lördag 4 juli 2009

Frankrike på riktigt. 3


Familjen vi besöker har en hund. Den absolut största schäfer jag sett i mitt liv. Toy heter den lustigt nog. Vår pyttelilla Dessi heter "caniche toy" eller toy-pudel på svenska.

Vi tog inte med henne. Det hade blivit för nervöst med lilla toy och stora Toy. Hon är mindre än hans huvud tror jag!

Toy är stor, lugn och tålmodig. Då och då lägger han sitt huvud i någons knä. Eller stirrar stint ner i poolen som inte är badbar, det är som sagt lite rörigt både inne och ute och man har inte orkat ta tag i att poolfiltret inte fungerar.

Och vi sitter kvar medan det blir skymning. Med våra drinkar och ingen mat i sikte. Tror vi.

Nu diskuteras kulturkrockar, språk, anpassning till nya länder, hur fransmännen är i "le Sud" jämfört med övriga Frankrike. Och så blir det prat om att vara "pied noir", dvs tillhöra den ganska stora grupp av fransmän som var födda och uppvuxna i Algeriet och som sedan "tvingades" hem till ett Frankrike de inte kände till efter Algeriets självständighet.

När jag var i Frankrike som ung varnades man för les pieds noir. De skulle vara opålitliga, tjuvaktiga och lata. Plus stora förförare som sedan skulle överge en. Jag visste inte ens att man idag kunde tala om begreppet och att folk vågade berätta att de var just "svartfötter". Men Martine, min byfrissa kommer från en pied-noir-familj och så gör också värden i familjen. Det känns mera sorgligt att förstå att hela familjer var tvungna att lämna ett land där man haft sina rötter i generationer och slå sig ner i ett nytt land, visserligen moderlandet Frankrike, men ändå att behöva börja om från början helt och hållet.

Att Frankrike är ett gammalt kolonialland blir extra tydligt ikväll. Den exotiska och vackra kvinnan från Elfenbenskusten talar ju franska som modersmål. Ingen afrikansk brytning alls vilket man kanske har fördomar om. Hon är välutbildad - är farmaceut och arbetar på ett äldreboende med ansvar för samtliga medicineringar där. Hon berättar också att hon måste vara mycket försiktig med solen - hon har en så känslig hy. Que?? Denna vackra bronserade hud och så född och uppvuxen i Afrika - är det inte just de som klarar solen bättre än vi bleka nordiska hudtyper?

Nej, säger hon. Svart hud är mycket känsligare än vit. Solar de för mycket blir det också solbrända - mörkare i huden och bränner sig lätt. Så hon har stark solskyddsfaktor och solar aldrig. Jag skulle i och för sig heller inte göra det om jag hade haft så vackert brun färg själv.

Posted by Picasa

1 kommentar:

Christina sa...

Jag kom i samspråk med en ebenholtssvart kvinna på min mammas äldreboende, som kom från Burundi.
Hon berättade att hon hade drabbats av soleksem när hon flyttade hit...och gissa om jag blev förvånad!

Det är tydligen så att fukten i länder runt ekvatorn mildrar solens effekt. Hon berättade att det aldrig känns lika varmt i Burundi som just nu hos oss i...Nora!!! Hon led.