I gamla fotspår. Bretagne några år senare

För lite drygt tjugo år sen var vi här. I det fantastiska Bretagne. Nästan en hel sommar bodde vi här, vi var nyblivna egenföretagare och kunde styra vår tid som vi ville och tog en lång och välförtjänt semester. En del av tiden tillbringade vi också tillsammans med en fransk god vän och hans familj. Vi hyrde hans systers hus i en pytteby - ja knappt ens det, en samling stenhus överklädda med rosor var det - inte mycket mer.

Längst ut vid havet, ett stenkast från en milsvid hed med ginst och ljung i ett fantastiskt gult och lila färghav och med en vild och vacker strand nedanför de höga strandravinerna bodde vi i flera veckor. På heden fanns gamla stenstoder, menhirer, som är så vanliga här och smala stigar slingrade sig genom ljungfälten. Vi gjorde utflykter och vandrade bort till olika otroliga utkikspunkter där bergen stupade ner i det fräsande havet och vi badade nästan alltid helt ensamma vid den släta stranden med sin vita mjuka sand.

Utflykter i det omgivande landskapet gjorde vi förstås också. Området där vi bodde är en halvö i Finistere, inte så känd och turistig. Presqu'ile de Crozon heter den och med staden Crozon som sin mittpunkt. Igår återsåg vi den igen. Vi kopplade loss husbilen, stuvade in oss själva och hunden och åkte på,eftermiddagsutflykt. 

Den här delen sv Bretsgne är hisnande vacker och med ett underbart och omväxlande landskap. 

På ett oar timmar hann vi med att göra återbesök på våra "gsmla platser" . Från bördig jordbruksmark och lummiga skogar når man strax havet med milsvida stränder. Landskapet känns svenskt, nästan lite som min barndoms nordvästra Skåne fast lite mer kuperat. Här finns badorter, två av de trevligaste heter Morgat och Camaret sur mer och är klassiska med strand, småbåtshamn, restauranger, kafeer och förstås här också creperier. Trots att det är högsäsong är det ändå ett lugnt och stillsamt liv, människor leker med barnen på stränderna, dricker ett glas cider på en bar eller flanerar längs strandkanten. Allt ser ut som för precis tjugo år sen och det blir hög igenkänningsfaktor. 

Vi tar oss på småvägar ut till de mera kända utsiktspunkterna och det är förstås makalösa utsikter med de mest otroliga raviner och bergsformationer ner mot havet men trångt ich trassligt med bussar, bilar, kollobarn och turister som vi själva. Så vi kör vidare, genom små stillsamma pittoreska byar med de hortensiahav vi vant oss vid här. En bit raksträcka och så ser vi nästa havsbukt med vidunderlig utsikt. Och att det är en utpräglad jordbruksbygd märker vi genom alla traktorer vi hamnar bakom. Och till sist en lång rad sävliga kor som långsamt går på vägen, hem till mjölkningen. En leende bonde dirigerar dem med en käpp och tackar oss artigt för att vi fick vänta. Kontrasten mellan det mondäna badortslivet någon mil därifrån och den här femtiotalsscenen kunde inte varit större. 

Så mycket bilder från vår trevliga tur blev det inte mer än ögonblicksbild från några hamnrestauranger. Förstås serveras här galette och crepe! Längst ner en del av den idylliska stranden i Morgat.

 

Bloggspråk

Inte bara bloggspråk för den delen, det fenomen jag funderar över förekommer på samma sätt på FaceBook och Instagram. 

Att språket förändras och utvecklas i riktningar som många av oss inte riktigt hänger med i är ju bara att acceptera. Både när det gäller talspråk och  influenser från andra språk (som exempel det nygamla "hänga" från amerikanskans hangout. När jag läser om mormödrar som "hänger" med sina barnbarnsbebisar blir jag både beklämd och full i skratt över ambitionen att verka ungdomlig. Eller vad det nu kan vara)

Men det som förbryllar mig allra mest är det mer och mer utbredda sättet att (miss)-bruka interpunktionsreglerna. Hur många texter tvingas man inte läsa där skribenten istället för att sätta punkt efter en mening istället skriver dit två till fem punkter, ofta till ochmed efterföljt av komma och ibland utropstecken. Ibland är det bara två punkter.., som i det här fallet..., men det kan lika gärna vara tre eller fyra...., och ibland blandar man också in kolon: som för att understryka att NU...., nu... ska man verkligen göra någon form av uppehåll i läsningen..... Tankstreck används också för att bryta av meningar - det är ju inte fel i sig om det görs korrekt - men som läsare blir man ju till slut rätt trött över textsjok som till hälften består av interpunktionstecken 

Man använder sig också friskt av VERSALER, kursiverad och fetmarkerad stil....., och varför begriper jag och många med mig inte alls,....kanske har det att göra med stt man vill verka personlig i sitt tilltal och låta som när man talar???? Versaler och annan markering av ord eller meningar innebär ju att extra emfas ska läggas vid just detta, ungefär som när man skriker eller höjer rösten. Eller till och med är FÖRBANNAD!!!! Med förstås fler utropstecken än de jag nyss la till. Inte sällan blandar man utropstecken med frågetecken i oanad mängd!!??!!!

Att använda sig av ett antal punkter, plus ibland efterföljt av kommatecken ett antal gånger, mitt i och i slutet av meningar förutsätter ju att man vet vad man gör. Två eller fem punkter existerar inte, tre kallas för ellips och används oftast i slutet av en mening för att indikera att läsaren får dra sina  egna slutsatser av det författaren skrivit. Förr skrevs det åtminstone så för att också markera en slags form av ironi eller sarkasm vilket helt verkar ha undgått interpunktionsfantasterna. Med uppembar risk för missförstånd som ändå är vanliga när det gäller innebörden av det skrivna ordet jämfört med de personliga mötena.

Jag skriver inte det här  inlägget för att agera språkpolis. Skulle man anta den rollen hade man gudinog att göra när man läser texter på internet. Det gäller inte bara svenskan, "nätspråket"är lika slarvigtoch  konstigt förkortat på franska  och engelska så det verkar vara en internationell  företeelse.  Jag har heller inte någon speciell person i åtanke - därtill är det här "nya" språkbruket alltför vanligt och förekommer hos var och varannan. Men smittsamt verkar det vara. Personer vars inlägg jag följt på olika  medier under rätt lång tid nu går successivt över till det här nya sättet att skriva, det är min reflektion. 

Någon annan som märkt samma sak och undrar, precis som jag, undrar vad detta beror på? Rätt många funderar över fenomenet, det märks inte minst när man googlar på "många punkter". Ett "språkråd" tror att det kan vara så enkelt att många punkter helt enkelt betyder "ööh", för att markera ett talspråksuppehåll. Men så enkelt kan det väl ändå inte vara?

Funderat en regnig eftermiddag i Bretagne... 

Campingliv

Det finns mycket att säga - och tycka - om det här med campingliv. Som med så mycket annat är det på gott och ont och mycket beror förstås på vilken form man väljer. När vi normalt amvänder vår husbil för att köra till Sverige på somrarna blir det korta stopp på campingar längs vägen. Aldrig förbeställda och max två nätter i rad. Oftast en. Vi brukar se till att det är hysad standard och gärna med restaurang inom området. Det är skönt att kunna sätta sig vid dukat bord efter en hel dags långkörning.

Nu är det aanorlunda campingliv som gäller. Vi ska stanna i Frankrike ich klra runt till för länge sedan besökta platser. Främst längs atlantkusten. Vi har i omgångar fått ändra våra planer, dels pga av extrema värmeböljor som dlrabbat södra men också mellersta Frankrike. I spåren har följt kraftiga åskoväder och skyfall. Mitt i detta börjar fransmännen sin semester - och de är många - 60 miljoner invånare märks när många av dem börjar förflytta sig. Långa köer blir det.

Och så blir det klassisk fransk strejk. Uppretade, med rätta, jordbrukare, främst mjölk- och köttbönder barrikaderar strategiska vägar med sina traktorer, bränner däck, halmbalar och lägger ut djurkroppar på vägarna och framför de stora matvarukedjorna. Nittio procent av fransmännen stöder aktionerna trots besvären de innebär. Alla är väl medvetna om att den inhemska produktionen inte ger bönderna mycket till övrrlevnadsmöjligheter och problemen diskuteras på regeringsnivå. 

Det gäller att snirkla sig förbi alla dessa hinder på vägen och vi hamnar till slut där vi tänkt. I det svala och  sverigesomriga Bretagne. Här måste vi boka våra campingplatser, det är högsäsong och det mesta är redan fullt. Camping är fransmännens semestervariant nummer ett och det märks också, även om vi träffar både holländare, tyskar och en och annan skandinav är det fransmännen som dominerar. Vi väljer genomgående fyr-och femstjärniga ställen, de är obetydlgt dyrare per natt men man vet att de ligger bra placerade och har den service vi behöver om man nu som vi stannar ett par dygn på varje ställe.

Franska campingar i den här prisklassen håller hög standard. Man har stora uppställningsplatser, alltid omgärdade  av buskar eller häckar så insynen är minimal. Långt ifrån det man är van vid när det gäller viss typ av båtliv där man ligger vid brygga och skaver, fender mot fender och tvingas åse grannens tamdborstning elller potatiskokning. El och vatten och avtappningsmöjligheter finns också oftast på tomten, stora poolanlöggningar, servicebutiker och restauranger med hämtservice och färskt bröd på morgonen också. Områdena känns som stora välskötta parker och som små samhällen i sig. 

Har man tur träffar man också trevliga grannar och bättre språkträning får man knappast när det gäller att prata med tyskar, engelsmän och fransmän. Ibland, dock, men mycket sällan, har man otur. På vår nuvarande   camping där vi ska stanna till på måndag har det idag varit stort skifte på flera tomter, inklusive de närmaste runtomkring oss. Hela dagen har gått åt att lyssna på och bese ett stort antal franska familjer, uppenbarligen släkt eller bekanta, installera sig runt oss. Ett herrans liv, skrik och tjut, skrammel med förtältspinnar och svordomar och obehärskade utbrott kring uppsättningar ich placeringarn har virvlat kring oss. Vi har omväxlande skrattat åt det farsartade i det hela men efter många timmar är det rätt tröttsamt med folk som inte ens låtsas om att det finns andra runtomkring som man behöver ta någorlunda hänsyn till. 

Med stigande förvåning ser vi också hur folk brer ut sig. Det verkar som om man tagit med sig halva hemmet och när allt ser ut att vara någorlunda på plats mitt i den saliga röran kommer den oundvikliga monteringen av fransmännens förtjusning: olikfärgade och blinkande lampor upphängda på snören. Och så kolgrillarna, fräckt placerade intill tomtgränserna så man blirhelt grillad själv. 

Den här sortens dagar känner man sig verkligen som i "Vi hade iallafall tur med vädret". Om vi inte hade tvingats till förskottsbetalning hade vi självklart kört härifrån redan i morse. Nu får vi glädja oss åt gårdagskvällens  trevliga restaurangbesök med god mat, vacker havsutsikt och underbar urfransk musikunderhållning. 

Vi står här, svenskregistrerade,, bland alla fransmän. Troligen har de inte en aning om att vi flrstår allt de säger. Troligen tror de också att vi är tyskar, det brukar vara då när mindre civiliserade fransmän inteens  säger Bonjour. Vi befiiner oss också norröver och det märks, den glada och lättsamma attityd vi oftast möter nere hus oss i södern är påtagligt annorlunda här!

Les enfants - de franska barnen

Äntligen har vi kommit på plats i det svala Bretagne. Vädret är som en perfekt svensk sommar, mellan 21-25 grader, sol och växlande molnighet. Det är minst sagt en lättnad. Gårdagens resa hit startade i ett fyrtiogradigt Bordeaux och tack och lov för AC i bilen. Men att kliva ur den har varit en plåga. För den  som jag är extremt värmekänslig efter ett allvarligt solsting för mänga år sen är det klart obehagligt, det flimrar och svartnar för ögonen och benen blir som spaghetti. En dallrande hetvägg slår emot en och svimningskänslan är nära.

Vi hade en femtiomilaresa framför oss och hade räknat med en och annan kö eftersom det är semestertider och också helg. Det vi inte tänkt på var att det riktiga Tour de France (inte vår egen) körde sin nionde etapp precis i närheten av vårt slutmål. Kilometerlånga köer och sen ankomst till den semestranläggning där vi bokat plats blev det därför. 

Normalt bokar vi aldrig plats på campingar utan kör och chansar vilket oftast alltid går bra. Men om någon dag är det Frankrikes nationaldag som alltid firas enormt och ibland någon dag i förväg. Vi ville inte riskera att bli utan plats utan bestämde oss för en veckas vistelse i en typisk fransk stugby. Den ärfyrstjärnig  och anlagd kring en vacker "manoir" och består till 90procent av små sportstugor i ett mycket välordnat och vackert område. Några campingplatser finns förstås, bebodda av fransmän enbart. Vi har inte sett en enda utlandsregistrerad bil här, vi är de enda.

Vi är också de som har områdets minsta och gulligaste hund. Det har de frimodiga franska barnen runtomkring oss genast upptäckt. Artigt ställer de sig utanför vår tomtgräns med sina cyklar och frågar om de får hälsa på,hunden. Såklart går det bra, under uppsikt. Dessi är känslig för om det blir för intensivt och för mycket men det räcker med att förklara det så förstår alla barnen detta och instruerar varandra att ta det försiktigt. "Doucement".

Under gårdagskvällen hade vi i omgångar mellan fem och sju barn här hos oss. Glada, öppna, artiga och nyfikna. Nästa inlägg kommer att handla om vad de berättar om sig själva och vad de vill veta om oss. Först förstår de inte alls att jag är från Sverige, de tror faktiskt att jag är fransk som de själva. Det känns väldigt roligt att märka  det, är det något som visar att man är hysat integrerad i ett land är det ju förmågan att kommunicera med barnen som ju alltid är raka och aldrig förställer sig.

Idag har vi haft samma barn på förnyade besök och nu tar de också med sig kusiner och andra kompisar. Husbilen intresserar dem också och nu vill de veta allt om Sverige. Och varför vi har en svart hundbajspåse knuten om Dessis koppel till exempel. När jag visar hur man plockar upp hundbajs med den tycker de förstås att handgreppet är "genial" men konstaterar att det här gör man ju inte alls i Frankrike. När jag säger att jag tycker att man borde göra det också här hör svarar en liten kille: "men Madame, nu är ni ju i Frankrike, då behöver ni ju inte göra det"!

Vilka roliga ungar och så totalt annorlunda än hemma i Sverige. Det känns verkligen helt annorlunda med den här sortens kontakt mellan generationer som de här barnen är vana vid. Vi firar nu semester på verklig franska och gläds också åt att vara tillbaka i det vackra Bretagne som vi lärde oss uppskatta för många år sen. 

Canicule

Aldrig under våra smart sju år i södra Frankrike har vi varit med om märkligare väder. Alldeles för tidigt och alldeles för het kommer den, värmeböljan, la canicule. Här ligger vi nära Sahara och det känns när de heta vindarna sveper in och ger dagstemperaturer på upp mot 40 grader. 

Vi skulle tedan ha varit på väg på vår tur runt i Frankrike med husbilen ett par veckor den här sommaren. Men i omgångar har vi fått skjuta upp själva resandet. Antingen har det varit för varmt att ge sig ut på vägarna.eller så har första omgången europeiska semesterfirare givit sig iväg söderöver förra helgen med sedvanliga trafikstockningar. Eller också,har första destinationen Bretagne med sitt svalare väder, drabbats av kraftiga åskväder och strömavbrott i caniculens fotspår. Det är sk Alerte Orange för både det ena och det andra och tur är det ju att vi själva helt bestämmer hur vi vill göra, inga tider att passa har vi och vår lilla camping är inte precis överfull. Vi är nära hemmabyn och har vår andra bil parkerad bredvid oss så vi har full frihet att göra som vi vill. 

Vi står kvar där vi står, föralldel inte alls dumt. Vi har el, vatten, toaletter, dusch och tvättmaskin. Och egen  vattenslang vid knuten. Men ganska tjatigt och långtråkigt blir det ju efter ett tag. Det tycker både vi och Dessi. Det är inte precis uteväder och några strandpromenader kan man inte göra med hund här. Vi roar oss efter bästa förmåga och planerar nu avfärd i rappet. Det må bära eller brista, idag varit den hetaste dagen hittills och värre lär det bli just i vårt område under den närmaste tiden. 

Vi packar in det sista, inklusive den färska basilikan vår vänlige campingägare bestod oss med häromdagen. 

Mera upphittat

Bloggen är sorgligt försummad. Och då är vi ändå tillbaka efter det iskalla svenska våräventyret där vi körde ca 800 mil på fem veckor och det tog en stund att återhämta sig. Nu har vi också den riktiga provencevärmen här på runt 30 grader mitt på dagen och det är ju inget att klaga över men blir ibland ganska varmt.

Nu ska vi ut på turné igen med vår kära Liberty. Huset ska bebos av andra ett par veckor och i år ska vi göra vår egen "Tour de France", dvs åka runt lite överallt i Frankrike medan vi fortfarande har ork och lust att köra husbil. Det blir en tur bort till Atlankusten och sen upp mot Bretagne och Normandie och gudvet var sen - det är ju det som är charmen med att köra så här. Varken nya kameran och den döende datorn vill  samarbeta så det blir nog mest uppdateringar via facebook och instagram framöver. Vi har också en sjuk Dessi som har lunginflammation sen en tid tillbaka och behandlas på olika sätt så vi vet inte riktigt när vi kommer iväg.

Dock måste man gå igenom köksskåp, garderober, skåp och lådor och sortera kläder, mediciner, böcker och allt som har med det administrativa att göra. Vi är inte tillbaka förrän i början av augusti så det blir några veckor på rull igen.

Sist jag städade så här inför en långresa ramlade Topelius ut och jag la ut den texten på bloggen. Nu flyttar jag på en bok av Selma Lagerlöf och då ramlar nedanstående text ut. Den är från tiden före Frankrikeflytten, säkert skriven för mer än tio år sen på den tiden jag var regelbunden krönikör i Norrtelje Tidning och skrev om ditt och datt. Nu lägger jag in texten igen på min blogg och skickar den med särskild hälsning till Kicki Pettersson som sedan dess blivit min vän på facebook. Varsågod Kicki, minns du hur speciellt detta vårt möte blev?? Och tänk vilket intresse det blivit för detta sedan det här skrev - hade man kunnat tro det? Vi bodde då fortfarande på vår skärgårdsö och Provence fanns bara som en tyst tanke.

Man tror sig vara klar med den sk. "dödsstädnigen". Den man gör för att barnen ska slippa stå där sen med gamla dammiga kartonger med okänt innehåll. Men länge har vi sagt att lådor av just sådan sort nu måste gås igenom och innehållet sparas, slängas eller ges bort. Lådor som följt med i alla flyttar med påskrift "babykläder", "gamla foton" eller "barnböcker".

En av kartongerna heter "Mormors kläder". Sen mormors död för över tjugo år sen har jag funderat över vad jag ska göra med dem.

Mormor, född i början på förra seklet - en vacker kvinna , modeintresserad och alltid smakfullt klädd. Hennes man, min morfar, drev i familjeregi ett modevaruhus i Linköping, ett dåtidens lilla NK i den öskötskta stiftsstaden. Fast morfars firma hette A-K, för Axel- Karlson, min morfarsfar. På Drottninggatan i Linköping bodde de i ett stort hus intill Trädgårdsföreningen mitt i stan. 

Där åts det många fina middagar, där bjöds till bröllop och fest under 30- och 40-talen. Frack och smoking var legio, aftonklänningarna i frasande siden och spets specialsydda av sömmerska förstås. En annan tid, en annan värld. Svartklädda husor med nystärkta förkläden serverade sorlande festgäster under kristallkronorna i mormors stora matsal med stuckatur och takmålningar. Mitt under brinnande världskrig klädde man sig i silke, sammet och importerad spets - skålade och drack i ett klassamhälle för länge sedan förbi.

Vad gör jag med detta klädesarv? Sidenet faller tungt mellan mina händer, kräver ett beslut. Myrorna svävar förbi under en sekund. Enklast så. Men nej, second hand kanske ändå är bäst. Nog finns intresse för denna tidsepoks kläder?Det eminenta Google visar genast upp ett antal adresser och genast faller min blick på en butik som säger sig handla med "vintage".. Ett klick och butikens hemsida dyker upp på skärmen.

Och jag blir yr av förvåning. Nog handlar man med kläder och vintage är det också. Men var!! Förbluffad läser jag: Drottninggatan i Linköping! Ett par gatunummer från min mormors hus.Jag ringer och en kvinna svarar och säger "Vi har egentligen stängt idag men jag är här för att hjälpa en flicka kring ett projekt om 1900-talets kläder i Sverige. Precis den sortens aftonkläder som du pratar om har vi letat efter idag!

Känner hon möjligen till morfars modehus undrar jag?. Nej hon var för ung för det, det lades ner någon gång på femtiotalet.. Men plötsligt tystnar hon och säger: Det är inte möjligt. Häromdagen kom en kvinna in med kläder i en kartong. Nu ser jag vad det står på den A-K, Axel Karlson. Vi turas om att bli stumma, den okända kvinnan i Linköping och jag på min skärgårdsö. 

Bodde din mormor just där säger hon sen, så lustigt, jag gick just förbi det huset på vägen hit. Jag står här nu och tittar på mitt EK.skåp där min A-K-låda står. Inte så konstigt säger jag, min mormor hette EK-löf och nu är jag inte längre ens förvånad. Och förresten är et hennes namnsdag idag kommer jag plötsligt på. Astriddagen är det idag, så hette hon min mormor. precis som min mamma och sen också jag själv.

Vad är detta? Slump. Tillfällighet? Nej inte då. Nog var det väldigt tydligt mormor Astrid som sa: "flicka lilla, här ges inte bort till några myror. Det här är klädhistoria. Mina vackra klänningar ska tillbaka. Till Drottninggatan i Linköping där det finns en kvinna som vet att rätta ta vara på dem!"

Idag går bilen. Med kartonger och hattask i baksätet. Till Linköping. Bara att lyda!

Det finns förstås en uppföljning på den här historien men den kommer vid annat tillfälle!

Upphittat inför avresa.....

Det ramlar fram lite allt möjligt inför en resa som innebär att man måste gå igenom skåp och lådor. Varsågod, lite vacker och nostalgisk poesi från förr. Och gissa gärna vem som skrivit det här::

Och nu är lampan släckt och nu är natten tyst och klar
och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar,
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå.
och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.

De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans,
så saligt leende, som om ej död på jorden fanns,
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än,
jag har den lärt av stjärnorna, och vill du höra den?

Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt;
hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.
Och Salami så hette hon, och Zulamit var han,
och båda älskade så högt och älskade hvarann.

De bott på jorden båda förr och älskat redan då,
men skildes åt av natt och död och sorg och synd också.
Sen växte vita vingar fort på dem i dödens ro;
de dömdes långt ifrån varann på skilda stjärnor bo.

----------

Och då har Zulamit en kväll, av längtans makt förtärd,
begynt att bygga sig en bro av ljus från värld till värld;
och då har Salami, som han, från randen av sin sol
begynt att bygga, också hon, en bro från pol till pol.

I tusen år så byggde de med omotståndlig tro,
och så blev Vintergatan byggd, en strålig stjärnebro,
som famnar himlens högsta valv och zodiakens ban
och binder samman strand vid strand av rymdens ocean

--------------

Och Salami och Zulamit, när bryggan färdig var,
de sprungo i varandras famn - och strax en stjärna klar,
den klaraste på himlens valv, rann upp i deras spår,
som efter tusen år av sorg i blom ett hjärta slår.

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt af synd och sorg och kval och död och natt,
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro,
var viss, det skall sin kärlek nå, dess längtan skall få ro.