tisdag 28 juli 2015

Bloggspråk

Inte bara bloggspråk för den delen, det fenomen jag funderar över förekommer på samma sätt på FaceBook och Instagram. 

Att språket förändras och utvecklas i riktningar som många av oss inte riktigt hänger med i är ju bara att acceptera. Både när det gäller talspråk och  influenser från andra språk (som exempel det nygamla "hänga" från amerikanskans hangout. När jag läser om mormödrar som "hänger" med sina barnbarnsbebisar blir jag både beklämd och full i skratt över ambitionen att verka ungdomlig. Eller vad det nu kan vara)

Men det som förbryllar mig allra mest är det mer och mer utbredda sättet att (miss)-bruka interpunktionsreglerna. Hur många texter tvingas man inte läsa där skribenten istället för att sätta punkt efter en mening istället skriver dit två till fem punkter, ofta till ochmed efterföljt av komma och ibland utropstecken. Ibland är det bara två punkter.., som i det här fallet..., men det kan lika gärna vara tre eller fyra...., och ibland blandar man också in kolon: som för att understryka att NU...., nu... ska man verkligen göra någon form av uppehåll i läsningen..... Tankstreck används också för att bryta av meningar - det är ju inte fel i sig om det görs korrekt - men som läsare blir man ju till slut rätt trött över textsjok som till hälften består av interpunktionstecken 

Man använder sig också friskt av VERSALER, kursiverad och fetmarkerad stil....., och varför begriper jag och många med mig inte alls,....kanske har det att göra med stt man vill verka personlig i sitt tilltal och låta som när man talar???? Versaler och annan markering av ord eller meningar innebär ju att extra emfas ska läggas vid just detta, ungefär som när man skriker eller höjer rösten. Eller till och med är FÖRBANNAD!!!! Med förstås fler utropstecken än de jag nyss la till. Inte sällan blandar man utropstecken med frågetecken i oanad mängd!!??!!!

Att använda sig av ett antal punkter, plus ibland efterföljt av kommatecken ett antal gånger, mitt i och i slutet av meningar förutsätter ju att man vet vad man gör. Två eller fem punkter existerar inte, tre kallas för ellips och används oftast i slutet av en mening för att indikera att läsaren får dra sina  egna slutsatser av det författaren skrivit. Förr skrevs det åtminstone så för att också markera en slags form av ironi eller sarkasm vilket helt verkar ha undgått interpunktionsfantasterna. Med uppembar risk för missförstånd som ändå är vanliga när det gäller innebörden av det skrivna ordet jämfört med de personliga mötena.

Jag skriver inte det här  inlägget för att agera språkpolis. Skulle man anta den rollen hade man gudinog att göra när man läser texter på internet. Det gäller inte bara svenskan, "nätspråket"är lika slarvigtoch  konstigt förkortat på franska  och engelska så det verkar vara en internationell  företeelse.  Jag har heller inte någon speciell person i åtanke - därtill är det här "nya" språkbruket alltför vanligt och förekommer hos var och varannan. Men smittsamt verkar det vara. Personer vars inlägg jag följt på olika  medier under rätt lång tid nu går successivt över till det här nya sättet att skriva, det är min reflektion. 

Någon annan som märkt samma sak och undrar, precis som jag, undrar vad detta beror på? Rätt många funderar över fenomenet, det märks inte minst när man googlar på "många punkter". Ett "språkråd" tror att det kan vara så enkelt att många punkter helt enkelt betyder "ööh", för att markera ett talspråksuppehåll. Men så enkelt kan det väl ändå inte vara?

Funderat en regnig eftermiddag i Bretagne... 

13 kommentarer:

murvielklotter.com sa...

Fenomenet handlar säkert om att allt fler skriver offentligt och att det i sociala-medier- sammanhang inte ställs några krav på att det skall vara språkligt korrekt. Många punkter, utropstecken, kolon och semikolon eller smileysar blir genvägar till att uttrycka starka känslor och visst blir det ibland en smula andefattigt. Ändå tycker jag om drivkraften att vilja uttrycka sig och det i sig kan leda vidare till språkutveckling hos de yngre - (se där, både tankstreck och en potentiellt störande parentes) förutsatt att de får god och försiktig handledning, förstås!
Ibland blir det dock övermaga, det har du alldeles rätt i.

Elisabet. sa...

Ja, det är mig rakt av du beskriver monet, men jag tänker fortsätta med mitt sätt att skriva :)

FREEDOMtravel sa...

Haha, intressant! Jag skriver också lättare i bloggen än till exempel i jobbet där jag skriver en massa rapporter. Där måste det vara stelt och korrekt. Jag tycker att det är skönt att låta bloggen vara lite mer som mellanting mellan skriftspråk och talspråk. Jag sätter iofs alltid tre punkter (aldrig två eller fyra), men jag använder talstreck, kolon och kursiveringar på ett sätt som jag inte skulle göra i en rapport på jobbet. Alldeles för mycket versaler, punkter och långa meningar stör, det kan jag hålla med om dock! Och särskrivningar, det kan jag bli galen på ;)

Monet sa...

Murviel, jag håller helt med dig när det gäller att uppmuntra ungdomar att vilja uttrycka sig, också i skrift. Och att det förstås är så att det är så många idag som har möjlighet att skriva på sociala medier där förstås språkkontroll är obefintlig. Men det jag funderar over är varför så många vuxna, också i de generationer som under sin skoltid definitivt fått klart för sig interpunktionsregler, väljer att helt gå ifrån dem och "leka med" språket så här?

Elisabet, tänkte nog att du skulle känna igen dig. Men som jag också skriver, jag menar inte någon särskild person, det är så pass vanligt förekommande idag att det gäller många. Min avsikt är förstås heller inte att förmå någon att skriva annorlunda än den gör. Självklart skriver man som det känns bäst för en själv.

Freedom, ja, jag känner helt igen mig i det du skriver. Jag har också haft ett helt annat skrivmönster i jobbet med rapporter, utredningar och annat som kräver språklig korrekthet och tydlighet. Och tycker, precis som du, att det är både roligare och enklare att skriva på ett mycket mera lättsamt sätt på framförallt bloggen. Och jag använder också versaler, parenteser, tankstreck och kursiveringar för att understryka saker. Jag har också skrivit i andra "stilar", dels som copywriter, som krönikör i dagstidning, som debattör och fackboksförfattare och alla dessa gengrer kräver ju sin speciella uttrycksform för att förstås av läsaren på rätt sätt. Kanske är det en yrkesskada som gör att jag dels noterar det här "punktfenomenet", dels periodvis får svårt att ta till mig texterna när det blir för mycket av det hela. Intressant är det iallafall! ( och precis som du blir jag tokig av särskrivningar. Och det är vi ju inte ensamma om!)

Katharina sa...

Jag blir tokig av när "någon" stavar genrer fel!!!! Men frånsett det önskar jag en fortsatt trevlig "semester"!

Monet sa...

Katharina, ja det förstår jag. Särskilt som jag bor i Frankrike och borde veta bättre. Inte kan jag skylla på autocorrect heller (om det nu stavas så i dessa internationella tidevarv). Fortsatt trevlig sommar själv!

Rexxie sa...

Jag böjer mitt huvud i skam och erkänner mig skyldig på samtliga punkter (och då framförallt för ellipsligaturerna som jag älskar att använda)!

:-)

Elisabet. sa...

Till skillnad från Rexxie skäms jag inte ett dugg.
Jag har väl förstås inte förstånd till det.

Monet sa...

Till Rexxie och Elisabet: nu var ju inte det här tänkt som något "skämsinlägg" där man ska känna, på skoj eller inte, att det sätt på vilket man skriver inte "duger". Detta är en högst privat reflektion, gjord sedan länge, där jag förundrar mig över det här nya och tilltagande sättet att låta lättsamma internettexter "krylla" av punkter, komman, utrops- och frågetecken i en sån mängd att det i min värld (obs: MIN värld) blir svårläst och alldeles för fyllt av känslosamma och högljudda uttryck och framförallt ger utrymme för ett antal misstolkningar när man lämnar öppna meningar i form av punkter som man verkligen funderar över vad de egentligen betyder. Jag är troligen alldeles för gammal och yrkesskadad som jag skrivit tidigare för att riktigt hänga med i detta nya. Har man dessutom gått en sträng och gammaldags latinlinje där det blev rödpennemarkering vid varje fel så sitter det i.

Min personliga åsikt är att man kan skriva trevligt, engagerat och intresseväckande men ändå grammatiskt korrekt. Jag tycker t.ex att gemensamme bloggvännen Guy är ett föredömligt exempel på just det. Men så är han väl gammal lärare också?

Ändå hävdar jag att var och en självklart måtte få ha sin stil, sitt uttryckssätt och strunta i det vedertagna om det känns rätt. Detta var inte ett språkpolisinlägg utan en reflektion utan pekpinne!

Turtlan sa...

Ibland kan det bli två punkter av misstag tänker jag. Det blir lätt fel skriva på en liten telefon.

Varför inte tillåta /acceptera ett enklare språk i bloggar och andra sociala medier? För mig är det lite mer åt talspråkhållet. Man vill återberätta något som hänt eller sagts och då blir de skrivna orden inte så grammatiskt rätt.

Människor har också olika god förmåga att skriva. Vissa gör det helt enligt "grammatiska regler". Andra skriver så det duger och blir godkänt men så har vi en grupp som har svårt att uttrycka sig i skrift oavsett orsak. Det kan vara hur tokigt och fel som helst men vad gör det. Det är ju inget som ska publiceras i en forskningsrapport eller dyl. Bara roligt att de skriver och vågar göra så!

Du tycker säkert jag är alldeles för förstående i frågan men bättre ta folk som de är än hur ritningarna ska se ut. (Fritt citerat ur min favoritbok "Till Bokmalin".

Fast särskrivningar är jag allergisk emot!

Monet sa...

Turtlan, det var inte "misstagspunkterna" jag funderade över utan det faktum att så många idag medvetet väljer att blanda in så mycket interpunktionstecken i sina texter. Man skrivr inte punkt, komma, utropstecken och frågetecken EN gång utan flera. Oftast ser det ut som jag försökte beskriva i mitt inlägg. Det blir flera punkter....., ofta åtföljt av ett komma....., eller också blir det tankstreck som i sig innebär en slags parentes men också det följt av ett komma eller en punkt. -, det blir en sabla röra av alltihop och blir svårläst. Tycker iallafall jag.

Sen upprepar jag ju hela tiden att det självklart är så att man ska skriva som man vill och som det känns bäst. Du har ju också helt rätt människor har olika språklig bakgrund och "skolning" och att det verkligen inte handlar om några akademiska nivåer om man vill skriva på sociala medier. Tvärtom är det ju en fantastisk möjlighet att så många kan göra det idag. Och också gör det!

Kanske har jag uttryckt mig otydlgt men det som är min huvudfundering är varför människor idag i högre och högre utsträckning väljer att skriva sina texter på det här sättet. Såg att ett Språkråd i Uppsala trodde att den troliga förklaringen just är att man vill ha en förenklad och talspråksaktig text. Och att alla punkter, komman och parenteser är avsedda som en slags uppmaning att pausa i texten, ungefär som i talspråket. Punkterna reprsenterar då "hmm", "ehh" och ""öhh". Vill man förstärka ytterligare tar man till versaler och kursivering för att riktigt ska kännas vilka känslor man vill uttrycka.

Det finns ju många olika litterära stilar dessutom som medvetet struntar i alla språkliga regler. Jag tror det var Ulf Lundell som skrev en av sina första böcker i långa oavbrutna meningar, sida upp och sida ner och det blev stor uppståndelse över det. Andra skriver konsekvent aldrig ut versal i början av en mening. Och återigen andra skriver t.ex namn med omväxlande stora och små bokstäver. mAnnen, t.ex. Personligen föredrar jag ju, som jag också framhållit, att läsa texter som i en tidning, en artkel eller för den delen ett kåseri och det får gärna vara lättsamt och talspråksbetonat för min del också. Men de här långa punktraderna inne i var och varannan mening gör att det blir svårläst och man hakar upp sig. Jag gör det iallafall. Ungefär på samma sätt som vid särskrivningarna. Det tycks alla vara överens om är ett otyg, medan det här som jag tar upp som en reflektion mest generar en känsla av att man ska låta folk göra som de vill. Och det tycker ju faktiskt jag också!

Bloggblad sa...

Jag känner också igen mig i det du skriver. Jag skriver medvetet annorlunda och lite slarvigare på facebook, i bloggen skärper jag mig oftast. När jag skriver att jag hänger med mitt barnbarn gör jag det med ironi, trots att jag vet att ironi är svårt att få fram i skrift. Jag använder modeord med flit när jag skojar om skillnaden i hur vi använder språket olika.

Som några andr redan sagt, tänker jag mig facebook och bloggspråket lite mer som talspråk. Jag kan väldigt många skrivregler, men bestämmer själv över vilken stil jag vill hålla i olika slags texter.

Jag anser mig kunna skilja på när andra skribenter skriver "fel" för att de inte kan regler av olika slag och när de gör det för en viss effekt. Eller bara slarvar. När jag skriver på iPaden blir det en del slarvfel som jag struntar i. Räknar med att läsarna fattar att jag halkat.

Språkpolis har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli, jag tillrättavisar bara dem jag haft som uppgift att fostra. De som har svårt att uttrycka sig i skrift måste ju ändå få göra det. Annars blir det som med att sjunga; den som en gång fått höra att hen sjunger falskt, vågar inte göra det mer.

Däremot tycker jag att det är hemskt skralt att journalister som har skrivandet till yrke, så väldigt ofta skriver fel på var och vart, de och dem, före och innan m.m.

Monet sa...

Bloggblad, det var väl en bra summering av dig av det hela. Inklusive det sista om när journalister slarvar - der är ju stor skillnad eftersom det är deras yrke.