Annika Bryn som jag tror är en nyfiken person (hon samlar säkert på sig information om människor och relationer inför sina böcker tror jag, eller hur? :-) undrar hur vi har det med vår grannkontakt i vårt område eftersom vi bor i ett franskt parhus.
Vårt är det med röda fönsterluckor, grannarna S och P bor i ett tvillinghus intill oss men med andra yttre färger, mera i blått.
Kunde vi ha fått bättre grannar? Nej - unga paret S och P är i trettioårsåldern, är universitetslärare, arbetar i St. Raphaël och kör många mil dagligen till och från jobbet och är alltså borta på dagarna, kommer hem sent och lägger sig tidigt, trötta.
De är överlyckliga över att ha fått oss som grannar. Vi är 60+, lägger direkt ner ordentliga slantar på att få en trädgård av den djungel som tidigare härskade här.
De slipper dessutom högljudda, skrikiga svenska dagisbarn som familjen som hade huset innan oss lät fullständigt härja fritt. Inte bara på sitt eget område utan också på deras och i omgivningen. Vi är förstås det perfekta grannparet för dem också , visserligen har vi gäster då och då och skrattar och dricker vin och lägger oss sent och ibland drar vi på tv-ljudet om det är Johnny Halliday eller så. Men husen här är byggda av betong och sten och lyhördheten är minimal.
På helgerna ses vi över staketet. De är pyssliga och husliga, tvättar, lagar veckomatsedel och förbereder nästa veckas skolinsatser på sin uteplats medan vi kan sitta på andra sidan parhusväggen och bara förlusta oss med ett glas vin i kvällssolen och skratta åt vår lilla cirkuspudelvalps upptåg.
De har vår nyckel och vi har deras. Första dagarna kom P med en lång lista på viktiga telefonnummer och har vi någon fråga kring administration, husets konstiga franska kontakter eller hur man hittar en hantverkare vill de inget hellre än hjälpa oss.
Och nu har vi skaffat en "chiot", en liten gullig valp som bedårar också dem.
"Coquine" säger de båda om Dessi, typ din lilla filur. Och eftersom vi har förstått att de båda önskar sig en liten bebis och hoppas kunna bilda familj så bjuder vi på Dessi tills vidare.Så här trevligt är det en söndagförmiddag med grannprat över staketet. De sköter sitt och vi vårt och vi hjälps åt att hålla kontroll över våra respektive hus. Nyss var de borta, reste till föräldrar hundra mil bort, nu var det vår tur att vara borta några dagar och det känns skönt att någon tittar till vårt hus.
"Bonne après-midi" säger vi efter att ha förhört oss om hur vi haft det och sen låter vi varandra just ha en bra eftermiddag - var och en för sig. Vi kan inte ha det bättre - det här unga paret är helt underbart!! P är dessutom lärare i franska så man får skärpa till sig när man pratar!
7 kommentarer:
Bra grannar är helt enkelt något ovärdeligt.
Jag har ju ovanpå-grannen Erik som hjälper mig med Pelle när jag reser bort och hemma i Malå var det lika bra ordnat.
Dåliga grannar har man också prövat på .., jag minns med fasa norrbottensmannen under oss i Kungsängen .., som söp och levde rövare och slog sin son och var allmänt vedervärdig.
Så rara de ser ut, och vilken medelpunkt Dessi är...så himla märkligt! ;)
Jag förstår att det måste kännas viktigt med bra grannrelationer när man bor så nära. Gläds med er!
Era grannar såg verkligen trevliga och glada ut!
Hyacinter, ostar, Dessi och annat kul har du hunnit med på dina senaste inlägg.
Läser med nöje!
Ha det gott!
Kram
Helen
Tack för inblicken och grattis till era fina grannar!
Jo, det var när jag såg bilden på era båda hopbyggda hus i förra inlägget som jag blev nyfiken...
Jag har också för det mesta haft tur med grannar, här är det tyst och lugnt för det mesta. Ett enda onormalt högljutt grälande par har vi haft för några år sedan, och då sa vi till rätt så på direkten och det hjälpte.
PS - nej, jag lovar, jag samlar inte material till böcker på det sättet! ;) Jag är intresserad alldeles av mig själv, så att säga.
Elisabet: håller med till hundra procent. Jag tror vi alla haft problem med grannar till och från i våra liv. Det kan ju bli ett veritabelt helvete - vi hade en gång en sådan, en terroriserande typ - det var nästan så att vi fick flytta. Sen gjorde han det själv tack och lov!
Christina: ja, de är verkligen hemskt rara och vänliga och hjälpsamma. Och mycket förtjusta i Dessi dessutom. Vi har haft enorm tur, just för att vi bor så nära och är väldigt tacksamma för det. Tidigare bodde vi för oss själva i skogen och stördes inte av grannar alls så det är skillnad här. Men det går jättebra!
Helen: ja, det blev en del att lägga ut. Ostarna ramlade jag bara på när jag letade efter bilder men de hör ju verkligen till Franrike fast de "bor" i Norrtälje.
ab: kul att du är så intresserad, det känns verkligen. Och, förstås, jag bara skojade med dig om det där med att samla information till dina böcker. Det förstår jag ju att man blir nyfiken också kring hur det ser ut i vårt närområde och hur det funkar just med grannar t.ex
Grälande par verkar vidrigt - i det här livliga landet är det alldeles tyst i vårt område, man märker inte att det bor ett antal familjer här - alla är tysta, vänliga och diskreta. Skönt!
Hur det blir när och om våra rara grannar skaffar sig en bebis, det får vi ju se. Då testas lyhördheten mellan våra hus!
Ni blir säkert lika förtjusta i babyn som grannarna i Dessi! Grannarna ser så lugna och kloka ut, så det går nog bra.
Skicka en kommentar