lördag 21 februari 2009

Franska försäkringskassan och mitt Carte Vitale


Här kommer fortsättningen på kontakterna med det franska socialförsäkringsssystemet. Vi har ansökt, som man ska, med mängder av papper och intyg från Sverige och kopior hit och dit på vigselbevis, id-handlingar och folkbokföringsbevis. Och fick tack och lov våra socialförsäkringsnummer som här ersätter personnummer och en tillfällig "Attestation" att använda i avvaktan på de riktiga korten. Hurra, vi var inne i systemet

Maken är långt framme med att få sitt riktiga kort, han har varit och tagit foto i automat och följt de mycket precisa instruktionerna om hur det ska fästas på dokumentet han fått och att det ska undertecknas med SVART penna. Som det står i översta meningen: "För att jag ska erhålla mitt nya carte Vitale gör jag inte som jag vill utan jag följer instruktionen". Och så för säkerhets skull en notering om vilken paragraf man hänvisar till i socialförsäkringslagen.

I instruktionerna står att man måste intyga att all information är korrekt, dvs namnuppgifterna i första hand.

När jag får motsvarande dokument så ser jag direkt att det är fel på två ställen. Jag har, som många svenskar, ett par förnamn. Efter min mormor heter jag A...., sen kommer mitt tilltalsnamn M....., det som förr brukade vara understruket i personbevisen just som tilltalsnamn.

Sen heter jag också S...-dotter efter min pappa. Och så mitt efternamn förstås A....

I Frankrike vill man också ha mitt flicknamn och därför har jag fått begära särskilt intyg från skattemyndigheten där det framgår vad mina föräldrar heter och vad min mammas flicknamn var dessutom. Jag tror att jag skrev i något inlägg att det blev så tokigt att hon plötsligt fick heta samma sak som min mormor gjorde som ogift. Eftersom hon också heter A..... efter min mormor och har det som första namn.

Jag förstår varför man skrivit att jag heter A.... och inte M....I Frankrike anses det FÖRSTA namnet vara liktydigt med tilltalsnamnet. På CPAM, försäkringskassan har man därför skickat mig ett dokument där det står att mitt tilltalsnamn är A... när det ska vara M..... Mitt flicknamn hade man också fått till A....., samma som mitt nuvarande efternamn A....(man undrar hur de tänker, hur kan jag ha samma efternamn som både ogift och gift? Fast jag kanske är gift med en kusin eller så, det är ju tänkbart)

Två fel alltså på mitt papper är det alltså och det står tydligt och klart i instruktionerna att är det fel ska man ringa och påpeka detta och man får INTE ändra i det papper man fått.

Lydigt ringer jag och berättar som det är. Handläggaren förstår ingenting men gör en notering, säger åt mig att inte skicka in papperet utan en annan handläggare ska ringa upp mig för att gå igenom det som behöver ändras.

Igår ringde en vänlig dam. Hon ville veta mitt flicknamn. Jag fick hänvisa till min pappas namn på folkbokföringsintyget på engelska från svenska skattemyndigheten. Och förklara att som flicka hette jag samma sak som min pappa. Ahhhh!! Ni hette N..... som flicka, utbrister hon när äntligen ser att namnet finns med i svenska intyget. D'accord, pas de problème, det ska vi ändra.

Men - sen kommer det stora problemet. Madame, ni säger att ert tilltalsnamn är M.... men era namn börjar ju med A.... och det är ju då ert tilltalsnamn. Och jag säger att men nej, det är det inte alls, i Sverige kan man ha flera namn men det första behöver inte vara tilltalsnamnet.

Jag hör hur tyst det blir i luren - det liksom bara ekar av förvåning över detta. Hon säger sedan att hon då måste ha ett nytt intyg från Sverige som säger att jag heter M och inte A. Jag ser redan framför mig hur konstigt det blir om jag ringer till svenska skatteverket och ber dem ändra i min namnföljd, det går ju inte. Jag kan ju inte bli omdöpt vid denna höga ålder och få namnen i den ordning det franska systemet vill.

Så det förklarar jag för denna handläggare. Att något sådant intyg kan jag inte få, jag heter vad jag heter och det kommer man inte att ändra på i Sverige. För hon insisterar nämligen på att det första namnet ALLTID måste vara tilltalsnamnet.

Jag funderar så det knakar hur jag ska komma tillrätta med detta. Då frågar hon: vad betyder ert tredje namn, S....-dotter? Är det ett riktigt namn? Och då får jag förstås förklara att min pappa hette S... och det ser hon ju, det står före N.... som är mitt flicknamn. Och jag säger: min pappa var så stolt när jag föddes att han ville att jag också skulle heta "fille de S....", S...-dotter. Ahahaaa, säger handläggarmadamen igen. Och förstår att så här konstigt kan det vara i ett land långt bort i norr.

Men se det här med A... som första namn, det går ju inte att göra något åt. Ni måste vara inskriven med det första namnet i våra system, annars får vi svårt med er identifiering i andra sammanhang säger hon. Men jag har faktiskt inte lust att här nere gå omkring och vara A... som är min mormor. Jag vill vara den jag är och hon säger att det förstår hon ju men hur ska hon kunna ändra detta?

Jag säger då (eftersom jag vet hur man ser på de äldre här nere). Madame: att jag har A.... som mitt första namn beror på att när jag döptes så ville man HEDRA min mormor - honorer ma grandmère - med att ge mig henne sitt namn och också ge mig det som det första namnet som en extra hedersbetygelse.

DÅ först förstår handläggarmadamen varför det kan vara som det är. Ahhhhh, hedra sin mormor, säger hon, c'est une autre système, det är ett annat system! Ja, tyvärr är det så Madame fru handläggare säger jag och bemödar mig om att vara extra vänlig och artig och ännu mera förklarande.

Ett ögonblick, säger hon sedan och jag hör att hon vänder sig till några kolleger. Det utbryter ett väldigt kacklande och jag hör den intensiva diskussionen där hon förklarar detta med att hedra sin mormor och att jag ju heter M.... och inte vill vara A..... Man går igenom mina id-handlingar, jag hör att de pratar om när jag är född och tänker att de nog tycker att det här är otroligt GAMMALDAGS och det är det väl på ett sätt.

Sen kommer hon tillbaka och säger: Skaffa ett färgfoto, klistra det på dokumentet ni har fått och skicka det till mig så ska jag se vad jag kan göra. Jag blir förstås alldeles paff men så klart att jag säger att ja, absolut, det ska jag göra. Och så vill hon att jag ska skicka det till henne personligen där på CPAM i Toulon och jag tänker att det var då för väl så att jag inte behöver ta det här med nästa handläggare också.

Hon säger sitt namn och är det något som är svårt så är det faktiskt att stava namnen rätt om det inte är de vanliga Dupont eller så. Det här namnet låter oerhört ofranskt och jag får väldiga problem med att uppfatta vad hon säger. Hon börjar då att bokstavera och det blir inte bättre för det. Djjeee säger hon och jag kan för mitt liv inte höra om om säger J eller G. Hon försöker säga det på engelska och det blir bara etter värre. Vi tar oss fram, bokstav för bokstav men till slut brister jag i skratt, det blir liksom så jättetokigt. Ursäkta mig Madame, säger jag, det här är svårt, men jag försöker trots allt.

Jaja, säger hon och börjar fnissa hon också. Vi ska nog ta oss igenom det här, jag har patience, tålamod. Då kommer jag på att jag skrivit upp bokstaveringsalfabetet, springer och hämtar det och se DÅ, då fungerar det. Jag rabblar mina Gaston, Irma, Oscar, Célestin, Anatole, Nicolas, Thérèse och Irma igen. GIOCANTI!! Åhh säger jag: ett italienskt namn och förstår plötsligt varför min pollett inte trillat ner.

Nej, korsikanskt, rättar hon mig. Och äntligen förstår jag varför det är så många, som jag tycker, italienska namn i dödsannonserna i lokaltidningen. De är från Korsika förstås!! Nu vet man det.

Nu ska jag alltså klistra på foto och skriva under ett papper där två av mina namn är felaktiga. Och det står uttryckligen på papperet att "je vérifie que les informations inscrites sur cet imprimé sont exactes". "Jag verifierar att den information som står på detta papper är korrekt". Och med hänvisning till socialförsäkringslagen förstås.

Jag är uppmanad till lagbrott. För att jag heter A.... och inte M först! Hur tror ni detta kommer att gå?
Fortsättning följer.

PS. Min mormor A... som tyckte mycket om och reste i Frankrike sitter nog i sin himmel och följer med förtjusning det hela. Och när jag tittar på det felaktiga dokumentet som jag uppmanas att olagligen intyga är exakt så ser jag: det är adresserat helt korrekt. Brevet är ställt till M....och rätt efternamn!
Posted by Picasa

9 kommentarer:

Anonym sa...

Pu....det verkar krångligt det här .
Men jag beundrar dig M som klarar av det här med Franska språket .

Christina sa...

Jag sitter här och småfnissar för mig själv för du beskriver det hela så dråpligt och så målande.
Som läsare är man med hela tiden och det känns nästan som att lyssna i en extratelefon :)

Jag har också problem med att bokstavera på franska, så du får väldigt gärna lägga ut den där bra-iga lappen med bokstaveringsalfabetet!

Så snabbtänkt du var som berättade det där om att hedra sin mormor ;)
Sesam öppna dig!

Anonym sa...

Jag fnissar också åt hela historien men du ska veta att det är inte så lätt här heller.Jag har ENVIST stavat mitt tilltalsnamn (nr 2 i raddan av namn) med ett C och inte ett K som mina föräldrar angav i dopattesten. Det har nu gått bra i 58 år tills i somras då jag skulle åka till Marocko igen och startade vid Sterlings (numera saligen insomnade) incheckningsdisk på Kastrup. NU upptäcktes det att jag har stavat "FEL" som de påstod och jag höll inte på att komma med planet för det stämde ju inte med passet!! Det har som sagt gått bra i 58 år och jag har då rest både kors och tvärs över nästan hela jordklotet men i Danmark år 2008 tog det nästan tvärstopp!! / Catarina

Elisabet. sa...

Hahaha .. helt ljuvligt!

Jag förstår att du har varit kolumnist eller krönikör eller vad det var .., för det är suveränt bra!


(Och ordverifikationen blir "meter").

Anonym sa...

Kära nån - Frankrike! Men du verkar ha kommit på exakt rätt metod att skapa kontakt. Det känns ju mycket bättre för din madame att respektera en urgammal vikingasedvänja från ett exotiskt land än att känna det som om Frankrike vore fel och udda på något sätt. Hyggligt av henne att försöka förstå.

Anonym sa...

Ja, smart hanterat. Kanske kan "jag hedrar bara min mormor" funka som ursäkt i fler knepiga sammanhang? :-)

Suzesan sa...

LÅter som en rondell i Paris det där. Bra att du inte gav dig. Så roligt det var att läsa.
Kram
Susanne

Monet sa...

Fast nu blir jag tveksam kring hur jag ska hantera det hela. Min dotter som bott i Frankrike i över femton år har läst mitt inlägg och mejlar mig.

Hennes råd till mig är att ge upp kampen att få heta M. Hon har själv varit igenom den här processen i flera år. Hon får heta A och inte T som är hennes tilltalsnamn och har accepterat detta säger hon. Men hennes A är ett modernt och gångbart namn, mitt A som förstanamn heter bara mycket gamla tanter eller nyfödda bebisar eftersom det håller på att bli modernt igen.

Men om man heter A i ett franskt system och M i ett annat kan det uppenbarligen bli just de problem som Madame handläggerskan påpekade.

Ja, hur gör man. Tar "strid" för att få heta det man heter eller gillar läget och anpassar sig till det rådande systemet (som den invandrare jag faktisk är)?

Madde sa...

Jag googlade pa rinner or ogat pudel och hamnade pa din blogg! Urs vi har precis kopte en liten 19v pudel som ar VIT och det rinner som bara den ur ogonen, har inte varit till vet ang det utan kopt droppar som ska bleka under hennes ogon men det funkar inte :( Sa jag antar att vi far ta och fixa ogondroppar om det nu hjalper?