Äntligen är det borta. Djävulsgräset. En hel dag höll de på, de fyra männen med sina röjsågar och klippte ner hela den fula ängen med brunt visset meterhögt gräs.
Nu ligger det söndersmulat och vi har ännu inte vågat ta Dessi dit. De läbbiga vipporna ligger ju nu på marken - vi ska först se om de har tappat i kraft och slutar att "flyga på" henne.
På kvällen bjuds vi på fantastisk middag hos svenska grannarna i huset mittemot. Kyckling med balsamvinäger i vacker lerpotta, gjord hos en keramiker i en av grannbyarna. Vi har också varit där, han gör lerkrus efter antika förebilder. Klassiskt vackra.
Grannarna bor högre upp än vi. Det är kul att kika ner på vårt hus med bilen utanför och nu ser vi också bergen ur ett annat - och lika vackert perspektiv.
Sakta sänker sig solen bakom dem, det är inte midnattssolsljust men ännu inte medelhavsmörkt. Ljummet. Vi konstaterar återigen allihop att livet här är mer än bra!
3 kommentarer:
Åh! Avundsvärda människor! Vilka utsikter!
Jag tror inte att djävulsvipporna kommer att tappa i kraft. Det är ju nu, när de är torra, som de ska haka tag i djurpälsar för att bäras iväg till nya växtplatser. Så ta det försiktigt med att gå dit!
Mira: ja, det är bedövande vackert överallt här - det är svårt att inte fotografera hela tiden! Och jo, det är nog så att vipporna är elaka fortfarande. Men veterinärerna påstår att det bara är i april, maj och juni som det är problem, f-n trot!
Otroligt vackra omgivningar du har - det är bara att fortsätta fotografera och njuta av alltihopa.
Jag skulle inte heller blåsa faran över för de där djävulsgräsvipporna ännu och det känns som om Mira har rätt.
I förrgår passerade jag förbi en keramikers skyltfönster i Gamla stan och när jag såg bilderna i inlägget tyckte jag mig kunna se varifrån hon fått lite inspiration både ifråga om form och glasyr. Roligt att se hur sådant kan "gå igen" och hamna här uppe, om än omtolkat och anpassat.
Skicka en kommentar