd .., å, det var också vackert!
Så vackert!
Maken skrattade gott åt den ilskna papegojan igår...
Jag tänker på blues när jag hör blå timmen, eller "lör blör" som en svensk som ville imponera, uttryckte saken ;)
Lite melankoli, en stund av eftertanke...
Jag hade också roligt åt den stackars rörmokarens öde igår ;) Djur i samförstånd ska man akta sig för...
Elisabet: jo, vi har fina solnedgångar här - och de blå bergens förlovade land lever vi verkligen i!
Mira: Kul att det uppskattades. Den var rolig faktiskt!
Christina: "lör blör", haha! Och visst har du rätt, lite melankoli och stillsamhetskänsla ger det här ljuset.
Skicka en kommentar