I grov översättning lyder texten på detta urklipp från dagens franska L'Express:"Recessionen hotar Frankrike. Löntagarnas köpkraft har sjunkit med över 10% på ett år. Industrin släpar efter och arbetslösheten skjuter i höjden. Det tunga handelsbalansunderskottet omöjliggör statliga investeringar och krediter.
Och kriget i Algeriet ökar också andra strukturella problem. Det är i detta sammanhang som General de Gaulle....."
Men stopp ett tag. Heter inte Frankrikes president Sarkozy? Och kriget som förs långt borta är väl ändå i ett annat land på A, Afghanistan?
Den uppmärksamme har förstås redan noterat att klippet är från l'Express den 20 november 1958, dvs för FEMTIO ÅR sedan. Men i övrigt känns ju beskrivningen igen. Detta trots att de flesta (svenskar) man talar med jämför dagens kris med den på 30-talet och talar ödesmättat om börskraschen 1929.
Jag fick en fråga om det är någon skillnad på hur man ser på och framförallt rapporterar om den internationella kris som berör alla just nu. Ja, det är skillnad mellan Frankrike och Sverige, det tycker jag. Och har tyckt ända sedan det tog ordentlig fart i höstas och Krisen, La Crise toppade varenda nyhetssändning, varje löp och ledare. Över hela världen.
Vi har visserligen inte varit i Sverige sedan i augusti men har ju vänner som åker dit lite då och då och medför morgon- och kvällstidningar samt lite ekonomiditon. Och själva kan vi läsa svenska tidningar på nätet dygnet runt och hålla oss uppdaterade den vägen.
Vi får också rapporter hemifrån som säger att ALLT nu är domedagsbetonat. Allt står stilla, allt kan gå omkull. Från banker till byggföretag. Underleverantörer till de svenska exportindustrierna slås ut, hela samhällen drabbas och folk får gå från hus och hem. Det verkar som hela Sverige tvärnitat och eftersom allt hänger ihop och samman blir dominoeffekterna enorma.
Kvällstidningarna skriker ut: Så Här Klarar Du Krisen. Bästa spartipsen, bästa låneråden, bästa och sämsta i en salig blandning. När jag får de här tidningarna i handen känner jag en stor lättnad: - och nu ska jag försöka att inte vara gnällig utlandssvensk - väldigt skönt är det att inte dagligen bombarderas med sånt här. För vad kan jag göra om jag bor i Sandviken och hela orten hotas av nedläggning. Hjälper det mig att läsa i tidningen att jag kommer att bli av med jobbet och att huset jag med sån möda byggt upp blir osäljbart? Hjälplöshet och maktlöshet ropar mot mig från de stackars människor som intervjuas - här finns ingenting av trots allt hopp, en strimma av att det nog går att ordna, att det inte är första gången vi drabbas av lågkonjunktur och att det brukar vända så småningom?
Nej, i Sverige verkar man inställd på att nu ÄR det verkligen domedagen som gäller. Så här illa har det ALDRIG varit förut. Jo möjligen då på trettiotalet när Krüger sköt sig.
Det är självklart att krisen dominerar också det franska nyhetsutbudet. Och har framförallt gjort. Presidenten har farit som en skottspole mellan USA, Tyskland, England och andra ställen. Överallt har han och hans ministrar varit med i storpolitiken, suttit i beredskapsråd, överlagt och uttalat sig. Men på ett helt annat sätt än det här hopplöst uppgivna svenska. Vi har, som alla andra, fått pedagogiska genomgångar om krisens ursprung med subprimelån i USA, vikande bostadsmarknad, bankernas internationella och gemensamma kris. Franska ekonomiprofessorer och andra har suttit i rutan och ritat och förklarat - det finns inte en fransman som inte vet vad La Crise är, varför den uppstått och vilka konsekvenser den fått och får. Inte minst franska vänstern gör ett stort nummer av att den fanns redan innan och förstås är presidentens fel. Precis som i Sverige med andra ord.
Ändå stod folk inte i kö för att ta ut sina sparpengar just när den stormen blåste som värst. Lite franskt ryckte man på axlarna och sa att man hade förtroende för sina banker och att det fanns insättningsgarantier, det hade man lärt sig. Nicolas Sarkozy, den allestädes närvarande gjorde seriösa uttalande om moral, etik, återgång till gamla värdegrunder och att ta ansvar, inte lättvindigt leka bluffekonomi. Han och Angela Merkel är bästisar, de två största europeiska länderna går hand i hand och kommer fram med olika metoder för hur man ska komma igenom och ur det här på bästa sätt. Som alla, hoppas man också här på att Barack Obamas tillträde skall innebära början till en vändning även om ingen tror att den kommer i ett kick.
Och visst märks krisen också här. Mäklarna går i konkurs, byggen stannar upp, småföretagen drabbas precis som överallt annars. I vår hamn är restaurangerna bara öppna på helgerna, kunderna uteblir i höstmörkret. Talar man med krögarna är de bekymrade. Sommarens turistintäkter är snart uppätna. "C'est la crise", säger man om det vikande kundunderlaget. Arbetslösheten är på väg upp - och, ja, läs fortsättningen från klippet högst upp från 1958!
Jag kan inte sätta fingret på vad som ändå är skillnaden. Kanske beror det på att vi själva inte längre är i lönearbete och därför inte behöver bekymra oss för jobbet? Men jag bekymrar mig inte för en pensionsförsämring heller, det är det värsta. Det är något i livsattityden härnere som gör att man ändå lever på som vanligt, inte låter sig vanvettsdeprimeras utan inser att vissa stora skeenden kan man faktiskt ändå inte påverka. Och då behöver man inte bryta ihop över dem heller.
Det förutspås lägre julhandel, man är bekymrad över bensinpriserna, matpriserna och hyran här också. Men man slipper den dagliga dosen av inlärd hjälplöshet som framförallt Aftonblad och svenska Express serverar. Här är nu fokus på bråket i socialistpartiet (finns det likheter med Sverige tro?) och på en politisk agenda som går ut på att gemensamt och internationellt reda upp den soppa vi alla hamnat i. Här känns mera av framåtriktad aktivitet, det är visserligen mycket snack men också mycket verkstad!
Inte vet jag vad det beror på. Fransmännen gnäller som vanligt över höga skatter, dåligt väder och korrupta politiker. Strejkar för allt som vanligt och sätter käppar i hjulet för sig själv både när det gäller flyg och tågkommunikationer. Men till vardags är man lika glad, artig och vänlig som alltid. Bonjour Madame, bonne après-midi, bon weekend, bonsoir à tous! Med ett leende. Och tänk vilken skillnad det ändå gör!
http://www.intressant.se/intressant
